Gatufotografering i färg, är det OK?

Igår drog jag, som det heter, en repa på stan med kameran om halsen, eller snarare i handen.  (Stan för mig är Stockholm.) Jag parkerade bilen som vanligt i närheten av Tegnérlunden och började med en espresso på stans bästa espressobar, Primafila på Upplandsgatan, vägg i vägg med i fotosammanhang smått legendariska Schönherrs foto.  Styrkt av dagens första espresso satte jag sedan full fart mot Centralen, ett ställe jag inte fotograferat på tidigare, men jag var sugen att prova lite. När jag gick längs Vasagatan bestämde jag att temat för dagen skulle vara FÄRG.

Sedan vandrade jag Klarabergsgatan upp till Drottninggatan, och precis när jag svängde runt hörnet möttes jag av en syn min kamera inte kunde låta bli att föreviga.

Som vanligt fortsatte jag längs Drottninggatan bort mot Gamla Stan, och det fanns faktiskt en och annan färgklick längs Drottninggatan.

När jag nu sitter och går igenom mina bilder hittar jag en bild som jag inte har något som helst minne av att jag tagit. Men den fanns ju på mitt minneskort, så det måste jag väl ha gjort. Dessutom tycker jag den blev ganska bra.

I stället för att fortsätta över Helgeandsholmen till Gamla Stan, vek jag av till vänster mot Gustav Adolfs Torg, och fortsatte sedan ner mot Kungsträdgården. I Kungsträdgården borde det finnas massor att fotografera, men jag hittade inget. Via Norrmalmstorg hamnade jag så småningom på Biblioteksgatan. Just där den korsas av Mäster Samuelsgatan var det ett fantastiskt ljus, så där stannade jag för att fotografera. Men bilderna blev inge bra. Det enda jag hittade var ett rött örhänge.

Jag fortsatte då bort mot Stureplan och vidare in i Sturegallerian. Utanför Sturehof stod det massor med folk som ville käka lunch på uteserveringen i det fina höstvädret.

Genom Sturegallerian, upp till Östermalmstorg. Nybrogatan, Nybroplan, Berzeliipark, tillbaka till Kungsträdgården, Brunkebergs torg och åter på Drottninggatan, inte en enda bild! Men tillbaka på Sergels Torg blev det både bilder och en fika.

Sedan tillbaka till Tegnérlunden, ytterligare en espresso på Primafila och så hemfärd. Men för alla er som tycker att svaret på frågan i rubriken är NEJ, kommer här tre svartvita bilder, som trots mitt färgtema ändå fastnade på minneskortet.

Men vad är det med porträttgruppen?

Det kanske är mig det är fel på. Jag kanske inte begriper någonting. Jag vet inte. Men därför vore det intressant att höra andras åsikter i frågan, och jag kan ändra mig om jag har fel. När jag gick igenom de senaste dryga 200 bilderna i intressegruppen porträtt konstaterade jag att ungefär 25% är bilder på barn. Jag vill inte ha barnbilder i porträttpoolen. Dom anser jag hör hemma någon annanstans. När jag söker inspiration till proträttfotografering vill jag se människor som mer än barn är medvetna om situationen. 

Är det jag som är snävsynt? Säg emot mig i så fall.

Nu har även jag trillat dig

Jag kunde inte låta bli. När jag såg att den berömda thermosmuggen från Canon fanns att köpa på Scandinavian Photo var jag tvungen att beställa en. (Tur att man inte har en kamera från Nikon)