Jämmerdalen

O, synd och nöd, o, sorg och kval,
ack, denna jorden är en jämmerdal!

Så skaldade Gustaf Fröding i dikten Dikt i Bönhuset. Efter en av de solfattigaste decembrar i mannaminne kan det verka lätt att hålla med Fröding. Inte ens mitt på dagen har det varit speciellt ljust. Grått och fuktigt har det varit. Och dessutom har en pandemi hindrat oss från att umgås med släktingar och vänner som vi är vana att kunna göra. Då är det lätt att falla för frestelsen att kalla jorden för en jämmerdal.

Men även jämmerdalar kan överlistas. Om man tar med sig en termos med te och några smörgåsar och går ut i skogen före gryningen, kan man sitta på en sten, äta frukost och se hur mörkret, i alla fall delvis viker undan för en gråblå dager, som faktiskt kan vara ganska fin.

Om man har lyckan att kunna umgås med sina barn och barnbarn kan denna jämmerdal till december te sig riktigt behaglig. Få stunder känns så meningsfulla som de man spenderar med sina barn och barnbarn. 

Nu har vi just lagt årets mörkaste dagar och längsta nätter bakom oss, och de senaste dagarna har bjudit på lite solljus. Fröding får ursäkta mig, men han jämmerdal får nu ge vika för Ulf Lundells tro på framtiden.

Vi går mot bättre tider, tro mej,
Tro mej, det här är inget skämt.
Och inte heller är det, tro mej
Tro mej, nånting som jag själv bestämt.
Vi går mot öst. Vi går mot väst.
Vi går mot ljus, vi går mot liv.
Vi går mot fest.
Vi går mot bättre tider, tro mej,
Tro mej, för det har tiderna själva bestämt