På vift i Italien: Ravenna i fädernas spår

Jag åker ifrån Urbino med en känsla av triumf. Att ha upptäckt hertigens ek på det viset var mer än jag i min vildaste fantasi hade kunnat räknat med. Efter en sådan upptäckt känner man att resten av resan blir semester. Man har uträttat det man skall, man har inte längre något att bevisa, man kan ta det lugnt och bevista landskapet. Ta dan som den kommer. Jag satte mig i Alfan och drog iväg från Urbino. Målet var inställt på Ravenna, en stad känd för sina mosaiker, en stad på FN:s världsarvslista, en kuststad i landskapet Romagna. 

Någon kanske undrar över landskapsnamnet Romagna. Landskapet Rom - tillhörde inte hela Italien Rom? Landskapet har emellertid inte fått sitt namn efter Rom vid Tibern - utan från Nya Rom, Konstantinopel vid Bosporen. Efter sin omvändelse till kristendomen i början av trehundratalet flyttade kejsar Konstantin romarrikets huvudstad till den nybyggda staden Konstantinopel, byggd vid det gamla fiskeläget Bysans. På fyra- och femhundratalen drabbades Italien sedan av barbarinvasioner från germanska stammar, främst langobarder och goter. "Romagna" var den delen av Italien som fortsatte att tillhöra Romarriket, styrt från Konstantinopel. Människorna i Konstantinopel såg sig själva som romare och de kallade sitt land för Romania, av vilket det italienska Romagna var en del. Det är också samma ord som i det nuvarande landet Rumänien. Så någon kanske undrar: var inte Konstantinopel huvudstad för det bysantinska riket? Människorna där var väl inte romare utan bysantinare? Begreppet "bysantinska riket" är emellertid något som tillkom senare, ett verk av frankerna. På sjuhundratalet hade påven i Rom problem med langobarderna, som styrde det mesta av Italien. Han slöt därför förbund med frankerna, som redan under 400-talet konverterat till katolicismen. Frankerna besegrade langobarderna och år 800 krönte påven frankernas kung Karl (den store) till romersk kejsare. Påven gav den romerska manteln åt Karl. Men trots att han hade krönts till kejsare insåg Karl att han bara var en billig uppkomling. Den riktige kejsaren fanns i Konstantinopel. Så därför började frankerna använda namnet "grekiska riket" för människorna i Konstantinopel, för att kunna lägga beslag på romarnamnet för egen del. På sextonhundratalet uppfanns sedan namnet bysantinska riket. Och på den vägen är det. Det är därför som vi i väst än i dag har fått för oss att det bysantinska riket var något slags exotiskt orientaliskt rike, som inte hade något med de gamla romarna att göra. 

Med den här historiska inledningen kommer vi in på det som var huvudsyftet med mitt besök i Ravenna. Nämligen att vandra i fädernas fotspår. Staden Ravenna har haft betydelse för den svenska historien. Det var här som götakungen Tjodrik den store (latiniserad Theodericus) hade sin huvudstad. Jag har tidigare berättat lite om det här. I slutet av fyrahundratalet erövrade goterhövdingen Tjodrik Italien. Han gjorde Ravenna till sin huvudstad. För att emellertid inte framstå som en uppkomling bad han den romerska senatorn Cassiodorus att skriva goternas historia. Cassiodorus skrev då att enligt goternas egna stamsägner hade de utvandrat ifrån ön Scandza i norr "liksom från ett folkens moderssköte och människosläktets verkstad". Cassiodorus förlägger emellertid utvandringen till långt före Kristi födelse och påstår att goterna var med och slogs vid slaget vid Troja på trojanernas sida. Att på det här viset förbättra sitt folks härstamning var inget nytt: romarna själva hade genom Vergilius hävdat att de i själva verket härstammade -inte från Romulus och Remus - utan från den trojanske prinsen Aeneas. Vid den här tiden gällde att om ett folk skulle vara någonting att räkna med skulle man ha varit med vid Troja. Och att goter och romare genom Aeneas slagits på samma sida gjorde romare och goter till bundsförvanter! Cassiodorus gotiska historiska letade sig sedan genom greken Jordanes förmedling till Skandinavien. När svenska präster tusen år senare lärde sig läsa och skriva stötte de på historien om goternas skandinaviska härstamning. Rom såg man som folkens moder och lärarinna: genom Rom hade man lärt sig läsa och skriva - men nu visade sig att Skandinavien minsann hade ett ärofullt förflutet! En gång i tiden hade man besegrat självaste Rom! Cassiodorus götiska historia ledde sedan till att Johannes Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop, skrev boken Alla Svea och Göta konungars Historia, i vilken han radar upp alla svenska konungar allt ifrån Magog Jafetson, Noe sonson. Och den konungalängden är alltjämt Sveriges officiella konungalängd. Det är den som gör att vår nuvarande konung Carl är nummer sexton i ordningen med det namnet. Och enligt denna konungalängd var Tjodrik Sveriges trettionionde utrikes regerande konung. (Konungalängden gör skillnad mellan utrikes och inrikes regerande konungar efter den gotiska utvandringen genom konungen Berik). 

Så ni förstår, kära läsare, varför Ravenna har varit en viktig plats för Sveriges historia. Göticismen lade den andliga grundvalen för stormaktstiden: det var den som gav fäderna mod att dra ut och slå världen med häpnad, precis som de gotiska förfäderna en gång hade gjort. Sveriges Rikes lag från 1734, vår alltjämt gällande lagbok, inleds med de mäktiga orden: "Sverige är ifrån hedenhös ett fritt rike: dess inbyggare svear och götar. Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land". Även om Cassiodorus broderade ut med Troja, torde den historiska kärnan vara riktig, nämligen att goterna härstammade från Skandinavien. Det här är ingenting som längre lärs ut i vår politiskt korrekta skola. Till min glädje finner jag att det är något som lärs ut i Italien! Tjodrik har sitt mausoleum i Ravenna, och i dess butik köper jag en bok om honom skriven för yngre. Och där uppger man med stolthet goternas skandinaviska härstamning: 

Enligt italienarna utvandrade goterna förvisso från Sverige: från Gotland och från Götaland. Precis som det står skrivet i den svenska lagen: "Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land"... Vår kultur och vårt skolväsende befinner sig i händerna på kulturmarxistiska förskingrare. Så man får inte lära sig något av det ovan i skolan eller i kulturprogram. Så därför måste man gå över ån efter vatten och gå till italienarna för att inhämta kunskapen. (I ärlighetens namn finns dock en lång tradition att dissa det götiska arvet. Glädjedödaren Olaus Petri dissade det götiska arvet redan på femtonhundratalet i sin svenska krönika.) Som tur är är emellertid inte allt förlorat. Vid förra sekelskiftet fanns män som värnade minnet om fädernas bragder. På artonhundratalet återfanns Rökstenen, en runsten med världens längsta runinskrift i byn Rök i Östergötland. På den nämns Tjodrik vid namn och där finns också en hänvisning till en staty av Tjodrik som Karl den store stal från Ravenna och flyttade till sin huvudstad Aachen: 

Historiens vingslag! Det här är för mig väldigt givande när man kan knyta an orter så långt bort i tid och rum med varandra. lilla Rök på östgötaslätten och Ravenna, världsarvsstaden vid adriatiska havet. Apropå världsarv, det är dags för lite bilder. Ravenna är uppsatt på FN:s världsarvslista och det är tack vare sina unika mosaiker. De allra främsta finns i den gamla katedralen San Vitale. 

Divine...beauty! San Vitale tillhör de platser som gör en förstummad. Interiören är helt enastående. 

Längst fram i absiden en mosaik på kejsaren Justinianus med entourage. Justinianus var en kraftfull gestalt som återerövrade Italien för romarrikets räkning efter Tjodriks död. Förutom det fick han en hel del annat gjort. Skrev ned den romerska lagen, byggde Hagia Sofia, krossade fiender. Han gjorde upp med läktarvåldet i Konstantinopel, som på den tiden var betydligt värre än det är i dag. 

Mittemot en mosaik på kejsarinnan Theodora med entourage. En kraftfull gestalt som regerade romarriket tillsammans med sin make. (Vilka mosaiker!) Tillsammans framstår Justinianus och Theodora som ett lysande par i historien. 

Katedralen byggd i östromersk stil med höga rundade valv. Mosaiker på Jesus och apostlarna, till höger på Isaks offer. På motsvarande sidan prästen Melchisedeks offer. Mosaikerna med sina motiv, med Jesus, kejsaren och kejsarinnan, apostlarna och de gammaltestamentliga motiven ger en känsla av varaktighet och tyngd. Mosaiker är fantastiska. De äger en större kraft och varaktighet än vanliga målningar. 

Lyckligtvis är det tillåtet att plåta och många tar tillfället i akt. 

San Vitale är helt enkelt fantastisk. Platsen på världsarvslistan är välförtjänt. Förutom San Vitale finns ett par katedraler och två baptisterier (de ortodoxas och arianernas) med fina mosaiker. Jag bestämmer mig för att gå till kyrkan Apollinare nuovo som enligt guiden är värd ett besök. 

Apollinare är byggd som en klassisk basilika. Den kristna kyrkan har väsentligen tre typer av kyrkobyggnader. Den östromerska katedraltypen som i San Vitale med rundade valv förmedlar en känsla av Guds immanens och närhet. Den västliga gotiska katedraltypen med spetsade former som sträcker sig upp i himlen förmedlar snarare känslan av Guds transcendens och höghet. Den äldsta typen av kyrka är basilikan som Apollinare. Basilikor var ursprungligen offentliga byggnader för affärer och förhandlingar i romarriket. När kristendomen blev erkänd under trehundratalet valde man att anamma dessa byggnader som kyrkorum snarare än de tempelbyggnader som användes för gudariter. Basilikorna har en pragmatisk och ofta trevlig atmosfär i mänsklig storlek. På bilden fina mosaiker, men en mer modern interiör i absiden. 

När jag vandrar i kyrkan stöter jag på något intressant: En skylt som förtäljer att "Konungen Tjodrik byggde från grunden denna kyrka i vår herres Jesu Kristi namn". Kyrkan byggd av Tjodrik den store, Sveriges trettionionde utrikes konung! Det är sånt här som gör en glad. Och det kommer mer. Bredvid skylten finns en mosaik: 

En bild på en konungslig person. Ovan skrivet namnet Iustinian. Kejsare Justinianus? Ja, det verkar ju så. Men bredvid bilden finns en text: Namnet Iustinian tillagt något århundrade efter bilden på personen skapades. Somliga tror därför att bilden föreställer Tjodrik den store! Naturligtvis! Varför lägga till namnet hundra år senare, om det var Justinianus från början? Bilden är inte heller så lik den på Justinianus i San Vitale. Jämför själva. Justinianus är svartmuskig, med orientaliska ögonbryn (han var en jugge från Skopje). Personen ovan är blondhårig, med grop i hakan - och jag tycker att han har det där götautseendet. Han liknar faktiskt en göteborgare. Liknar han inte Patrik Sjöberg? Det finns ett speciellt göteborgsutseende: Tänk på Patrik Sjöberg, Kajsa Bergqvist, Carl-Einar Häckner. De har alla den där göteborgslooken, lite hästansikte över dem. Och samma uttryck har mannen på bilden ovan! Det kan väl knappast råda någon tvekan. Mina damer och herrar, ovan ser vi förmodligen en bild på Sveriges trettionionde utrikes regerande konung, Tjodrik den store, Theodoricus Magnus! 

Det här var verkligen upplyftande. Att tro att jag skulle få se en bild på Tjodrik var absolut inget jag hade räknat med! Jag vandrar vidare. Jag bestämmer mig för att besöka arianernas dopkapell. Det ligger alldeles i närheten. Även detta kapell innehåller fantastiska mosaiker. Motivet känns dock lite märkligt. I rund ring runtom apostlarna i prydliga togor.  Som kontrast en helnaken Jesus med snorre och allt, som döps av Johannes döparen, med en halvnaken vitskäggig åldring vid sidan. Det är väl inte?...nej, guiden upplyser att motivet skall vara en flodgud som symboliserar floden Jordanes. Är det Näcken? Motivet skall vara hedniskt och inte hädiskt. Lite lätt skandal väcker det dock. 

Tjodrik och goterna var arianer. Silverbibeln på Carolina Rediviva är en ariansk bibel, som sägs härstamma från Tjodriks hov (och därmed rätteligen återbördad till goternas hemland som krigsbyte från Prag av de våra år 1648). Någon kanske undrar: vem var arianerna? Arianerna var anhängare till villoläraren Arius från Alexandria, som i början av trehundratalet lärde ut att Jesus inte var av samma väsen, inte var Gud som Fadern. Hela poängen med kristendomen är att Jesus är Gud - så hur kunde denna lära sprida sig och bli så populär? Förklaringen är att läran uppstod precis när kristendomen höll på att bli statsreligion i samband med Konstantins omvändelse. Arianismen uppstod i skarven mellan den förkonstantinska och konstantinska eran. Vid Konstantins omvändelse beräknas omkring tio procent av romarrikets befolkning ha varit kristna. I och med att kristendomen blev statsreligion blev det attraktivt för många av den nittio procenten att anamma religionen. Det fanns därför en lockelse att göra religionen mer acceptabel för de många icke-kristna. Och då var det ett problem att Fadern och Sonen var av samma väsen. Under antiken fanns en vanligt omhuldad gudalära, bland stoikerna exempelvis,  enligt vilken Gud, den orörlige röraren, var icke-skapad och evig, medan mytologins gudar sågs som skapade supervarelser. Att framställa Jesus som en skapad supergud var något som skulle göra kristendomen lättare att förstå för dåtidens människor. Så under trehundratalet tog arianismen över i stort set hela romarriket och det tog över hundra år att kämpa ned villfarelsen. Goterna anammade också arianismen och det blev den som så småningom blev deras fall. Det var den som gjorde att Justinianus efter Tjodriks död bestämde sig för att krossa goternas välde i Italien. De arianska kyrkorna, såsom Apollinare Nuovo, gjordes om till ortodoxa kyrkor med ortodoxa motiv. Och i den processen gjordes förmodligen Tjodriks bild ovan om till Justinianus genom tilläg av namnet. 

Det är lite ironiskt att den katolska kyrkan idag står för en omvänd process - men nu är det tvärtom  arianerna som segrar. Den katolska kyrkan befinner sig idag i en kris, och av samma orsak som under det arianska kätteriet, men "i den andra ändan" av det konstantinska tidevarvet. Nittonhundratalet innebar en övergång från den konstantinska till den postkonstantinska eran. Religionen förlorade alltmer sitt grepp om själarna, vetenskapens landvinningar och det ökade välståndet gjorde att allt fler människor inte kände något behov av Gud eller kyrkan. Så vad göra? Måste inte kyrkan anpassa sig? Måste inte religionen omformuleras för att passa den moderna människan? På sextiotalet blev den arianska lockelsen övermäktig. I det s k andra vatikankonciliet triumferade nyarianismen och har allt sedan dess suttit i högsätet. Från att under nästan tvåtusen år ha varit en organisation som sett som sin uppgift att frälsa själar och stå emot världen och dess prins, ser man sedan sextiotalet det som sin uppgift att verka för en jordisk förbättring tillsammans med alla goda krafter. För att uttrycka den nya läran gjorde man om mässan. Tidigare stod prästen vänd mot Gud och han utförde heliga offerhandlingar, på latin. I mässan rådde en sakral, utomjordisk atmosfär. Idag står prästen vänd mot folket och pratar med dem på folkspråk, medan mässan ses som en måltid och firande av gemenskap. I mässan råder en familjär, inomvärdslig atmosfär. Alla kyrkor (som byggts före sextiotalet) vittnar om denna inkongruens. I fonden syns det gamla altaret, för det mesta ett underskönt marmoraltare, byggt för den gamla läran. Man brukar häpna vid åsynen av det sköna, som får en att vilja lyfta tankarna mot himlen att kontemplera eviga ting. Sikten skyms emellertid nästan alltid av det nya altaret, den nyarianska styggelsen, ofta ett banalt träbord. I kyrkan Apollinare Nuovo på bilden ovan ser vi exempel på detta. Här ser dock det "nya" altaret gammalt ut, och står bland några pelare som också verkar gamla. Pelarna kan vara till en baldakin som ofta fanns över gamla altaren (jämför exempelvis Bellinis baldakin över huvudaltaret i Peterskyrkan). Utan själva baldakinen ser dock altaret märkligt ut, det påminner om något från en frimurarloge. Så här har de nyarianska modernisterna varit skickliga. Under sken av att vilja återställa kyrkan till ursprunget introducerar man samtidigt den nya läran! I Apollinare Nuovo ryms således hela kyrkohistorien: byggd av arianer, för att sedan konverteras av ortodoxa, för att nu ha blivit återkonverterad av nyarianer. 

Det återstod att besöka Tjodriks mausoleum. Det ligger i utkanten av staden i en park som också kallas Tjodriks park. Det är en vacker pjäs, som åldrats med värdighet. Men stället är tomt. Där finns ingen utsmyckning, ingen kult. Byggnaden är tom. 

Inuti möts man av en tom sarkofag. Som ett jättelikt badkar. Var har de fört kroppen? Efter så många år, ett och ett halvt årtusende, är det ingen som vet. Kanske det kunde vara en lämplig uppgift för en kommande resa? Att hitta rätt på Tjodriks ben..På förhand en tuff utmaning - men man brukar ju växa med uppgiften...

En sista reflektion. När man ser det tomma monumentet inser man att arianismen var ett misstag. Arianismen var det som ledde till goternas undergång. Om Tjodrik hade varit ortodox hade han i dag vördats som ett helgon och hans gravmonument hade varit en vallfärdsort för människor världen kring. Arianismen var det som ledde till att goterna förlorade sitt välde över Italien. Efter Tjodriks död ansåg sig Justinianus mogen att vrida Italien ur händerna från arianerna och återbörda landet till den rätta läran. Vad hade hänt om Tjodrik hade konverterat till den ortodoxa läran? Tänk om...

Om Tjodrik hade varit rättroende hade Justinianus med största sannolikhet aldrig anfallit Italien. Kriget mellan goterna och romarna var mycket hårt och utspelade sig under flera år, varvid Italien föröddes. Om  våra utrikes konungar hade hållit sitt välde i Italien hade Karl den stores rike inte blivit till. Om inte det första tysk-romerska riket uppstått hade inte heller det andra riket kommit till, och ej heller det tredje. Inga världskrig, Europas självmord hade inte blivit av. Om goterna hade hållit Italien hade Östrom aldrig skiljts från Västrom. Kyrkan hade inte splittrats mellan Ortodoxa och Katoliker. Och islam hade då aldrig kunnat ta över Medelhavet, Konstantinopel hade än idag varit Konstantinopel. Som på fädernas tid hade vi idag kunnat gästa Miklagård och känt oss som hemma. Utan Karl den store inget EU. Tänk om...

På vift i Italien: Jakten på hertigens ek

Som ni förstår, kära läsare, hade jag  inte kommit till Urbino bara för att njuta av det behagliga bergsklimatet. Jag var där för att bidra till den litteraturarkeologiska forskningen. Jag ville fortsätta med Shakespeareturismen och pröva om det i Urbino gick att hitta hertigens ek. En lätt rekapitulation: "hertigens ek" är en plats som förekommer i pjäsen En Midsommarnattsdröm. Amerikanen Richard Paul Roe hade trott sig finna platsen i staden Sabbioneta (se förrförra inlägget). Men efter att ha besökt platsen kände undertecknad att den inte riktigt kändes rätt. Feelingen stämde inte. Så en tanke som slog mig var denna: kunde inte "Lilla Aten" med tillhörande hertigens ek i stället ligga i Urbino? Det var ju där handlingen i boken Il Cortegiano utspelade sig - platsen för hertigen av Montefeltros lysande humanistiska renässanshov. Normalt när jag bedriver litteraturarkeologi brukar jag åka till platserna relativt oförberedd för att med öppna sinnen kunna gå på känslan. Men den här gången hade jag faktiskt rekat lite grann innan jag åkte till Italien. Och då stötte jag på något intressant. 

En del läsare kanske följde Till och Fråns resereportage från Rom. Minns ni påven Julius den andre, Giuliano della Rovere? Han var en stor konstgynnare som bland annat sponsrade Rafaels stanzer i Vatikanpalatset. Rafael var från Urbino och det finns en intressant koppling mellan staden och familjen Della Rovere. Eftersom hertigen Guidobaldo, Federicos son, var impotent lämnade han inga arvingar. Istället utsåg han sin systerson Francesco Maria Della Rovere som arvtagare till hertigdömet. Och det gjorde att Urbino styrdes av familjen Della Rovere från början av 1500-talet till mitten av 1600-talet. (Francesco Maria efterträddes sedan av sonen Guidobaldo, som i sin tur efterträddes av Francesco Maria, som blev den siste Della Rovere på tronen. Det är alltså lätt att komma ihåg hertigarna i Urbino: Guidobaldo-Francesco Maria-Guidobaldo-Francesco Maria). I provinsen Urbino ingår en kuststad som heter Pisaro. När jag googlade efter platser att bo på stötte jag på denna stad - och vad finner jag? 

Kommunens vapen på bilden ovan. Kommunen förklarar på sin hemsida hur vapnet kom till. År 1574 dog hertigen Guidobaldo Della Rovere. Innan han dog beslutade han sig för att skänka sitt adelsmärke till staden Pisaro: 

"Vi dono la mia rovere e voglio che sia posta nello stemma della Comunità". "Jag ger er min ek och jag vill att den sätts på kommunens vapen". Hertigen ger bort sin ek till kommunen! Hertigens ek! 

Familjen Della Roveres vapen är en ek. Ordet rovere betyder just ek på italienska (ek = Quercus Robur på latin, därav ek = quercia på italienska men också ek = rovere. Jmfr även Riksbankens valspråk: hinc robur et securitas, eken som symbol för säkerhet, jmfr även sparbankseken). Och familjen Della Rovere styrde Urbino, platsen för Il Cortigiano, under tiden när earlen av Oxford besökte Italien år 1574. När Oxford vistas i Italien är han rustad med en egen översättning av Il Cortegiano och dessutom introduktionsbrev från drottningen Elisabeth. Är det inte troligt att han under sin italienska vistelse har velat besöka Urbino, som bara ligger en dryg  dags färd bort från Venedig? Är det inte också tänkbart att han kan ha förknippat det humanistiska renässanshovet i Urbino med Aten och om staden i så fall är inspirationskälla för pjäsen En Midsommarnattsdröm - borde inte "hertigens ek" ha något med familjen Della Rovere att göra?! 

Det här var min hypotes som jag kommit för att pröva. Hertigpalatset har två våningar. Den undre våningen byggdes av Federico Montefeltro. Efter hans död och när familjen Della Rovere tog över och blev hertigar av Urbino, byggde de till en våning ovanpå den gamla. I dessa salar finner man hertigens vapen på dörrarna. Salarna är lika sköna som Federicos. Ovanför dörrkarmarna står det skrivet FILARETO TATO med grekiska bokstäver - "älskare av dygden". Våningarnas klassiska framtoning i former och symboler ger onekligen intryck av att Della Rovere såg sig regera lika vist och upplyst som man tänkte sig att de gamla grekerna en gång gjort i Aten. Så om Oxford besökte Urbino under della Roveres styre är det inte otänkbart att han har gjort associationen till Aten. 

Frågan är hur platsen "hertigens ek" skall tolkas? En möjlighet är att uttrycket bara utgör en litterär markering. Shakespeare slänger in ordet i pjäsen bara för att markera kopplingen till Della Rovere och staden Urbino. En annan möjlighet är att det finns en plats i Urbino där det verkligen finns en hertigens ek. Jag tänker mig att hertigens vapensköld kanske finns på något känt ställe i staden. "Vi samlas under hertigens ek" skulle betyda att man samlades under platsen för hertigens vapensköld, "lo stemma". Jag blickar ut ur palatset. Till vänster syns katedralen, "templet". Borde inte hertigens ek finnas någonstans på torget mellan palatset och templet? Där står ett träd. Dock en julgran, tyvärr ingen ek. I mitten en rund ring till vilken markerade linjer strålar samman. Fanns här månne en gång hertigens vapen, som nu plockats bort efter de många år som gått efter Della Roveres styre? Men en sådan teori är inget man kan komma med. Då blir man till åtlöje i stora Shakespearevärlden. 

Jag letar runt i hela staden efter hertigens ek. Jag hittar dock ingenting. Märkligt. Hertigarna Della Rovere har härskat i staden i över hundra år - men de har inte markerat revir med sitt vapen någonstans i hela staden! Lo stemma går inte att hitta. Efter några timmars fruktlös vandring byter jag spår. Kan hertigens ek hänföras till riktiga ekar? I så fall någonstans utanför palatset. Där finns verkligen en liten skog, precis nedanför de två berömda tornen på palatset som man kan se på bilder av staden. Är dessa träd av ek, och utgör de i så fall "hertigens ek"? Precis vid träden ligger också Urbinos teater, som dock byggdes långt senare - men kanske har det funnits tidigare utrymmen som använts till teater här, och kombinationen av ekar och teater skulle då ha kunnat inspirera till handlingen i En midsommarnatts dröm.  

Teorin känns tyvärr inte rätt. Ekarna känns för unga, jag får inte den rätta känslan för platsen. Beslutar att vandra vidare. Urbino är dock ganska liten så man vandrar lätt igenom staden. Det är sten och sten gata upp och gata ned. Jag börjar faktiskt tvivla på att jag skall hitta något. Kanske det inte är Urbino, kanske det istället är Pisaro? Eller kan det vara grannstaden Urbania, som också tillhörde hertigdömet och där hertigarna också hade ett litet palats? Jag bestämmer mig för att lämna staden. När plötsligt...ett spår! En grönväxt tränger genom en mur. Är det inte ekblad? Visst är det det! Det måste vara en särdeles kraftig ek som orkar tränga igenom en mur. En bergsek? Men äpplet faller inte långt från träden. Om det skjuter ekskott här måste det betyda att det finns större ekar i närheten. Jag tittar på kartan. Ovanför där jag står ligger Parco della Resistenza, ett grönområde. Det är också angivet som en utsiktspunkt. Jag bestämmer mig för att gå upp dit. 

Gångfärden går via branta gator upp till grönområdet. Parco della Resistenza visar sig verkligen vara en park. Den ligger innanför statsmurarna, på en höjd. Stadens stadspark. Det regnar. Det är vått. Det är mitt i vintern, så inga löv på träden. Men när jag går genom det våta gräset, vad ser jag? Fallna bruna höstlöv. Ek! Jag känner stark vittring. Känner mig som en blodhund. Det är bara en tidsfråga...plötsligt...

HERTIGENS EK!!! Jag har hittat den! Helt otroligt! Längst ut i hörnet på parken uppenbarar sig några gamla ekar. Den äldsta av dem är helt täckt av murgröna. Den sticker ut: den eken måste vara hertigens!  Platsen är spektakulär såväl som strategisk. Till höger skymtar ett stycke mur. Det är mur från en fästning. Parken ligger som sagt innanför statsmurarna. Staden slingrar sig i en båge. I fonden syns staden med katedralen och hertigens palats. Fästningen utgör ett försvarsverk där man kan stå på en befäst höjd och anfalla de som anfaller staden. Och följer man fästningen längst ut på den yttersta rampen finner man platsen för en ekskog som sluttar brant ned. Och här finner man de gamla ekarna varav den äldsta, täckt av murgröna, måste vara hertigens ek. Just att platsen är så spektakulär gör att känslan inte går att ta fel på. Här är det!  

"At the duke’s oak we meet." Parken är inte stor men den är trevlig. Framför allt har den en spektakulär utsikt mot staden. Den måste ha varit Urbinobornas rekreationsområde under århundraden. Och inte minst använd som lekpark. Det här är intressant med tanke på En midsommarnattsdröm. I Sverige känner vi knappast till pjäsen. Men i anglosaxiska länder ingår den i kulturen där den ofta tjänar som barnpjäs.  Man har sett det i otaliga amerikanska filmer. Föräldrarna tvingar sina ungar att spela En midsommarnatts dröm i skolteatern. Någon är Puck, en annan är Oberon. Så det är inte svårt att tänka sig hur man för femhundra år sedan spelade originalet på denna plats. 

Så finalen på Urbinovistelsen slutar på allra bästa sätt. Glada hälsningar från Urbino! - hälsar Till och Fråns utsände, stolt upptäckare av hertigens ek. 

På vift i Italien: Urbino

Urbino är en liten bergsstad som ligger på östsidan av Italien i trakterna kring Rimini, i landskapet Marche (Markerna). Idag är staden inte så framstående men under renässansen under femtonhundratalet hade den rykte om sig att vara en av Italiens mest lysande städer. Det var vid Urbinos hov som handlingen i Castigliones bok Il Cortegiano utspelar sig. Så den var givetvis värd ett besök. 

Hela staden är en fästning, eller kanske snarare en fästning som också är en stad. Innanför tjocka murar befinner sig staden och den måste ha varit ointaglig på sin tid. När jag kom dit tog det mig två timmar att försöka lista ut hur jag kommer innanför murarna. Så man förstår hur jobbigt det måste ha varit förr! 

Ur försvarssynpunkt var bygget state-of-the-art för sin tid. Från det här utsprånget hällde man ned bly på fienderna. Hur är det med säkerhetstänkandet egentligen? Det finns några parkbänkar där det är meningen att man skall kunna pusta ut. Ramlar man ner här innebär det ond bråd död. Staden är visserligen helt i sten, så man förstår att man har velat ta till vara på alla grönutrymmen. Men detta är väl ändå i svettigaste laget? Fin utsikt dock. 

Urbino tillhör de där städerna som får en att häpna första gången man besöker dem. Det som framför allt slår en är hur helgjuten staden är. Alla byggnader är gjorda i ljusbrunt tegel. Alla gator är stenlagda. Alla byggnader är välbehållna: inget skräp på gatorna, inga slitna nedgångna hus som i Venedig. Det här gör att staden känns så gedigen. Som sagt, känslan är en stad som är en borg eller en borg som är en stad. Precis som Venedig är själva staden i sig ett konstverk. Det är ett nöje att bara vandra runt i den. Staden ger också bra motion. Stora höjdskillnader och smala gränder gör att det känns rejält i benen efter några timmar. 

Staden är framför allt ett verk av hertigen Federico Montefeltro. Lägg det namnet på minnet. Federico härskade i staden under åren 1444 till 1482: från det att han var tjugo år till hans död vid sextio, således i fyrtio år. Federico var en kondottiär och som sådan var han extremt framgångsrik. Det sägs att han aldrig förlorade ett slag. Vilket gjorde att han blev extremt rik och kunde därför bygga sin drömstad. Hos oss är han ganska okänd men i Italien räknas han som en av de största renässansfurstarna. 

Kronan på verket är Palazzo Ducale, Hertigpalatset. Byggd i en skön, smakfull stil, en fröjd för ögat. Inte så utsmyckad, mest rena former och smakfulla bleka färger. 

Lika skönt som palatset är utanpå lika skönt är det inuti. Inga fresker. Vita väggar, Påkostade men smakfulla utsmyckningar kring karmarna. Överallt ser man byggherrens bokstäver: FE DUX, Federico Dux. En känsla av klass. Palatset är idag landskapets konstmuseum. Framför allt är det dock skönt att bara vandra genom salarna. Och föreställa sig att det var i dessa salar som handlingen i boken Hovmannen utspelade sig. På bilden hertigen Federicos eget lilla krypin, hans "studiolo", studerkammare, som han enligt guiden skall ha varit extra stolt över. 

Och här är han: the man! Federico själv i utstuderad pose. I full riddarrustning för att markera att han är en krigare. Samtidigt läser han en bok för att markera det nya fursteidealet: kombinationen av krigare och humanistiskt lärd. Federico sägs ha byggt sig ett bibliotek som var det största i Italien efter det i Vatikanen. Han var också en man som gillade att omge sig med humanister (i vår tid tycker stormännen istället om att omge sig med fotbollsspelare). Federico är också enligt historieböckerna känd för sitt upplysta milda styre. Själv en oäkting som kommit upp sig genom duglighet sägs hans styre ha präglats av likhet inför lagen för alla i staden. Baldesar Castiglione skriver i boken Hovmannen om honom: 

"På sluttningarna från Apenninerna ner mot Adriatiska Havet, nästan i mitten av Italien ligger ( som alla vet) den lilla staden Urbino. Fast mitt bland berg, och mindre angenäma sådana än på många andra platser har den ändå gynnats av himlen med bördig jord och rik gröda, så att förut den för hälsan gynnsamma luften finns ett rikt överflöd av allting som behövs för mänskligt liv. Men bland de största välsignelser som kan märkas där är den största den, att staden sedan länge har styrts av de bästa av furstar; trots att under virrvarret under de Italienska inbördeskrigen staden en tid var berövad dessa. Men vi behöver inte gå längre för att finna prov på detta än till minnet av Hertig Federigo, som under sina dagar var Italiens ljus, och det saknas sannerligen heller inte vittnen, som fortfarande lever, rörande hans anständighet, humanitet, rättvisa, frihetssinne och ojämförliga mod, - och till hans militära disciplin, vilken är grundligt manifesterad i de otaliga segrar, hans erövringar, hans expeditioners snabbhet, den frekvens med vilken han satte samman och manövrerade arméer trots ganska små medel och genom det blotta faktum att han aldrig förlorade ett enda slag, så att vi inte utan skäl kan jämföra honom med många berömda män från förr."

När man ser bilden på Federico förstår man att han uträtta så mycket. Spana in örnnäsan, kindknotorna, ärret på hakan. Vem vägrar order från en sådan man? På bilden syns också sonen Guidobaldo. Guidobaldo var hertig under den tid som handlingen i boken Hovmannen utspelar sig, och gift med Elisabetta Gonzaga av Mantua, i boken kallad Hertiginnan. Det är hon som håller i trådarna och står bakom de lärda samtalen i boken. Tyvärr visade sig Guidobaldo inte riktigt vara av samma stabila virke som fadern. Guidobaldo uppges ha varit impotent och dessutom dog han i pellagra, en hemsk hudsjukdom, vid 36 års ålder. Men även om han kom till korta under sin korta bana var det ändå under hans tid som han tillsammans med hustrun underhöll ett av Europas mest lysande renässanshov, som satte spår i seder och bruk, på fjärran platser - även i höga Nord - och för lång tid framöver. Och det kan väl var en tanke? 

Sprezzatura? 

Förutom palatset och hertigen av Montefeltro är stadens stora dragare konstnären Rafaels födelsehus (eller som italienaren säger: Raffaello). Rafael är framför allt känd för sina berömda stanzer i Vatikanpalatset. Han är också den som har ritat porträttet av Baldesar Castiglione som syns på den svenska utgåvan av Boken om hovmannen. Rafaels hus är trivsamt, ganska välbärgat men naturligtvis inte samma lyx som i palatset. Mer ett hus att trivas och bo i.  

Och se här! Här har man hela kittet. Rafael, även hertigen Federico uppe till höger. Dessutom Rafaels eget kranium! Och dessutom en selfie! Så med den bilden tar inlägget slut. 

På vift i Italien: i Don Camilloland

Jag lämnar Sabbioneta och färdas ut över Poslätten. Alldeles i närheten ligger den lilla staden Brescello. Läge för ytterligare lite litterär turism. Brescello är nämligen staden där böckerna och filmerna om Don Camillo utspelar sig. 

Don Camillo tillhörde mina favoritböcker och filmer i ungdomen. Tillsammans med Asterix och Obelix har de hjälpt till att forma min världsbild. Handlingen utspelar sig under femtiotalet i efterkrigets Italien. Det var en tid när den katolska kyrkan var otroligt stark, samtidigt som kommunismen inte hade tappat sin lyster. Don Camillo är den lokale prästen som alltid är i luven på Peppone, stadens kommunistiske borgmästare.  Byn är också uppdelad i Don Camillo-anhängare och Peppone-anhängare. Om exempelvis Peppone ställer upp med fotbollslaget "Lokomotiv" ställer Don Camillo upp med laget "Friska Viljor". Trots att de båda är i luven på varandra brukar emellertid historien sluta med att de samarbetar för stadens bästa, ty bägge har hjärtat på bästa stället. En viktig roll spelar också Jesus, som hängandes på ett kors ger goda råd åt Don Camillo. Don Camillo är hetlevrad och som oftast vill han ge någon illdådare på nöten. Men Jesus rådgör då från korset att han borde ta det lugnt: allt kommer att ordna sig. Vilket det sedan visar sig göra.  

När man kommer in i staden möts man av skyltar på Don Camillo och Peppone i luven på varandra på känt vis. Hela staden är uppbyggd kring Don Camillo-turism. Man tar sig snabbt in på huvudtorget. Där är kyrkan. Precis som i filmerna! 

Och uppdelningen från filmerna känns igen. På torget finns cafét Don Camillo. Paninoteca och Tavola Calda. 

Mitt emot ligger cafét Peppone. Paninoteca och Tavola Calda. 

Staden har femtusen själar. Ändå visar det sig att staden har två muséer! Ett museum, Don Camillo och Peppone-muséet, drivs av den lokala kulturföreningen. Ett annat museum, Peppone och Don Camillo-muséet, drivs av kommunen. Helt otroligt! Verkligheten överträffar dikten! 

Utanför kommunens museum har man lyckats leta reda på Peppones stridsvagn! 

Peppones arbetsrum. 

Kyrkan är också trevlig. En familjär atmosfär. De är som om andan från filmerna präglar staden. Man slås av hur fina landsortskyrkor är. Vilken kultur och skönhet kyrkan har bidragit med i böndernas liv världen över. 

Och där är Jesus på korset. Vem som helst kan gå in i kapellet och samtala med Jesus och få råd. Precis som Don Camillo.  

På torget. Peppone hälsar farväl. 

På torget. Don Camillo hälsar farväl. Farväl, lilla värld! Hoppas vi ses igen. 

På vift i Italien: Sabbioneta: en midsommarnatts dröm?

Efter att ha gått runt och slappat en dag var det dags att ta på sig blåställen och börja jobba. Dags för lite litterär turism. De som följt bloggen minns kanske att Till och Från förra året sökte hjälpa till att kartlägga de platser som förekommer i Shakespeares italienska dramer. Reportagen från dessa företag hittas här och här och här. Genom att ta rygg på Shakespeareentusiasten Richard Paul Roe lyckades undertecknad lämna några inte helt oävna bidrag till den litteraturarkeologiska forskningen. Inom loppet av tre dagar upptäcktes Shakespeares hus i Venedig, Julias fruktträdgård i Verona, samt Shylocks penthouse i Venedig. Sporrad av framgångarna från förra resan ville jag därför nu gärna fortsätta på den inslagna vägen och söka göra nya upptäckter. 

En kort resumé om vad saken gäller. Den amerikanske Shakespeareentusiasten Richard Paul Roe skrev en bok där han sökte kartlägga platserna för Shakespeares italienska dramer. Roes tes är att pjäserna innehåller sådana detaljer och hänvisningar till konkreta platser, som man omöjligt kunde läsa sig till i femtonhundratalets England, vilket gör att man måste dra slutsatsen att författaren till pjäserna måste ha besökt Italien och sett platserna med egna ögon. Hela en tredjedel av Shakespeares pjäser utspelas för övrigt i Italien, vilket tyder på att författaren till pjäserna måste ha hyst en viss förkärlek för landet. 

De italienska miljöerna skapar problem när man skall tillskriva författarskapet till pjäserna. Den person som normalt anses ha skrivit pjäserna, nämligen William Shakspere från Stratford, har många haft svårt att passa in på dramerna. Vad man vet var Shakspere en provinsiell handelsman som kom upp sig, och som saknade den bakgrund som förekommer i miljöerna i Shakespeares dramer. Han lämnade också vad man vet aldrig England. Det har därför under lång tid framförts teorier att någon annan med en mer passande bakgrund egentligen skrev pjäserna. Sedan 1920-talet har den ledande kandidaten varit Edward de Vere, den sjuttonde earlen av Oxford. Till skillnad från vad som är fallet med mannen ifrån Stratford, har man funnit slående paralleller mellan De Veres liv och innehållet i Shakespeares dramer. Oxford var en av Englands mest högvälborna och anrika pärer, som emellertid förslösade sitt fädernesarv på teater och ett utsvävande liv i Englands litterära miljöer. Om den s k Oxford-teorin går det att läsa här. Inte minst är det intressant att Oxford älskade Italien och att han reste i landet under ett års tid, och där han bland annat bodde i Venedig under ett halvår. 

Låt oss återvända till kyrkan Santa Maria delle Grazie från förra inlägget. Det finns en intressant anknytning mellan den och earlen av Oxford. Där finns nämligen den italienska författarens och hovmannens Baldesar Castigliones grav. Castiglione är känd för att ha skrivit boken Il Cortegiano, Boken om Hovmannen. Boken är en berättelse om vad som utmärker den ideale hovmannen. Handlingen utspelar sig vid hovet i staden Urbino kring år 1500. Boken skildrar hur ett lysande sällskap under fyra dagar dryftar hur den ideale hovmannen bör uppträda. Den ideale hovmannen skall enligt boken vara en syntes av det gamla riddaridealet och den humanistiskt lärde. Krigaryrket är som förr huvudsysslan för en adelsman, men det skall tempereras med humanistisk bildning, vilket tidigare hållits med förakt hos krigarklassen. Boken handlar mycket om att diskutera vad som är passande i olika situationer. Den ideale hovmannen bör fly förkonstling och sträva efter naturlighet. Här fås råd om hur exempelvis en hovman bör uppträda när han brottas med bönder, om varför en hovman inte bör spela blåsinstrument, varför folkspråket är att föredra, varför svarta kläder ofta lämpar sig bäst, att en yngling gärna får vara allvarsam, och mycket annat matnyttigt. Råden känns allmänt pragmatiska och ganska vettiga. Framför allt lanserar boken begreppet sprezzatura, som betyder vikten av en ledig och okonstlad stil. För att kunna imponera på människor gäller det för hovmannen att dölja sin skicklighet och den myckna mödan i inlärandet, för att få det som att det han gör kommer sig av naturen och som om det var medfött. Il Cortegiano blev en stor hit bland dåtidens unga ädlingar i hela Europa. Den anses ha utövat ett speciellt stort inflytande i England, där den har ansetts ha lagt grunden till den brittiske gentlemannen. Det är svårt att tänka sig Roger Moore utan Castiglione. 

För striden mellan  s k Oxfordianer och Stratfordianer om Shakespeares författarskap är boken intressant.  Dels anses boken allmänt ha haft inflytande på Shakespeares pjäser. Detta är något som Oxfordanhängarna speciellt framhäver, då det pekar på Oxford som författare. Oxford lät nämligen översätta boken till latin (boken var skriven på lombardiskt folkspråk) och skrev också ett förord till översättningen. Och detta gjordes precis året innan han for ut på sin italienska resa. Så om Castiglione var Oxfords idol verkar det rimligt att han tog sig tid att vallfärda till Castigliones grav i Santa Maria delle Grazie, en dagsfärd bort från Venedig. 

Castigliones grav ligger i det s k San Bonaventurakapellet precis när man kommer in i kyrkan. Kapellet är släckt. Men Castigliones sarkofag syns glimma i nederkanten. Är det allt man får se? 

Nej, som besökare har man möjlighet att tända kapellet! Det kostar dock en slant. Lägg i en halv euro och lyset i kapellet tänds: 

Jag lägger i en peng och se där! Kapellet tänds. Jag passar på att plåta allt jag kan, man vet inte när det slocknar. När ljuset tänds strömmar andra besökare dit och börjar tjuvplåta! Jag morrar till: Öh, ge f-n! Det här är mitt ljus! Efter en halv minut släcks lyset igen. En halv minut! För fem spänn! Rena rama ockerpriset. Den här typen av manicker är för övrigt något som italienarna älskar. I kyrkorna finns olika former av apparater där det gäller att stoppa i en slant för att något ska hända. Lägg i en slant och det tänds ett ljus. Det är lite Gröna Lund över det, men ungarna gillar det. Det är förmodligen en anledning till att italienarna ofta har en positiv inställning till kyrkan, trots att de inte längre tror på Gud. De minns allt det roliga i kyrkan från barndomen. 

Monumentet över Castiglione är som synes ganska imponerande. På toppen en staty av den uppståndne Kristus, gjord av Mantuas store artist Giulio Romano. Ni vet, han som skapade Palazzo del Te. Den här statyn har tilldragit sig Oxford-entusiasternas intresse. I Shakespeare's pjäs En Vintersaga förekommer en staty i handlingen, som sedan får liv. Statyn är i pjäsen skapad av "that rare italian master, Julio Romano". Det är den enda artisten som nämns i Shakespeares pjäser, och statyn över Castigliones grav bör ha varit inspirationskällan, då Romano inte annars är känd som skulptör. Och Romanos staty är onekligen levande. Det här innebär, menar en del kännare, att Shakespeare måste ha varit på plats i Italien och sett monumentet. Vilket talar för att Oxford och inte mannen från Stratford skrev Shakespeares pjäser. 

Det här med stridigheterna kring vem som skrev Shakespeares pjäser har som sagt blivit ett litet specialintresse för mig, så det var en trevlig upplevelse att ta del av detta monument. Och nu var det dags att gå vidare in i Shakespearekonspirationsteoriernas förtrollade värld. Bara några kilometer från Curtatone ligger den lilla staden Sabbioneta. Och i den staden ansåg sig guiden Richard Paul Roe ha gjort en viktig upptäckt. Sabionetta skall enligt Roe ha varit inspirationskällan för pjäsen En midsommarnatts Dröm. Jag sätter mig i Alfan och åker dit. 

Sabionetta är en trevlig liten stad på bara något tusental invånare. Staden är byggd från scratch under åren 1550-1590. Byggherren var hertigen Vespasiano Gonzaga, som ville skapa sin egen lilla renässansidyll. Bland renmässansmänniskorna var det inne att spekulera över och drömma om den ideala staden, efter klassiska mönster, symmetriska och ohämmade av medeltidens gytter. Vespasiano hade resurserna och i Sabbioneta var hans försök till ett fullskaleexperiment. Det är intressant att Vespasiano bygger sin idealstad medan Oxford besöker Italien. Oxford besökte Italien år 1574. Han är då 25 år. Han har pantsatt fädernesarvet, översatt Castigliones bok och är dessutom rustad med introduktionsbrev från drottningen Elisabet. Han bör därför inte ha haft några problem att bli mottagen vid italiens furstehus, däribland Sabbioneta och även Mantua, som bara ligger en dagsfärd bort från Venedig. Så Sabbioneta är onekligen intressant. 

Staden är byggd innanför tjocka försvarsmurar och efter att Vespasiano dog så förföll staden. Det här har gjort att staden är helt bevarad och det har i sin tur gjort att den nu är uppsatt på FN:s världsarvslista. På bilden ovan syns Palazzo Ducale, hertigens palats, vid stadens huvudtorg. 

Inuti palatset finns framför allt några berömda statyer på Vespasiano till häst, tillsammans med berömda förfäder. Vespasiano verkar vilja framställa sig som en riddare av den gamla stammen, värdig sina förfäder. 

Sabionetta är en stad på blott några kvarter. Man kunde därför tänka sig att Vespasiano skulle nöja sig med ett palats. Men nej, renässansfurste som han är vill han gärna också ha ett sommarpalats. Vilket ligger bara två kvarter bort. Man kan se det framför sig: Sommaren infaller. Dags att dra "till landet". Så Vespasiano med entourage drar bort två kvarter och intar sommarlägret i Palazzo del Giardino. Trädgårdspalatset innehåller för övrigt en del trevliga fresker. Som den pinkande keruben ovan. 

Samt en gammal favorit i repris: den blottande solvagnsföraren! Verkar som att medlemmar i Gonzaga-familjen inte kan sova utan denna bild. 

Överallt i staden finner man också Vespasianos vapen. En dubbelörn med "Libertas" skrivet i blått. Gillar! Dubbelörnen känns kaxig - den är normalt ett kejsarinsignium, symboliserande makt över öster och väster. Libertas - i blått och gult! - tycker jag man stöter på lite varstans i norra Italien. Mantua har det och Florens har det i sitt stadsvapen. Italien verkar bära på en långvarig frihetstradition och en frihetstörst som man borde lära känna mer av. 

Bakom palatset ligger kyrkan Santa Maria Coronata, lokalt känd som "templet". Vägg i vägg med kyrkan ligger Vespasianos mausoleum. Tyvärr stängt när jag var där. Mausoleet känns dock logiskt. Har man byggt sig en hel stad för sig själv är det lika bra att också bygga sig ett mausoleum. Så att folk vet vem som byggt stället. 

Stadens främsta sevärdhet är den så kallade antika teatern. En teater byggd enligt antikt mönster. Den sägs ha varit den första i sitt slag när den stod färdig år 1590. 

Men låt oss nu återvända till Shakespeare. Guiden Richard Paul Roe beskriver i sin bok sitt besök i staden och hur han där gjorde sin upptäckt. Vid besöket förklarade en italiensk guide att Sabbioneta var känt som Piccola Atene, lilla Aten. Byggherren Vespasianos målsättning hade varit att skapa en idealstad uppfylld av lärdom och konst precis som i det gamla Aten. En av stadens två portar, Porta Vittoria, syns på bilden ovan. Och den italienska guiden förklarar nu för Roe att denna port tidigare var känd som "la quercia del duce": hertigens ek. För Shakespearekännaren Roe börjar det nu snurra under fötterna. Bitarna faller på plats. Hertigens ek - som i pjäsen En midsommarnattsdröm! Pjäsen är ett lustspel som utspelar sig i Aten, där "Hertigen av Aten" Theseus skall gifta sig med amazonernas drottning. I pjäsen förekommer en "pjäs inuti pjäsen", där några byggjobbare spelar upp det antika dramat om Thisbe och Pyramus, en historia som finns med i Ovidius Metamorfoser. Byggjobbarna spelar detta klassiska drama till komiska effekter (lite som Bellman som vävde in Stockholms udda existenser i antikens mytologiska landskap). I en scen drar sig byggjobbarna tillbaka till "hertigens ek" för att öva. Och det är denna association som får Roe att tappa andan. Pjäsen har tidigare betraktats som fantasy, ett herdelustspel utan historisk eller direkt lokal anknytning. Handlingen korsar mellan "hertigens palats", "templet" och "hertigens ek". Det fanns inga hertigar i Aten, men det spelar ingen roll då pjäsen som sagt är fantasy. Men Roe menar nu att handlingen verkligen har en konkret plats som förebild. Nämligen Sabbioneta. Det fanns inga hertigar i Aten, men väl i "Lilla Aten", Sabbioneta! Och hertigens palats är hertigens palats, templet är Santa Maria Coronata. Och hertigens ek är porten Porta Vittoria, vid vilken lokalbefolkningen påstår att det tidigare fanns en ekskog där hertigen brukade jaga. 

Jag går ut genom porten och blickar ut över fälten. De tjocka murarna som omger staden och som ger den dess unika karaktär. Inte ett ekträd så långt ögat når. Vad ska man säga om teorin? Den har en del för sig. Kombinationen lilla Aten, lokalbornas vittnesmål, platserna. Den antika teatern är också något som talar för att detta är platsen för pjäsen. Problemet är att teatern byggs omkring femton år efter att Oxford besöker Italien. Men det kan i och för sig säkerligen ha förekommit teaterföreställningar ändå vid Gonzagas hov. Gonzaga är nämnd i pjäsen Hamlet, där det förekommer en "pjäs i pjäsen" på samma sätt som i En Midsommarnatts Dröm. Där hänvisas till att den förgiftning som förekommer i Hamlet först utfördes vid "Gonzagos hov". Så att Oxford har besökt familjen Gonzaga verkar troligt. Det jag gillar med teorin är också byggjobbarna. Sabbioneta måste ha varit full av byggjobbare, samtidigt som Gonzaga uppför den antika miljön med bilder från grekisk mytologi och antika miljöer. Denna kontrast kan ha inspirerat till scenen med byggjobbare som framför det grekmytologiska dramat. 

Til syvende og sidst får jag dock inte den rätta känslan kring platsen. "Hertigens ek" i form av en port känns krystad. Jag har spanat efter fresker med Thisbe och Pyramus, både i Sabbioneta och i Palazzo del Te, där för övrigt det finns ett eget rum med Ovidius Metamorfoser, men inte just det temat. Annars hade detta varit ett mycket starkt indicium för var pjäsen utspelar sig. Att "hertigens palats" ligger nära en kyrka som kallas "templet" är också inget särskilt specifikt för Sabbioneta. Så ser det ut i varje italiensk stad, där kyrkorna ofta kallas tempel. Så känslan är att Roe har låtit fantasin skena. Men om inte i Sabbioneta, var kan då hertigens ek befinna sig? Jag har faktiskt en egen liten teori...