Bildtexter i blogginlägg, är det viktigt?

Det slog mig plötsligen häromdagen när jag satt och läste lite bloggar, att det finns olika sätt att sätta bildtexter till sina bilder. Några numrerar sina bilder, andra skriver ingenting, ytterligare någon skriver kanske vad bilden föreställer, och några kommer med tekniska data, såsom objektivtyp, bländare, slutartid, kameratyp, etc. Vi har ju alla lite olika drivkrafter och bakomliggande intressen till vårt fotograferande, så man kan ju inte säga att en viss typ av bildtext skulle vara bättre eller sämre än någon annan, men personligen är jag föga intresserad av vilken bländare som användes. Jag tycker det är roligare att få veta något om vad bilden föreställer, vad som var tanken bakom bilden, varför bilden togs, var bilden togs, eller så. Titta på bilderna och begrunda vilken typ av information som känns mest relevant 

Canon EOS 7D, Sigma 18-125/3,5-5,6,  bl 5,6 1/500s ISO 200

Malmköping en mörk lördagskväll i november, samma kväll som eldfesten hälls, dvs helgen före första advent 20122

Bilden tagen på High Chaparral. Kvinnan till vänster är äkta, indianen till höger är äkta, indianen i mitten är en fuskindian.

Den bakomliggande tanken med denna bild, tagen på Österlen, var....(tja, hur tänkte fotografen här egentligen? Inte alls förmodligen.) 

Den här bilden är tagen..... ja var var det nu? (Fotografen kommer inte ihåg) 

Årets första fototur (men förhoppningsvis inte den sista)

I torsdags kväll verkade det som om fredagen skulle innebära fint väder. Jag bestämde mig för att tro på det och förberedde en fototur på fredagen. När det visade sig bli lika fint väder som prognosen påstod, tog jag sikte på Hammarby sjöstad. Att valet föll just på den platsen beror främst på tre saker. Jag har nästan aldrig varit där, det ligger vid vattnet vilket borde kunna erbjuda den typen av motiv jag kände för att fotografera och jag ville besöka Magnus Johanssons bageri.

Väl framme vid Hammarby sjöstad visade det sig att gå längs vattnet inte var det lättaste. Det var minst sagt isigt, och definitivt inge gångbart längs vattnet. Men efter en stunds letande hittade jag bageriet. Där köpte jag bröd, drack en kopp kaffe och åt en saffransbulle.

Sedan begav jag mig över till andra sidan av Hammarby sjö. Jag vandrade runt kring Barnängens gård och mindes när jag en gång för länge sedan (så länge sedan att man arbetade på lördagarna) följde med min far, som vid den tiden hade sin arbetsplats just i huvudbyggnaden på Barnängen. Jag mindes också hur lunchen serverades en trappa upp i huset intill.

Sedan gick jag vidare upp till Sofia Kyrka och tittade bland de gamla husen. Därefter var det hög tid för ett besök på Chokladfabriken för att fylla på energiförådet och invänta blå timmen.

När chokladen var urdrucken var det fortfarande inte riktigt blått ute, så det blev en extra sväng tillbaka över Vita bergen. Men så kom äntligen det blåa ljuset. Då har man ungefär 30 minuter på sig att fotografera. Jag sprang som som en vettvilling fram och tillbaka och fotograferade allt som rörde sig och stod stilla. 

Och sedan åkte jag hem.

Ännu en jävla årskrönika

Jag brukar använda de viktigaste bilderna från föregående år som skärmsläckare på min dator på jobbet. Då måste jag ju välja ut dem, och varför inte lika gärna samla dom såhär i en bloggpost, som jag också brukar göra. Urvalskriteriet kan tyckas lite diffust, vaddå "viktigaste bilderna"? Det betyder i mitt fall att jag antingen varit extra nöjd med bilden, extra nöjd med ögonblicket bilden togs, eller att bilden på något annat sätt är viktig när jag ser tillbaka på året i allmänhet och fotoåret i synnerhet, som gått. Och då kan det gå såhär:

På nyårsdagen ska man promenera. Det är det nästan lag på. Jag misstänker att alla städer har sina speciella nyårpromenadställen. I Göteborg är det Slottsskogen och i Stockholm är det Djurgården. Ovanstående bill är tagen på årets promenad runt Djurgården.

På Renstiernas gata på Söder ligger Chokladfabriken. Det är sällan så gott att dricka choklad där som på vintern när det är svinjävla kallt ute. På jullovet gjorde jag och yngsta dottern Linn det.

Under en  fotopromenad under jullovet överraskades jag av det blåa ljuset som så vackert blandades med det varma från lamporna i Gamla Stan. Detta ljus har sedan blivit mitt favoritfotoljus, men dessvärre är det inte så ofta det inträffar. 

I min IOGT-NTO-förening är Rune och Evy medlemmar. Dom är ett lysande exempel på vad "trogna intill döden skiljer oss åt" innebär i praktiken. Jag blir alltid så glad av att se dom tillsammans.

Vällingby Centrum, denna arketyp för den moderna förorten. Jag både älskar det och tycker det ser för  jävligt ut. Och det är väl därför jag tycker om att fotografera det. 

Man ska nog inte ge sig på att fotografera tranor om man inte har rätt utrustning. Men om man ändå är vid Hornborgarsjön och har kameran med sig kan man inte låta bli. Denna bild symboliserar ett av årets till synes mest korkade händelser, men som vid en närmare eftertanke faktiskt var mycket klok. Det kan till synes var hur dumt som helst att åka två timmar tåg och 8 timmar bil för att få tillbringa en timme vid Hornborgarsjön och med taskig utrustning försöka fånga tranorna. Men eftersom resan gjordes i sällskap med äldsta dottern och mina föräldrar, blev det en heldag med familjeumgänge, och sådant ska man inte förakta.

Man hyste ju en from förhoppning att det inte skulle komma ett snöoväder på natten till den 14 april, som totalt omöjliggjorde bilåkning, men ack vad man blev lurad. Denna dag var det IOGT-NTO Stockholms distrikts årsmöte på Tollare Folkhögskola i Saltsjö Boo. Dit var det inte lätt att ta sig denna dag kan jag säga. Det tog tre timmar.  Denna bild får stå för begreppet Party och Politik, vilket inom nykterhetsrörelsen är en självklar symbios. Det ena kan inte existera utan det andra.

Yngsta dottern har alltid gillat Jill Johnson. Vi var och såg henne på Cirkus i våras. Och jag blir alltid lika imponerad av min Canon S95 när jag använt den på en konsert. Det känns ibland som om det är den kamerans bästa användningsområde.

I år var första gången jag befann mig i Kungsträdgården i Stockholm för att se de fantastiska träden blomma. Det borde man som infödd Stockholmare ha klarat av för länge sedan, men icke i mitt fall. Det är ju lite knepigt att fotografera sådant som är så uppenbart bedårande vackert, och att dessutom ta bilder som inte redan är tagna. Jag försökte i alla fall, men jag kommer troligen att försöka även nästa år.

 
Varje år på Kristihimmelfärdsdagen fira IOGT-NTO-rörelsen folknykterhetens dag. I Stockholm görs det på Skansen i Ordenshuset Brofästets trädgård. På denna bild syns min vän Christer samtala med IOGT-NTO:s ordförande Anna Carlstedt.

Någon eller några gånger om året går jag och min vän Kerstin ut och äter middag tillsammans. Företrädesvis infaller en av dessa middagar på våren så att man kan ta en bild på Kerstins röda hår i solnedgången. Jag är väldigt svag för just rött hår i solnedgångar och i motljus.

Ibland kan man hitta skojiga trädformationer när man är ute och går. Och ibland kan man hitta skojiga funktioner i Photoshop. Och då kan man kombinera dessa skojsigheter, och då kan resultatet bli som bilden ovan.

Detta är kanske ingen bra bild, men det är garanterat årets absolut viktigaste. Dagen då bilden togs (15 juli 2012) hade hon på bilden varit gift med mig i 25 år. Vete fan hur hon stått ut, men jag kommer att vara henne evigt tacksam för denna dag. (Och framför allt för dagen 25 år tidigare)

Av skäl som vi inte ska fylla denna blogg med, blev det dåligt med husvagnssemester i år (Faktum är att det blev ingen alls, men för er som spekulerar kan jag säga att det INTE berodde på att jag eller någon annan tillfälligt hade fått körkortet indraget). Dock blev det en kortare tripp till Österlen och Simrishamn, annars hade vi inte stått ut. Hotell Svea är legendariskt när det gäller boende i Simrishamn.

Jag tycker inte om att fotografera på beställning, för då måste man leverera. Trots denna motvilja lovade jag i höstas ändå att fotografera min vän Ingrid iförd sin tjänsteuniform, dvs klädd för att vara "stugvärd" i Seglora kyrka på Skansen.

Djurgården är trevlig att promenera runt på även om det inte är nyårsdag. Och när kvällsljuset faller mellan träden är det svårt att inte ta upp kameran, även om andra redan gjort det.

Bilder som inte skriver betraktaren på näsan, utan lämnar en massa frågor ska ju bara bra. Själv blir jag mest förbannad om jag inte får svar på mina frågor, till exempel vad dessa herrar tittar på. Eftersom jag tagit bilden så vet jag det. Dom tittar på scenen på Hesselby Slott Stockholm Folk Festival.

På scenen på Hesselby Slott Stockholm Folk Festival röjde det rätt bra. Det är väl svårt att arrangera en folkmusikfestival utan att blanda in Ale Möller, och som tur var försökte de inte ens det. Vem gubben med gitarren är vete fan, men han med hatten är alltså Ale Möller.

En tidig söndagsmorgon åkte jag på min Vespa till stan, och fick då syn på dessa hästar i morgondiset. Näe, jag är ingen hästfotograf (heller) men det är näst intill straffbart att inte använda sin medhavda kamera om man stöter på hästar i morgondis.

Den läsare som orkat komma såhär långt har nog förstått att solljus genom träd är ett motiv som jag har svårt att inte fotografera. Denna sol och detta träd hittade jag i den gudsförgätna hålan Malmköping, som för övrigt, förutom en förnämlig campingplats, en underbar restaurang på Plevnagården också är startpunkten för en av de mest omtalade romanerna de senaste åren, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. 

Denna bild symboliserar årets kanske näst viktigaste händelse, mina föräldrars 200-årskalas. De fyllde båda 75 år och hade varit gifta i 50 år. Bilden föreställer dock ingen av dem, utan det är deras före detta granne Dagmar.

Att ens barn skulle ha samma musiksmak som sina föräldrar hör nog till undantagen, och så är det inte i vår familj heller. Dock har vi viss musik gemensam, till exempel svensk Blues när den är som bäst. På denna bild från Fashing i Stockholm syns självaste Sven Zetterberg ge order till Torbjörn Eliasson (till vänster utanför bilden) att spela ett sjujävla solo på orgeln (vilket han också gjorde). På bilden syns också Sveriges kanske skickligaste Bluesgittarist, Anders Lewen. (För er som hånskrattar och undrar hur i helvete någon kan hävda att en svensk artist ens skulle komma i närheten av de amerikanska orginalen, vill jag bara berätta att den amerikanska internetradiokanalen 1.FM ganska ofta spelar just Sven Zetterberg) 

 
För oss som inte spelar golf börjar golfsäsongen någon gång i oktober november när frosten börjar komma. Då kan vi hundägare äntligen ta golfbanan i besittning och släppa loss våra hundar. För oss varar golfsäsongen ungefär fram till i slutet av april, sen kommer de eländiga golfspelarna uppkrypandes ur sina iden igen.

Årets kanske tredje viktigaste bild. Min äldsta kusin är 12 år yngre än jag. Jag tyckte jag fick vänta väldigt länge på mina kusiner, men det är inget jämfört med mina barn. I början av juli föddes William, mina barns första kusin. Dom fick vänta i respektive 22 och 19 år på honom. Här syns William fira första advent med sin moster. (Och jag lyckades kombinera det blåa ljuset ute med det gula ljuset inomhus.)

Det kom väldigt mycket snö väldigt tidigt i år. Inge roligt alls. Förutom att det bildades fina kristaller på grenarna. 

December bjöd inte på många soldagar, men en av dessa inträffade den dagen det var dags att äta julbord på S/S Stockholm. Det blev en fin tur i den Stockholmska skärgården, och ett fint ljus att ta porträtt i. På denna bild syns min vän Loredana.

Drottninggatan i snöfall får mig alltid att tänka på Ture Sventon. Eftersom böckerna om Ture Sventon tillhör toppskiktet i svensk barnlitteratur blir jag alltid glad av att se Drottninggatan i snöfall, och har jag en kamera med mig måste jag ta en bild. Så även denna gång.

Årets bildkavalkad avslutas med en bild på min äldsta dotter på julaftonskvällen. Bilden är, förutom vad den ser ut att vara, även en symbol för min favorit bland fotografer, Lars Tunbjörk. Jag påstår inte att bilden på något sätt skulle likna hans mästerverk, men den är i alla fall tagen med blixt utomhus på vintern.

Och därmed har vi kommit genom det östbergska fotoåret 2012. Jag undrar varför man inte tar sig tid att fotografera mer än man gör, för det är trots allt bland det roligaste jag vet. Av någon outgrundlig anledning väljer jag att lägga min lediga tid på annat. Jag ska ägna det kommande året åt att fundera på om jag prioriterar rätt saker. Hur den funderingen slutar ber jag att få återkomma till. Om ett år eller så.