Genombrott!

Woohoo! Äntligen börjar man få den uppskattning man förtjänar! Idag har jag fått en förfrågan från ett amerikanskt företag om att få använda en av mina bilder. Det är företaget Yates Construction i Birmingham, Alabama som vill använda denna bild att användas i rekryteringsmaterial för svetsare: 

Så frågan är om man nu inte håller på att lämna amatörstadiet. Gäller nu att smida medan järnet är varmt..

Företaget nås på denna länk: 

http://www.wgyates.com 

Musician's planet

Efter att ha bevistat Syfestivalen gick jag över till utställningen Musician's planet. På denna utställning visade tillverkare upp musikinstrument och annat gear. Atmosfären var ganska annorlunda jämfört med Syfestivalen. Framför allt var könsfördelningen radikalt annorlunda: 

Gubbar och guror. 

Mmm, nytt gear. 

Boys will be boys. 

Jazztrubadurer. 

Saxofonist. 

Pianist. 

Som sagt, boys will be boys. 

Två reflektioner har jag från dagens två utställningar, d v s Syfestivalen och Musician's planet. För det första är det det här med könsrollerna. Det är skrämmande vilken snedfördelning det var mellan de två utställningarna! Jag vet att det görs mycket på daghemmen där man ser till att barnen leker med könsneutrala leksaker  - men det behöver göras mycket mer. 

För det andra inser man att fotografi inte är mycket till konst. Konst handlar om att skapa saker med sina händer. Som inom sömnadskonsten eller musiken. Därför flockas denna typ av mässor av äkta hantverkare som kan sin konst, och det märks på uppträdandet. Fotografi handlar istället om att trycka på en avtryckare. Det är inte utan att man känner sig lite b. 

Syfestivalen

Idag var Till och Från på Syfestivalen. Utställningen håller till på Stockholmsmässan. Förutom Syfestivalen  pågår även utställningen Musician's Planet på samma ställe, så det blev till ett dubbelreportage.

Tanken med att gå på Syfestivalen var två. Dels tänkte jag att det borde finnas en massa färger att plåta i all sin prakt. Sedan tänkte jag att det skulle finnas en hel del damer på stället, och som inte skulle ha något emot att en stilig karl står och siktar på dem med kameran. En bra plan med andra ord, och jag tog med mig 24-70-objektivet och gav mig ut.  

Trådar, tyger, knappar, kläder för alla smaker. Ett eldorado för tygälskaren! 

De här kreationerna gillade jag. Stilmedvetet och samtidigt hemvävt. 

Festligt, folkligt , fullsatt. Kvinnodominansen var total! 

Filttyger. 

Bernina. När det gäller finmekanik är det ofta schweizarna som gäller. Bernina är för symaskinerna vad Hilti är för borrmaskinerna. 

Helt klart en givande fotodag. Var dock lite mycket folk så det var svårt att få klara skottvinklar. Är väl inte helt nöjd med dagens skörd. Alltid bra att hänga på låset vid såna här tillfällen. Får väl också erkänna att jag inte är någon riktig tygfotograf. 

Reportaget följer med ett besök på Musician's Planet..

Med Nikkor 24-70 på Chokladfestivalen

Igår var jag på Chokladfestivalen. Tillställningen pågår varje år under en veckohelg i oktober och är mycket uppskattad. Till och Från var och bevakade händelsen förra året. Reportaget finner ni här: 

http://www.fotosidan.se/blogs/hortlund/chokladfestivalen.htm 

Nu firade festivalen tioårsjubileum. Det var därför läge för att gå dit och testa ett nytt objektiv som jag nyss köpt, nämligen Nikkor 24-70/2.8. Bakgrunden är den att jag för det mesta har gått omkring och plåtat med en 35:a och en 85:a. En glugg på kameran och en i fickan. Sedan växlar man. Jag har trivts med det. För det första gillar jag fast optik. Ljusstyrkan är mycket värdefull för dåliga ljusförhållanden, såväl som när man vill ha kort skärpedjup. Den mindre storleken, särskilt hos Nikons skruvoptik, gör också att man mer obehindrat kan plåta bland människor. Sedan gillar jag inte riktigt zoomobjektiv. De gör att man blir lat. Med en zoom stannar man till så fort man får syn på något intressant. Sedan får zoomen hitta bildvinkeln. Med fast optik tvingas man vara mer aktiv och röra sig för att få till vinkeln, vilket ofta leder till bättre bilder. 

Emellertid började jag för ett tag sedan tänka om. När man går omkring kan det ibland vara praktiskt med en zoom. Framför allt är 35:an inte tillräckligt vid i en del trånga situationer och då hade man önskat att man snabbt hade kunnat ta till något vidare. En annan faktor är skärpan. Mitt skarpaste objektiv är Nikkor 70-200. För ett tag sedan när jag var och plåtade zoombiewalken insåg jag hur sjukt skarp detta objektiv är. 70-200:an är den enda glugg jag har där det är fruktlöst att försöka förbättra akutansen i post. 

När jag sedan tagit del av vittnesmål på internet där ägare lyriskt beskrivit 24-70-objektivets skärpa och helgjutna konstruktion, bestämde jag mig för att slå till. Tänkte att denna glugg skulle vara perfekt för tillställningar som just Chokladfestivalen. Trångt om utrymme, dåliga ljusförhållanden, mycket folk. Så Chokladfestivalen blev objektivets första test. 

Köerna ringlade sig långa utanför Nordiska museet. Det tog fyrtio minuter att ta sig in! Inte undra på att besökarna blev glada när de väl sluppit in. 

Strax vid ingången frestar Flickorna Kanold med väl upplagda praliner. 

Fjolårsvinnaren Callebaut (bäst på bjudchoklad) visade även i år att de ville vara med när de inbjuder gästerna att ta för sig i flak. 

Kakao, vanilj och mandel. Med det kommer man långt. 

Jag inledde med att plåta med 1/125 i slutartid men gick sedan över till 1/250 för att vara säker på att få skärpa. Och det måste erkännas att kameran här får anstränga sig till max. Med gluggen fullt öppen ligger man på isotal kring 10 000-20 000. Ljussteget man vinner med fast optik är inte att förakta. Å andra sidan är som sagt denna glugg skarp fullt öppen, så skärpemässigt har man inget att klaga på. 

Avundsjuka. Mannen med Leican får den snyggaste tjejen! 

En trivsam dag i Nordiska museets vackra miljö och ett perfekt fototillfälle. Och til syvende og sidst blir omdömet att gluggen levererar. Ljussteget man går miste om i förhållande till fast optik kan i vissa lägen vara besvärande. Men vad gäller skärpan är gluggen minst lika bra som 70-200:an. Och den helgjutna proffskänslan gör att detta är en glugg man vill ha. Det är roligt att ha bra grejer! Frågan är om man vill gå och slänga med den dagligdags. Men vid speciella event kommer den till pass! 

D600 eller D800?

Kan meddela att undertecknad är på banan igen. För några veckor sedan sålde jag min D700. Tanken var att få loss lite pengar för att sedan köpa en ny kamera från Nikons rådande utbud på fullformatare. Det vill säga antingen en D600 eller så en D800. Efter att funderat en halvannan vecka har jag nu slagit till.  Vilken kamera blev det?  

Första bilden på morgonen. Kraftigt felexponerad och vitbalansen åt skogen. Och därför blev den så bra! 

Jag vill gärna hålla spänningen lite grann vid liv. Så innan jag meddelar vilken kamera det blev låt mig underhålla läsaren med att berätta lite grann om min kameraresa och hur jag tänkte. Min första digitalkamera var en Nikon D7000 som jag köpte för snart två år sedan. Jag plåtade något år med den och var mycket nöjd. Mycket bra bildkvalitet och smidig i formatet. Varken för stor eller för liten: Stor nog för att få lite grepp. Liten nog att inte väcka så mycket uppmärksamhet när man plåtar street. 

Efter ett tag blev dock lockelsen efter fullformat för stark. Nackdelen med DX-formatet är att alla objektiven är gjorda för fullformat och kommer bättre till sin rätt på en fullformatare. Mitt modus operandi har varit att gå omkring med en 35:a (motsvarande) och en 85:a (vid högtidliga tillfällen utbytt mot en 70-200). Så med D7000 hade jag en Nikkor 24/2.8. Med fullformatare tjänar man två ljussteg då man istället kan köra med en Nikkor 35/2:a. Ett steg med sensorn och ett med optiken.

Framför allt var det dock den större sökaren som lockade.  Jag tillhör dem som älskar en stor optisk sökare. När man provat en fullformatssökare är det svårt att gå tillbaka till den tunnelsyn man får med DX-formatets sökare. Så för circus ett år sedan slog jag till och bytte upp mig till en D700. 

Och jag har även haft stort nöje att plåta med denna kamera. Det är lite grann så att när man väl tagit steget till fullformat har man "hittat hem". Det är svårt att gå tillbaka. Förutom fullformatets fotografiska fördelar är också vissa taktila egenskaper hos proffshuset trevliga. Den otroligt gedigna konstruktionen. Proffsdetaljer såsom luckan för okularet, mode-väljaren, af-on-knappen. Storleksmässigt kändes dock D700:an som en jätte bredvid D7000.  Den kändes nästan komiskt stor. Och tyvärr har jag känt att det hämmat mig något i min plåtning. Jag har inte riktigt plåtat med samma frimod som med D7000. Å andra sidan, vid större händelser när man plockar fram 70-200:an kommer D700:an väl till sin rätt. Objektivet sitter betydligt stadigare på huset och kameran tillsammans med objektivet gör att man kan uppträda med självklar auktoritet.

När sedan D800:an kom ut så kände jag att den inte riktigt var för mig. Det var framför allt filstorleken som avskräckte. I grunden ser jag mig som en eventfotograf som gillar att leka journalist när något händer. Vid en större händelse kan jag lätt bränna av 500-600 knäpp. Att sitta och efterbehandla dem med filstorlekar på 40 MB kändes inte lockande. Så därför bestämde jag mig för att bida min tid. D700:an var ju trots allt inte fy skam. 

När sedan ryktet om den nya D600:an började florera kände jag att detta var kameran för mig. En fullformatare i D7000:s storlek! Detta kändes rätt. Vid större händelser skulle man kunna skruva på ett batterigrepp för att få lite tyngd på huset. 

Så kom D600:an ut. Vilken kamera! Med spänning gick jag till Kameradoktorn för att klämma på den. Den satt verkligen skönt i handen. På många sätt den perfekta storleken. Dock kändes den förvånansvärt stor. Den var klart större än D7000, kändes mer som en D800 (i själva verket ligger den mitt emellan). Den var däremot betydligt lättare. Sökaren var härlig. Och ett underbart slutarljud! Ett lågt vispande ljud likt det i D7000, till skillnad från D700:ans klunkande. Ett par saker gjorde mig dock lite besviken. Det var framför allt autofokusen. Man har tagit D7000:s autofokussystem, vilket gör att fokuspunkterna trängs i mitten av sökaren. Det går inte att använda tredjedelsregeln med fokuspunkterna utan man är hänvisad till att i alla lägen omkomponera. Sedan var priset lite väl högt. Det skilde inte många tusingar till en D800:a, som trots allt var en proffskamera. Visst, priset skulle sjunka - men vem har tid att vänta? 

Så började jag tänka på allt jag skulle gå miste om i termer av status i fall jag köpte en D600. Med D700:an hade jag fått vara med i Nikons proffsklubb. Med D600:an skulle jag så småningom behöva lämna in NPU-kortet. Hur kul är det? 

En aspekt på samma tema är då man ska registrera kameran på Nikons hemsida. Om man köper D800:an klickar man på fliken "Professionell" och fortsätter därifrån. Om man istället köper en D600 klickar man på fliken "Konsument". Hur roligt är det? 

Så ni kanske förstår varthän det barkade. Det blev en D800. Autofokusen och fåfängan fällde avgörandet. Ytterst handlar det om hur man ser på sig själv. Det handlar om ens identitet som fotograf. Själv ser jag mig som en pro-wannabe. Älskar att leka proffs vid större evenemang. Och då ska man ha proffsutrustning. 

Det finns för övrigt ett gammalt talesätt: Du är vad du köper. Om man köper en konsumentkamera är man en konsument. Och om man köper en proffskamera är man....
- ni fattar vad jag menar...