Julstämning? Beror på hur man ser det

Hade den stora förmånen att få vandra Kungsgatan från Västra Hamngatan till Östra Hamngatan i Göteborg nu i eftermiddags. Typiskt göteborgskt vinterväder;  kallt så inihelvete fast det inte alls är många minusgrader, och en jävla vind så man fryser ända in i märgen. Och justämningen infinner sig såklart direkt, det är ju såhär det känns dagarna före jul i Göteborg (om det inte är 8 grader varmt och regnar). När jag passerat Domkyrkan hör jag en trumpet löda på för fullt. Först ganska svagt, men ju närmre Östra Hamngatan jag kommer, desto starkare hör jag trumpeten. Och när jag är nästan framme hör och ser jag att han dessutom har hjälp av en dragspelare. Men det blir något paradoxalt över situationen när jag hör vad dom spelar. Dom spelar nämligen Viva Espana. Knäppgökar!

Nu äntligen...eller det blir inte alltid som man tänkt sig

Så hade jag äntligen frisknat till, och under dygnets ljusa (nåja, i alla fall inte kolsvarta) timmar behövde jag inte vara på jobbet. Äntligen skulle jag få komma ut och prova mitt nya objektiv. Av lite olika skäl ställdes kosan mot julmarknaden i Malmköping denna dag. Men om man inte insett det förr, så inser man det en dag som denna. Om man ska fotografera på allvar och prova sina nya leksaker fototillbehör går det inte att ha fru och hund med sig. Dom har liksom ett annat tempo, och lite andra intressen än jag. Det blev dessvärre inte mycket fotat. Det blev faktiskt inte mer än så här.

Man tager vad man haver...

Jag har fortfarande inte blivit frisk nog för att gå ut och fotografera. Och förresten den jag dag blir det, är det nog jobbet som kommer i första hand. Men man blir ju otroligt inspirerad av att läsa om alla andra som ger sig ut på fotoexpeditioner titt som tätt. För att på något sätt stilla sitt sinne har jag letat upp lite bilder från en tidigare promenad. Det var en av de för oss hundägare obligatoriska långpromenaderna på helgerna för en tid sedan.  Vi började med att inviga den nybygda rasthagen alldeles i närheten av där vi bor. Hunder var gräddvit när hon gick in i hagen. Efter två minuter var hon jordfärgad.

Intill rasthagen stod en rönn. När hunden hade bajsat blev plötsligt rönnbären väldigt intressanta att fotografera, och jag kunde absolut inte plocka bajs, så det fick hon-i-röda-jackan göra.

Lite längre bort på vägen dök det upp en fluga på en bergvägg.  Jag trodde som hade gått och lagt sig så här års. (Flugorna alltså, inte bergväggen)

Sedan kom vi in i skogen. Skogen är full med stenar, och i ett ogenomtänkt ögonblick för många år sedan lärde vi hunden att om man hoppar upp på en sten och sätter sig, får man godis. Detta trick visar hon väldigt gärna på skogspromenader. Personligen tycker jag kanske att stubbar är roligare. Inte för att jag får godis när fotograferat dom, men med rätt ljussättning kan dom lätt få ett trollskt uttryck över sig.

Årets sista löv, och novembers enda sol råkade sedan komma i vår väg. Jävligt banalt, men vackert.

På hemvägen passerar man, vare sig man vill eller inte, ett utmärkt ställe att öva balans på. Om det har regnat mycket är stockarna rätt hala. Då blir den en större utmaning. Både för hund och hundförare. För att inte tala om för fotografen. Men så roligt var det inte denna dag.

Och skojigare än så blir det inte när man bara sitter hemma och inte kan gå ut.

Förresten, appropå rubriken. Jag har någon gång hört en helt annan tolkning av det Kajsa Wargska uttrycket, än den som är allmänt förekommande. Jag har hört att det betyder att man ska anpassa menyn till råvarorna. Alltså tvärt emot vad vi gör idag. Vi sitter hemma och läser recept, sedan går vi till affären och handlar det vi behöver. Om affären inte råkar ha kalvfärs när vi ska göra Wallenbergare, köper vi köttfärs i stället och gör wallenbergarna på det.  Enligt Kajsa Warg skulle vi valt en annan maträtt med köttfärs som grund. Och Kajsa Warg skulle aldrig drömt om att köpa jordgubbar från Sydafrika till efterrätt i november. Hon skulle natrurligtvis gjort en äpplekompott på svenska Ingrid Marie som precis börjar bli lagom mogna.

Förbannade A(H1N1)

Med nytt och oprövat objektiv var ju helgen verkligen något att se fram emot. Och hur bra gick det? I fredags kunde jag konstatera att jag nog drabbats av något skit, och i lördags morse var influensan ett faktum. Så gick det med de fotoplanerna. Idag känner jag mig i alla fall så pigg att jag kunde släpa mig ner till soffan, där finns både kamera, nytt objektiv och dator inom räckhåll, och något var jag ju tvungen att göra med det nya objektivet. Det blev dock ungefär lika roligt som sist.Skuggspel på väggen och en blomma. Blomman tagen på 1/10 sekund på fri hand, så man får väl konstatera att bildstabiliseringen fungerar tillfredsställande i alla fall.

Roligare än så blir det nog inte denna helg.

Jävla mörker....

"Förbanna inte mörkret...." är titeln på ett inlägg från en i mitt tycke mycket läsvärd blogg. Men det är precis vad jag gör. Jävla mörker, rent ut sagt. Igår efter jobbet var jag och hämtade ett nytt objektiv jag hade beställt, och när jag kommer hem kliar det natruligtvis oerhört i avtryckarfingret och jag vill fotografera en massa med det nya objektivet för att se vad det går för. Och visst, det är ett objektiv med bildstabilisering, och det vore ju kul att få prova den funktionen. Men det visar sig att med det kompakta novembermörkret som omger oss och den taskiga beslysning vi har inomhus är det näst intill omöjligt att komma ner på exponeringstider under 1 sekund med ISO 800. Jo, ett improviserat stilleben (läs ostädat kök) belyst med ett rejält lysrör kunde jag få till. Och hur kul blev det på en skala?

Jävla mörker, nu måste jag vänta till helgen innan jag på allvar kan prova objektivet