Thomas Ledin som fotograf på Hesselby Slott Stockholm Folk Festival

I fredags och lördags hölls för första gången Hesselby Slott Stockholm Folk Festival. Jag var där på fredagen med kameran. En rätt fantastisk företeelse, och i mina ögon väldigt lyckad. Jag hoppas det var bra på lördagen också, och jag hoppas att det blir en festival nästa år också. 

För er som undrar vad som driver Thomas Ledin upp på scenen med en kamera i handen, kan jag säga att Thomas Ledin var en av initiativtagarna till festivalen, och i egenskap av delägare i Hesselby slott är det säkert han som får bära en del av förlusten, eller ta del av vinsten från festivalen.

Den röda tråden, hur ser den ut?

På fotomässan i Stockholm 2010 höll Göran Segeholm ett föredrag, som han inledde med att visa en massa bilder, och så uppmanade han publiken att försöka komma på den röda tråden i bildserien. Svaret var att den röda tråden var att det saknades en röd tråd. Göran menade att om det inte finns en röd tråd i det man fotograferar är det svårt att själv se om  och hur man utvecklas som fotograf. Den röda tråden behöver naturligtvis inte vara ett motivområde, det kan lika gärna vara en stil, ett anslag.. 

För att komma vidare i mitt eget fotograferande har jag börjat fundera på vad min röda tråd skulle kunna vara? Vilka motiv är jag duktigast på? Vilka motiv är roligast att fotografera? Vilka bilder är roligast att titta på? Vilka bilder får jag mest beröm och bekräftelse för? (Njae, det där sista vill man nog inte erkänna att det spelar någon som helst roll, men det gör det nog, både hos mig och hos många andra som håller på med någon form av skapande verksamhet.)

Jag gick igenom mitt bildarkiv på jakt efter bilder som jag av något skäl tyckte om. Detta var vad jag kom fram till.

Göteborgs hamn i  mars

Vällingby centrum

Jordbrukslandskap  i Sörmland 

Drottninggatan i Stockholm mitt i julhandeln 

Hyreshus i Simrishamn 

Uppländsk väg 

Och vad är då den röda tråden i dessa bilder? Ingen aning. Men det är inte svartvitt, människor, landskap eller stadsmiljö. Jag kan inte se något gemensamt anslag eller stil i bilderna. Kanske Sverige, kanske någon form av tidlöshet eller helt enkelt vardagen såsom den kan se ut. Inte vet jag.

En gång till - Vilken kamera är bäst för gatufotografering?

Jag äger två kameror som jag använder regelbundet (de övriga kamerorna jag äger använder jag sällan eller inte alls), en Canon S95 och en Canon 7D med extra batterigrepp. Enligt vissa oskrivna lagar är ingen av dessa kameror speciellt lämpad för gatufotografering, i synnerhet inte en 7D med extra batterigrepp och en zoom 18-135. Den är för tung, och framför allt, enligt de oskrivna lagarna är den för stor och väcker för mycket uppmärksamhet. Men..... den kameran är för mig den ideala gatufotokameran.

Om man inte strövat på gatorna varje dag i 35 år och fotograferat folk kan man (dvs jag) känna lite obehag att fotografera människor man inte känner. Man undrar hela tiden: Med vilken rätt fotograferar jag dessa människor? Kommer bilderna bli bra? Märker dom det? Kommer dom att bli arga? Kommer dom kräva att jag ska radera alla bilder dom är med på? Törs jag publicera en enda bild av de jag tagit? Frågor som ju i grund och botten bottnar i bristande självförtroende. Och hur gör män för att kompensera att något hos dem är litet? Köper något stort förstås! Och i den andan hjälper mig mitt stora åbäke till kamera att våga fotografera på gatan. Med en stor kamera kan man (dvs jag) lättare försöka se professionell ut, och därmed legitimerar en stor kamera det man (dvs jag) gör.

 Om tio år kanske jag törs gå ut med en liten löjlig mätsökarkameran om halsen och fotografera på gatan, men inte idag. Jo, det skulle jag våga. Ovanstående är inte en total sanning, det är mer en tanke, och ett sätt att legitimera för min fru att jag behöver en stor och dyr kamerautrustning. 

Vad man också måste ha med sig när man gatufotograf är ett svar på frågan vad man gör med bilderna man tar. I våras överrumplades jag av den frågan, och jag kunde inte leverera ett bra svar, även om jag hade ett. Då hjälpte det inte med stor kamera om halsen, hon var i alla fall ytterst skeptisk till det jag höll på med. 

Nedan några gatubilder från sommaren (tagna med det stora åbäket till kamera)

Först några bilder från Simrishamn

Och så en bild från Ystad

Och slutligen två bilder från Stockholm

Vad ska man fotografera på Skansen?

Om man söker här på fotosidan efter bilder tagna på Skansen är det två motivtyper som dominerar. Det är djur och det är artister på Solidenscenen, företrädesvis allsångsartister. Personligen har jag varken fotograferat djur eller artister. De få gånger jag hamnar på Skansen är det oftast besökande människor och möjligen de som jobbar i gårdarna som hamnar framför min kamera. Härförleden var det dock bara en enda människa. Min vän Ingrid arbetar på Skansen och hon hade bett mig komma och fotografera henne. Och det gjorde jag så gärna.  (Om hjon lika gärna ser resultatet vet jag inte ännu.)

Samtliga bilder är tagna kring och i Seglora Kyrka.

Det finns fördelar med att inte fotografera så mycket

Eller i alla fall en fördel.  Av olika skäl har det inte blivit så mycket semesterresande i år som det brukar bli, och följdaktligen har det inte heller blivit så mycket fotograferande. Högen av osorterade och obearbetade bilder har inte vuxit till sig så mycket i sommar. Eftersom vi har varit hemma mycket har högen till och med krympt. Faktum är att NU ÄR JAG IKAPP. Inga bilder att gå igenom. Och det är den enda fördelen med att inte fotografera så mycket, man hinner ikapp. Och nu har jag hur mycket bilder som helst som jag vill dela med mig av. Men idag nöjer jag mig med bilderna från tisdagens allsång på skansen. Ja, alltså jag var inte där. Jag promenerade runt Djurgården med en arbetskamrat och min kamera, och vi hörde allsången på behagligt avstånd. Det bildmässiga resultatet blev såhär.

På det hela taget är det roligare att fotografera än att trängas på Skansen.