På vift i Italien: Mantua

Befinner mig just nu på vift i Italien. Närmare bestämt i Mantua. Hade egentligen behövt spara pengar. Men jag kunde inte hålla mig. I slutet av november började det rycka i tarmen. Inget att göra: surfade in på flygbolagens hemsidor, tog fram kreditkortet och beställde en resa. Så för tredje året i rad rapporterar Till och Från från Italien under nyår. 

Normalt brukar jag välja en stad och stanna där. Brukar gilla att ta in på ett hotell med relativt enkel standard, men med helt centralt läge. På så vis kan man gå omkring och inte bekymra sig över kommunikationer. Den här gången tänkte jag emellertid hyra en bil och istället åka runt. Nackdelen av att stanna på en plats är att man blir bunden och Italien äger så många fina mindre städer som är värt ett besök. Sagt och gjort. Jag landade på Malpensa, Milanos flygplats i går kväll. Där hade jag hyrt en Alfa Romeo Mito. Slängde mig i den och satte iväg på autostradan, A4 mot Venedig. Efter två timmars färd var jag framme i Mantua och checkade in klockan halv två på natten. 

Mantua är en stad på runt femtiotusen innevånare. Den ligger i Lombardiet, på gränsen  till Verona. Staden ligger vackert belägen på en udde som vetter mot tre sjöar/flodarmar. En typisk norditaliensk renässansstad: stadskärnan blev år 2008 uppsatt på FN:s världsarvslista (å andra sidan: nästan alla gamla italienska städer står på den listan!). Staden är lite speciell genom sina många palats. Nästan alla norditalienska städer har fått sin prägel genom något furstehus som vid någon tidpunkt dominerat staden: Medici i Florens, Sforza i Milano, D'Este i Ferrara, Scala i Verona. Detta förhållande gäller särskilt i Mantua, där släkten Gonzaga härskade i hela fyrahundra år: från mitten av trettonhundratalet och fram till sjuttonhundratalet och längre än något annat furstehus. Den långa kontinuiteten av härskare från samma släkt har gjort att det i Mantua finns väldigt många palats, uppförda av släkten Gonzaga. Och denna släkt räknas som en av renässansens mest frikostiga konstmecenater. Så det är inte så konstigt att staden blivit uppsatt på världsarvslistan. Och det är inte heller att förvåna att semestern därför inleddes med palatsskådning: 

Turen inleddes med Palazzo Ducale, det gamla palatset mitt i gamla staden. På bilden ett porträtt av Isabella D'Este, en av den italienska renässansens mest berömda kvinnogestalter. Isabella var gift med hertigen av Mantua, Francesco Gonzaga, i slutet av fjortonhundratalet. Isabella verkar ha varit extremt duglig. Hon gynnade konsterna och styrde staden i makens frånvaro. Hon inrättade en litterär salong som blev förebilden för alla senare sådana salonger. Hon umgicks i stora världen på männens vis. Det sägs att när hon styrde staden gjorde hon det så bra att Mantuaborna föredrog hennes styre framför makens! Det här med välutbildade, starka kvinnor påstår kännarna var något nytt som kom med renässansen. Furstarna i norra Italien gav ofta sina döttrar samma uppfostran som sina söner. Och Isabella verkar ha varit  en av de främsta.

Isabella i närbild. Vilken utstrålning! Vilken man kan motstå en sådan kvinnas vilja? En liten besvikelse gav besöket i hertigpalatset. Den mest berömda delen av hertigpalatset, Brudparets sal, som Isabella inrett med fresker och som inte sägs stå konkurrenterna i Florens och i Rom efter var dock tyvärr stängt - på grund av jordbävning! Snacka om force majeur. 

Bredvid hertigpalatset finns ett hus: Casa di Rigoletto. Verdis opera utspelar sig vid Gonzagas hov i Mantua där Rigoletto är hovnarr. Så lokala näringsidkare kom på att utmärka ett hus och påstå att detta var huset där Rigoletto bodde. Ungefär som Veronas näringsidkare anser sig ah hittat Julias hus. Rigolettos hus är dock väldigt stort: är det verkligen troligt att en hovnarr har ett helt hus för sig själv, på bästa platsen mitt emot hertigpalatset vid stadens huvudtorg? Luktar turistfälla lång väg. 

Man har i alla fall satt upp en staty på Rigoletto i husets trädgård. Känns inte ansiktet bekant? Är det inte...Sten Broman? Visst är det det! Eller ännu bättre: Sten Broman i Robert Gustafssons tolkning. 

Apropå litterära monument: skalden Vergilius är också född i staden. Det har inte undgått kommungubbarna, som beslutade sig för att sätt upp ett monument till den store sonens ära. Det är förvisso förståeligt. Vergilius har spelat en viktigt roll i historien i och med han kan ses som Romartankens fader. Vergilius är känd för att ha skrivit romarnas nationalepos Aeniden och det är i detta verk som han formulerade romartanken: att Rom av ödet fått i uppdrag att härska över världen. När romarna en gång hade erövrat Grekland hänfördes de av grekernas kultur: romarna insåg att relativt grekerna var de själva uppkomlingar och barbarer. Så de sökte efterlikna de besegrade grekernas konster. Grekerna hade Iliaden - vad hade romarna? Vergilius skrev verket Aeniden för att också romarna skulle ha sin Iliad. Romarna hade tidigare räknat sin härstamning från tvillingarna Romulus och Remus som diades av en varginna. Men denna primitiva amsaga fick nu ge vika för en ädlare härstamning: Vergilius fann i sitt verk att Rom i själva verket hade grundats av den trojanske prinsen Aeneas, som efter Trojas fall hade flytt staden för att i stället grunda Rom. På vägen dit får han emellertid höra romarnas kall:

Andra (d. v. s. grekerna) må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred – det skall bli din konst – och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar

Och dessa ord blev sedan den andliga grundvalen för Romarriket: det var ödet och gudarnas vilja att Rom skulle styra över världen. Romarnas konst var statskonsten. Med dessa ord i ryggen fortsatte romarna att lägga världen under sina fötter. Så det är därför fullt förståeligt att kommungubbarna kring förra sekelskiftet yvades över stadens stora son. Men motiverar det monumentets storlek? Nej, Mantua, nej! Enligt min mening är monumentet groteskt. Vilken skald vill stå staty på detta vis? Tyvärr verkar renässansens anda av balans och sinne för proportioner ha flytt från maktens boningar i staden efter att familjen Gonzaga lämnade över nycklarna. Kommunpampar, någon? 

Efter att ha bevakat palatsen i centrum begav jag mig ut till Mantuas huvudattraktion, nämligen palatset Te. Detta palats ligger utanför den gamla stadskärnan i vad som då var landet. Palatset byggdes i början av femtonhundratalet som ett lusthus åt hertigen Gonzaga, som gav uppdraget åt Mantuas mest berömde konstnär, Giulio Romano, att både rita palatset och smycka det. Så palatset är byggt från scratch: Symmetriskt och enligt plan. Varje rum är sedan fyllt med fresker och stuckaturer, med motiv från den antika mytologin och historien. Palatset ger ett helgjutet intryck just genom det ursprungliga i intentionen och mängden av utsmyckningar. 

Här är en genialisk takfresk. Humorfylld smygerotik av bästa märke! 

I ett rum har man gjort en intressant innovation: man har lagt speglar i golvet. Eftersom taket består av en underbar fresk är det här en riktigt bra idé. Man går och tittar ner och häpnas över allt det sköna som finns där ovan. Tyvärr visar det sig at spegelytan är krossad överallt. Vad har hänt? Kan besökarna inte uppföra sig? Stampar folk hejvilt när de går på ytan? Har man haft danstillställningar i salen? 

Fenomenet får emellertid sin förklaring. Italien är som bekant ett land där damerna gillar att klä upp sig. Många föredrar stilen dressed to kill, vilket ofta innebär höga klackar, ofta till och med stilettklackar. Så tyvärr funkar inte spegelgolvet med tanke på de italienska damerna. Sorry Mantua, bra idé men fel land. 

Många salar, underskön prakt. Och sedan, längst in i hörnet. Palatsets höjdpunkt. Ett av världens underverk. Sala dei Giganti! Jättarnas sal. Denna sal är helt enkelt fantastisk. Salen har en rundad form, den liknar en grotta mer än en sal. Och hela salen täckt av fresker på gudar och på jättar, som störtar samman pelare på ett dramatiskt vis, med en fantastisk närvaro. Helt enkelt världsklass. Tyvärr gick det inte att ta några bilder: Vakten lämnade inte rummet för en sekund och jag vågade inte utmana ödet. Vågade inte ens köra min vanliga specialare: att oförhappandes "råka" komma åt avtryckaren. Så jag ger det som hemläxa: googla på Sala dei Giganti, häpnas och beundra. 

Och så blev det kväll den första dagen. Är det något man gillar med Italien så är det för övrigt gatulivet. På kvällen går gammal som ung ut på stan för att ta sig en passegiatta. Och så gör man även i Mantova. 

God Jul i stugan! - julbaket

Juldagen-Annandagen. Nästan de bästa dagarna på hela julen. Kylskåpet fullt. Känslan av total ledighet. Vad göra? Lägga pussel. Käka nötter. Slappa. 

Eller varför inte göra lite nytta? Varför inte baka? 

- Fem minuter! 

Doften av nybakt. Precis som man minns det från förr. 

Ett aber har varit klimatet. Det började bra. Minus 17! Men plötsligt: bara på några timmar senare vänds det till plusgrader! Va' ere som händer? 

Inte roligt. Plötsligt blir det blixthalt på gårdsplanen. 

Fotomässigt dock en givande helg. Får jag presentera julhelgens största fotostjärnor: 

Gammelfar. 

Hunden Geisha. 

Lilleman. 

God Jul i stugan! - julstök och fest

Det är dopparedan! Redan morgon och det är bråttom bråttom! Stora julestöket drar igång. Putsa, sopa, tvätta, laga. Golven skall glänsa, maten skall lagas och allt måste vara klart innan Kalle Anka. Bara att kicka igång dammsugaren och sätta igång! 

Att putsa golv är en konst som inte lärs i ett nafs. Gammelfar visar hur man ställer in knapparna. 

Gammelfar visar hur man gjorde förr innan dammsugarnas tid: då sopade man med handen! 

Efter julestöket vidtar matlagningen. Många grytor att passa - men allt hinns med. Kvart i tre står faten på bordet. 

Lax, skinka, brunkål, rödbetssallad, grönkål, brysselkål, prinskorv, sill, köttbullar, ägg, ost, potäter, must. Hemlagat. Bordet står dukat som på finare gästgiveri! 

Så är det dags att skörda frukterna av alla förberedelser. Julmiddag på självaste julafton. Går det att få det bättre? 

Mätta och stinna är det dags att dra sig till salongen och avnjuta kaffe. Och öppna julklappar! Tyvärr har fotografen här ett sämre moment. Skärpan! Beskärningen!

Dags att prova julklappar. Mjuka paket! Några hade fått samma julklappar. Så vi provade tillsammans. 

Slut på julafton. Men inte slut på julen! Bland annat juldagen och annandag. Mycket jul kvar!

God Jul i stugan! - home coming

Det är jul! Flykt från söder, med regn och blåst. Upp till höga nord, med kyla och snö. Till åldrat bo, att fira jul på gammalt vis, liksom släktena från förr. Dan före doppardan samlades familjen. 

Spänd väntan. När kommer de? Plötsligt: en bil. Vem där? 

Passagerarna kliver ut och...javisst! De är här! 

Dagen avslutas med skjortprovning. Allt skall stämma på dopparedan. 

Go' Jul!

Till och Från önskar alla sina läsare en riktigt God Jul.