Fotoskola del 1

Ibland när jag sitter och tittar på andra människors bilder, bilder tagna av folk som inte har foto som intresse utan bara vill dokumentera sitt liv med en kamera (eller en mobiltelefon), så tänker jag att en enkel liten fotokurs skulle nog inte skada. Jag tror nämligen att den medelmåttige "dokumentärfotografen" med mycket små och enkla medel skulle kunna leverera markant mycket bättre bilder utan någon större ansträngning. Jag tror nämligen att nedanstående enkla tips kan göra underverk.

• Fotografera. Mycket! Första steget till att få bra bilder är ju att över huvud taget fotografera. Och fotograferar man mycket både lär man sig en del och sannolikheten för att man tar en bra bild ökar. Dessutom är det en förutsättning för de följande tipsen.
• Sortera. Ta bort alla bilder som inte är skarpa. Låter ju både enkelt och självklart, men om man nu bara tog en bild på tigern på Eskilstuna Zoo och den bilden är suddig, så vill man ju ändå spara den bilden. (Men jag vill inte se den.)
• Sortera. Igen. Ta bort alla bilder som är direkt felexponerade.
• Sortera. Ytterligare en gång. När bilderna ska visas för andra ska man naturligtvis bara visa de bilder som är riktigt bra. Det är nästan bättre att visa få bilder som är riktigt bra än att visa många halvbra bilder.

Kan det vara så enkelt? Ja, jag tror att om man tillämpar ovanstående kommer man uppfattas som en mycket bättre fotograf än vad man hade gör om man inte följer tipsen. Sen kan man ju börja snobba sig med bildkomposition och bildbudskap, men om man inte har foto som hobby tror jag det liksom är överkurs.

Är det bara jag som har fördomar?

När man skriver på en blogg måste man vara lite försiktig. Om man ska ha synpunkter på vad andra människor säger och gör, får man passa sig så det inte blir personliga påhopp. Jag ska nu försöka mig på den svåra konsten att ha synpunkter utan att göra ett personligt påhopp.

 I senaste numret av Fotosidan Magasin finns ett avsnitt där en expert bedömer läsarnas bilder inom några olika områden. Bilderna med temat Dokumentärt bedöms av Anders Petersen, det känns ju helt OK. Han är ju en etablerad och mycket välrenomerad fotograf. Bra val av expert tycker jag. Vidare finns det ett avsnitt med bilder med temat Fine Art Nude. Det är ju ett ganska knepigt område, och det tycker jag att man i reglerna för det forumet på Fotosidan mycket väl har belyst. Men jag är ytterst tveksam till den expert som kommenterar läsarnas bilder inom detta område. Jag vet inte alls vem Olle Carlsson är, och jag har inga egentliga synpunkter på honom som fotograf (Därmed sagt att jag absolut INTE ägnar mig åt ett personligt påhopp på Olle), däremot är jag tveksam till honom som expert på området. Och det är här mina fördomar kommer fram. En 26-årig manlig fotograf som praktiserat hos Bingo Rimér känns inte som rätt man. Den uppfattningen förstärks också av hur han kommenterar en av bilderna. "Skön röv - den talar mycket för sig själv." Den kommentaren är inte för mig speciellt förtroendeingivande. Men jag är inte 26 år längre, och det kanske bara är jag som är gammalmodig. Eller.....?

Vad fan gör man uppe klockan fyra på morgonen?

Fotograferar förstås. Och jag säger som Pelle i Saltkråkan, om du inte förstår är det inge idé jag försöker förklara.

Som den ambivalente mörkrumsarbetare jag är, kan jag naturligtvis inte bestämma mig för om det är färg eller svartvitt som gäller. Men det fina med dagens teknik är ju att man inte behöver bestämma sig; man kan få både ock.

33 år senare

Maj 1976, Sofielundsskolan, klassfest i 4C. Han hade gått dit med stor tveksamhet. Liten, vansinnigt blyg och ganska ny i klassen, vad skulle han egentligen där att göra? Klassfesten hade börjat som de flesta klassfester gör. Lite trevande stämning. Alla står och gräver frenetiskt i chips- och popcorn-skålarna och spanar in alla andra för att se om man själv duger. Efter de av klassföreståndaren påbjudna obligatoriska lekarna börjar så smått dansen. Killarna står och hänger i ett hörn och försöker se så hårda ut som möjligt, tjejerna står i ett annat hörn och fnissar och de modigaste tjejerna dansar lite försiktigt med varandra. Han försöker gömma sig för tjejernas blickar genom att stå bakom alla andra killar.

Helt plötsligt ändras scenen. Gardinerna dras för, en ny låt ljuder från grammofonen, en tryckare och det påbjuds tjuvdans. Allas tjuv. Och helt plötsligt dansar alla eleverna. Killar och och tjejer dansar tryckare med varandra, och till och med han, som är så blyg vågar dansa. Och lyckan är fullständig när han ibland känner någon knacka honom på ryggen. Då är det bara att vända sig om, njuta av att någon vill dansa med honom och sedan dansa vidare. Dessvärre blir han ibland också stående helt plötsligt när ens partner just vänt sig om och börjat dansa med någon annan. Men det är inga problem, det är bara att knacka någon ny tjej i ryggen och dansa vidare. Stämningen är helt förtrollad och Soleado med Daniel Sentacruz Ensemble går om och om igen på grammofonen.

Efter någon timme får någon för sig att det är dags att bya musik, och sätter på Moviestar med Harpo. Då utbryter i stort sett lynchstämning i klassrummet, och nytänkaren får raskt byta tillbaka till Soleado, samt stränga order om hålla sina klåfingriga fingrar borta från grammofonen resten av kvällen. Efter ytterligare en timmes dansande bestämmer han och Pia sig för att gå en liten promenad. Riktigt varför just dom två ger sig ut på promenad är än i denna dag fördotlt i dunkel. Dom går ut på skolgården, funderar lite på vart dom ska gå, och bestämmer sig för att gå upp till Sankt Eriks kyrka som ligger på höjden ovanför skolan. Dom går Sankt Eriks väg upp mot kyrkan. Det är försommarkväll, det doftar ännu av hägg trots att syrenerna håller på att slå ut. Det är svalt och skönt ute och skymningen närmar sig. Hela vägen upp mot kyrkan har dom hört en koltrast frenetiskt sjunga sin vårsång, och när dom kommit upp till kyrkan ser dom att den sitter på en antenn på ett hus mitt emot kyrkan. Dom sätter sig en liten stund på en stenmur och pustar ut. Det är alldeles stilla och tyst ute. Det enda som hörs är koltrastens sång.

Efter en stund vandrar de trapporna ner på Utsiktsvägen, fortsätter Nytorpsvägen och så Mjölnarstigen tillbaka till skolan. I klassrummet pågår fortfarande dansandet till Soleado. Ingen har nog märkt att de varit borta.

När klockan blivit 10 är det dags att avsluta klassfesten och städa undan. Av någon anledning blir han och Pia de sista som lämnar klassrummet och skolan. De skiljs åt och Pias sista ord är; Du får se till att växa lite till nästa klassfest. Pia var bland de längsta i klassen, och han bland de kortaste, och det hade varit lite svårt för dem att dansa tryckare tillsammans.

Maj 2009, någon helt annanstans, en måndagsmorgon. Han vaknade med ett ryck, och till skillnad från alla andra mornar hade han en någorlunda klar bild av vad han drömt under natten. Det var en rörig dröm, men efter en stunds funderande kom han på att det måste ha handlat om en klassfest för 33 år sedan och en promenad upp till Sankt Eriks kyrka. Han hade svårt att släppa drömmen under dagen, och när kvällen kom var han helt övertygad. Han måste åka till sin gamla skola och gå promenaden igen. Han var också helt övertygad om att han skulle möta Pia. Hon skulle stå där i backen upp mot kyrkan. Han skulle bli alldeles stum av förvåning men så småningom få fram frågan "Vad gör du här?". "Träffar dig förstås", skulle Pia svara. Sedan skulle dom åter vandra upp till kyrkan, sitta på stenmuren och lyssna på koltrasten. Promenera Utsiktsvägen ner mot sjukhuset, Nytorpsvägen och så Mjölnarstigen tillbaka till skolan. Och så småningom skiljas med Pias ord "Så bra att du har växt lite sedan sist."

Banalt? Javisst, men jävligt snyggt!!