Men vad är det för fel på min smak?
Nu har jag varit på fotomässan i Älvsjö. Det besöket kan man skriva mycket om. Men jag börjar med en kort reflektion.
Jag vet att mina egna bilder inte är speciellt märkvärdiga. Och jag vet att jag inte alltid ser storheten i andras bilder. Och jag har till och med dristat mig att kritisera, eller i alla fall uttrycka min personliga åsikt om etablerade fotografers bilder, en åsikt som säkert inte delas av den stora massan.
Och nu är jag där igen. Jag har gått och tittat på massor av bilder på fotomässan, och många bilder tycker jag är bra, några tycker jag är tämligen tråkiga och en del berör mig inte alls. Och så, liksom förra året finns det en samling bilder av en fotograf som gör mig nästan lite förbannand. Men jag blir inte förbannad på fotografen, och jag tycker inte direkt illa om bilderna. Det som stör mig är den stora massans reaktioner. Förra året hyllades Serkan Günes bilder på vilda djur. Dom var så fantastiska och folk var så imponerade, och jag begrep ingenting. I år är det folks reaktioner på Brutus Östlings bilder som retar mig. Jag har inget emot Brutus, och han gör säkert ett gott hantverk med sina fågelbilder, men det räcker liksom inte. Jag skulle vilja jämföra Serkans och Brutus bilder med välproducerade hitlåtar från dagens popartister. Det är något som tilltalar massorna. Det är lättsmält och ger därför inget tuggmotstånd. Det krävs liksom inget av lyssnaren eller betraktaren, musiken/bilden går rakt in i skallen. Och jag gillar inte lättsmält kultur. Det tror jag på sikt utarmar mänskligheten. (Och jag gillar bättre att gnaga på revbensspjäll än käka köttfärssås.) Allför lättsmält kultur gör oss till passiva kulturkonsumenter och håller inte vår hjärna i trim. Det innebär att vi blir allt lättare offer för kommersiella reklamkrafter, och ett sånt samhälle vill jag inte ha. (Okey, nu kanske jag drog det lite för långt. Vi kanske inte får ett samhälle helt styrt av reklammakare och de med pengar bara för att Brutus Östling visar fina fågelbilder på Älvsjömässan. Men ändå)
Men på samma sätt som jag beundrar till exempel Björn&Benny för att de lyckas göra musik som så otroligt många tycker om, beundrar jag också Serkan och Brutus för att de tar bilder som "alla" gillar. Frågan är bara om bilderna är ihågkomna om 10 år. Björn&Benny har lyckats göra musik som hänger sig kvar, men de flesta a hitlåtarna, liksom artisterna från hösten 2007 är idag helt bortglömda.
Själv lyssnar jag aldrig på det som kallas för dagens hits. Jag har snöat in på Blues, så gissa vilken fotobok jag köpte på fotomässan idag.
Och sen är ju smaken som baken vad gäller vad som är en "bra" bild.
--Angelica
(Och jag skulle aldirg i livet lyssna på fusion jazz.)
Ställer en följdfråga, :Ligger inte bildens värde i betraktarens öga? Vem kan säga vad som är rätt och fel?
Bildens värde i betraktarens öga? Jag har ett av kulturvärldens mest klichéartade svar på den frågan. Konsten uppstår i mötet mellan konstnären och betraktaren! Och vill någon betala hutlöst mycket pengar för en cykelsadel hopsvetsad med ett cykelstyre (Picassos skulptur El Toro) så måste den väl vara värd så mycket. Eller...?
jag undrar också, tycker att en hel del blir alldeles för lättsmält. Av mitt eget alltså. I synnerhet på utställningar där jag inte alltid är med och bestämmer. Samtidigt stöter jag på uppdragsgivare m.m. som vill att jag gör mer lättsmält, mer publikanpassat. Och då blir jag litet rädd.
Vi får se vad det blir i frsmtiden, skulle gärna göra "smalare", mindre anpassade saker - om jag nu kan. Har ju en del i lasger som jag portionerar ut bland det som kan kännas mer lättsmält.
Hjärtlig hälsning och gott nytt år önskar
Brutus
Nu var det i och för sig publiken och inte bilderna jag främst hade synpunkter på. Och nästa gång jag hittar en utställning med dig ska jag titta efter de där utportionerade bilderna.Det ser jag verkligen fram emot.
Och du som ska leva på dina bilder sitter ju mitt i den berömda smeten mellan konstnärlig frihet och kravet på att dra in pengar till överlevnad. Så ska jag vara ärlig och tänka efter (vilket jag ju måste göra nu när jag fått din kommentar på halsen) så förstår jag att du kan hamna mellan egna tankar och uppdragsgivares önskemål.
Och för övrigt, grattis till Augustpriset, det tar inte vem som helst hem. I synnerhet inte en fotograf.