Longueur

Igår drabbades jag av en tillfällig longueur. Saken är den att jag i går morse fick ett ryck och bestämde mig för att sälja min värstingkamera. Missförstå mig inte. Det fanns ingen tanke att detta skulle bli något permanent. Jag har inte tröttnat på fotograferingen eller hakat på någon minikameratrend. Tanken var snarare att få loss lite kulor för att sedan kunna köpa en ny värstingkamera. Det visade sig bli en snabb affär ty på eftermiddagen hade jag sålt den. Nu kunde jag lugnt njuta en stund av tillvaron och undersöka alla nya erbjudanden som dykt upp på marknaden. Bland annat har Nikon släppt en ny fullformatskamera för något halvår sen, och i dagarna släppte man ytterligare en. D600 eller D800? Stadd vid kassa såg jag fram emot att under någon vecka eller två i lugn och ro kontemplera alternativen, för att sedan slå till..

Emellertid byttes humöret när jag lite senare skulle ge mig ut på stan. Det var då jag upptäckte att jag inte hade någon kamera! En känsla av nakenhet. Mössa, bössa, mask - något fattas. Lite av känslan som revolvermannen har när han märker att hölstret är tomt. Så vad göra? Skulle man verkligen behöva gå runt och plåta med ajFånen? Olust, tristess.  

Det var då det slog mig att jag faktiskt hade en analog kamera stående i skåpet. En Nikon FM3A:a. En gammal Tri-X rulle satt i och jag kunde ju nu passa på att plåta upp den. Så jag tog med mig kameran ut på stan. 

Visst var det trevligt att gå runt och fokusera manuellt. Sökaren är också inte alls dum. Men til syvende og sidst hänger man inte med med en sån kamera när det är något som händer. Frånvaron av instant gratification var också besvärande när man inte genast kan se resultatet på skärmen. Så det var inte utan att man kände sig lite mossig. Hur stod folk egentligen ut på sjuttiotalet?

Emellertid slumpade det sig så att jag gick in i SoFo. För er som inte känner till det är det området där alla hipsters, prettos och newyorkwannabear håller till. Jag gick in på ett prettoställe för att äta. Då kommer den söta servitrisen fram och säger:

- Vilken snygg kamera! 
- Ja, eh...det här är min gamla trotjänare! 

Så visst har analoga kameror sina fördelar. Jag kommer i fortsättningen att nyttja denna kamera som rekvisita när jag går på prettoställen. 

Kan för övrigt meddela att turistsäsongen nu är över. Till och med kineserna verkar ha lämnat stan. (Bilden visar Milleniumturister och är tagen för några veckor sedan). 

I Gamla Stan rear man nu ut vikingahjälmarna, så här finns det klipp för den hågade. 

Även tröjorna med älgskyltarna går nu på rea. Das ist ja super! Kaufen, kaufen!

Halvmaran 2012

Idag var det dags igen för den årliga halvmaran genom Stockholms gator. Drygt två mil sprangs av tiotusentalet löpare. I vanlig ordning var Till och Från där och bevakade på plats. 

Precis som förra året förlöpte tillställningen under ypperliga förhållanden. Gnistrande sol från en klarblå himmel. Detta gjorde att när löparna kom till Sankt Paulsgatsbacken vid 5-6-tiden fanns utrymme att fånga grinande ansikten i bästa kvällssol. 

It's deja vu all over again - i dubbel bemärkelse. Det är inte bara vädret. När det är halvmaran verkar det vara tradition med bröllopssällskap på Van der Nootska palatset. Så därför kommer högtidsklädda människor att trängas med svettiga löpare i det trånga gatuutrymmet. 

- Bra jobbat! Keep up the good work. - Detsamma! En gör så gott en kan! 

Kollega. 

Fransmän. Med baskrar och baguetter! Ha ha ha! De är nästan en parodi på sig själva. 

- Hej, du där! Ögonen på vägen om jag får be. 

Vem vann? Det vet jag faktiskt inte det får ni kolla i tidningen. Förra året vann emellertid denna dam: 

Det var allt från halvmaran för i år. Trevlig kväll! 

På Skansen i jobbet

Det är alltid ett nöje att gå på Skansen. Det var därför trevligt häromdagen när undertecknad kunde förena detta nöje med lite nytta. Saken var nämligen den att mitt jobb hade förlagt en konferens till platsen. Så tidigt på morgonen stegade man på Djurgårdsfärjan och tog båten till jobbet. Det idoga regnandet gjorde att man hade Skansen öde och helt för sig själv. Ingen Måns, ingen allsång. Bara några enstaka japaner hade hittat dit. 

Lunch i form av svenskt smörgåsbord på Sollidens magnifika restaurang.

För att smälta maten passade jag sedan på att kila ut och hälsa lite på djuren. De stod tålmodigt ute i regnet men verkade ändå vara vid gott mod: 

Kossan Elsa. 

Baggen Åke. 

Älgen Karin. 

Visenten Tor. 

Inte dumt. Det här är något som man borde tänka på oftare. Besöka turistplatser när det regnar och man får ha stället för sig själv. Med en och annan japan som sällskap.