Fan vad jag hatar hösten

Hösten är en hemsk årstid. Den känns varje år som om den förebådar kyla, mörker och ond bråd död. Det finns dom som säger att det är vackert på hösten. Kan så vara, men jag har ett svagt minne av att jag hört att de som haft en riktig nära-döden-upplevelse (alltså inte bara cyklat på Essingeleden i Stockholm i rusningstrafik) talar om att man upplever något väldigt vackert. Det är väl samma sak med hösten. Lite vackert ska man allt få uppleva innan.

Eftersom jag har lite rödlätt hy så passar jag bäst i kläder i varma färger (hur lätt är det att hitta kläder i affärer idag när alla kläder är svarta, gråa, rosa eller bebisblå?) Följdaktligen passar jag ganska bra ute på hösten. Det är kanske därför jag så gärna går ut och fotograferar såhär års.  Nu kommer en serie höstbilder. Bilder som inte är märkvärdiga på något sätt, och som Göran Segeholm kallar slutna bilder, som inte lämnar något över till betraktaren att räkna ut. Men jag ber om ursäkt Göran, jag gillar mina banala höstbilder (Fast det är ju inga "Vinnande bilder"), likaväl som jag gillar mina banala vårbilder med vita blommor i solnedgången. Vissa böjelser måste man väl få ha även som fotograf.

PS Även om jag trivs ute på hösten är det inte jag på näst sista bilden.

Den som har flest kameror när den dör, den vinner.......

......eller det blir inte alltid som man tänkt sig.

(Detta med dubblar rubriker, det är något som jag gillar. Det har jag gillat ända sedan jag på en teaterfestival i slutet av 70-talet såg den nu allför bortglömda dramatikern Sandro Key-Åbergs pjäs Ordet är fritt, eller om när Gustav skulle rädda världen.)

Jag har länge varit sugen på en ny kompaktkamera. Utöver min systemkamera har jag också haft en Olympus my 700. En kanonkamera i sikta-och-tryck-klassen. Det köpte jag före mitt fotointresse återuppstod. Sedan jag köpte min systemkamera för snart 3 år sedan har jag velat ha en liten byxfickskamera med bra inställningsmöjligheter. När Canon S90 kom för ett år sedan förstod jag att det var en sådan kamera jag ville ha. Men jag har gått och grunnat på den kameran så länge så det har till och med hunnit komma en uppföljare. En Canon s95. Och nu kunde jag inte hålla mig längre.  Jag köpte en i går.

Det var framför allt två saker jag saknade med den förra kameran, bortsett från att den kanske inte tog världens bästa bilder. Dels var det tids- eller bländarautomatik i stället för bara fjantiga programlägen, och dels var det möjligheten till RAW-format. Både S90 och S95 erbjuder ju dessa möjligheter. Perfekt helt enkelt. Ända tills jag kommer hem och inser att PSE 8 inte stöder RAW-formatet för Canon S95.  (Det gör väl inte ens PSE9.) Nu är jag tvungen att använda Canons RAW-konverterare. Det går säkert det också, men är inte alls lika smidigt. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Nu och då

I helgen parkerade vi husvagnen på vintercampingen, och jag fotograferade lite. Nyss slog det mig att jag tog en bild med ungefär samma utsnitt vid ungefär samma tidpunkt förra året. (Kanske att det var några veckor senare. Det ser ut så när man tittar på lövträden.)  Det var bättre väder i år.

Nu....

...och då.

PS Ja, jag vet, Nu-bilden är lite överskärpt. Jag var väl för trött igår kväll när jag satt med Photoshop. Ska fixa till det vid tillfälle.