Fotomaran 2020

Meddelar några bilder från Fotomaran som gick av stapeln häromsistens. 

Det var en lördag i augusti. Som så många gånger förr gick fotografer runt på stan. De bar på sina kameror, sina ryggsäckar, sina nummerlappar. På jakt efter motiv och odödlig ära. Men det här året var annorlunda. Corona-vidskepelsen hade ställt in alla arrangemang. Kulturfestivalen inställd. På något vis hade ändå Emil och kollegor lyckats blidka tillståndsmyndigherna. Europas enda marathon i år gick av stapeln. 

På grund av de yttre omständigheterna hade maran kortats i år. Den normala gången är en fullmara med tjugofyra teman på tjugofyra timmar. Plus en halvmara med tolv teman på tolv timmar. Nu hade man kortat till tolv teman på åtta timmar. En sorts halvmara. Eller tredjedels mara om man ser på tiden. Själv har jag kört både helmaran och halvmaran. Helmaran är som en hel springmara på fyra mil. Ett flåbuseri utan like. Mest för folk som känner att de vill bevisa något. Själv känner man att man inte har något att bevisa. Halvmaran passar bra. 

Reglerna är att man bara får ha en kamera. Däremot får man byta objektiv och ha vilken kringutrustning man vill. Det är jpeg rätt ut från kameran som gäller. Många kollegor är av den gamla stammen. Så som fotoentusiasterna var förr. Med ryggsäckar och stativ. De kommer från hela landet och entusiasmen är som förr. Själv bestämmer jag mig för att köra lätt i år. En Nikon Z50 med det lilla kitobjektivet. Den tunga utrustningen får stanna hemma. (Det är samma här. Man har inget att bevisa. I utrustningsväg har man haft prylar för proffsen. En D810. En 24-70 f2.8, En 70-200 f2.8. Men när man blir äldre lägger man alltmer av med denna fåfänga. 

Maran börjar vid Hötorgsskraporna. Deltagarna släpps in i grupper om femtio för att få nummer och marschorder. De sex första teman delas ut:

Skandinavisk
Den goda staden
2020
Turistfälla
Fotofest
Enkelhet

Entusiasmen finns hos kollegorna. Det skruvas på stativen, kollas att filterna är på plats, pulas med vattenflaskor. Själv känner jag en viss leda. Inte mycket folk på stan. Stan är död. Myndigheterna tar död på den med sin uppblåsta pandemi. Det är varmt, varmt. Termometern pekar mot trettio. I vanliga fall hade det varit perfekt, men i år? Framför allt att stan är så död. Hur hitta motiv? Det kommer bli segt. 

Skandinavisk.

Första tema: skandinavisk. Jag lunkar Drottninggatan fram och tar mig in i Gamla Stan. Kanske man kan få syn på några norska turister. Två veckors karantän för att besöka Sverige. Men de borde väl ha råd? De brukar hänga på Gyldene Freden. Skåla och tjimma, dricka bort sina oljemiljoner. Stället är stängt. Klockan är tio så det är givet. Går till Stortorget. På bänkarna sitter några spanska turister. Men de duger inte. 

Till slut hamnar jag vid slottet. Karl Johan står staty där. Norges befriare. Han stod tidigare vid Slussen men flyttades till Slottet när Slussen började byggas om. Han stod och skräpade vid Livrustkammaren, som en undanställd antikvitet. Kommer ihåg att det kändes lite ovärdigt. Men nu har Bernadottarna ställt anfadern på en jättelik sockel vid Slottsbacken. Han dominerar fullständigt. Skymmer sikten mellan Slottet och Tessinska palatset. På sockeln har man ristat in några pampiga epitet: "Brödrafolkens fader". Snälla Bernadotter: fransmannen lyckades visserligen utverka Norge vid Wienkongressen en gång. Och visst står Norges befriare från dansken staty på Karl Johann. Men brödrafolkens fader? Känns lite övermaga. Särskilt efter att det ena brödrafolket begärde skilsmässa för hundra år sen. Ändå, som temamotiv platsar fransmannen. Helt klart skandinavisk! 

Den goda staden.

Nästa tema är lätt. Den goda staden. Det kan bara betyda en sak. Brända tomten. Stockholms mysigaste plats. Med trevliga klängväxter som sträcker sig från fasad till fasad och överbryggar gatan. Som en naturens egen portal in mot Gamla Stans slingrande gränder. När jag kommer dit är en hel del folk där. Kaffegäster som njuter av stunden. Medtävlande kollegor som också har fattat ställets möjligheter. Och se, några skottar är där. Vet inte om det var äkta skottar eller om det var skottar wannabees. Men de gick omkring med kilt i sommarvärmen. Helt oblyga bytte de om och luftade klasarna. Det är en fördel som kvinnor har: på sommaren kan man gå runt i klänning och kjol medan vi män på sin höjd får krypa in i ett par shorts. Men skottarna har fattat galoppen. 

2020.

Nästa motiv är 2020. Och man fattar hur arrangörerna har tänkt. Det är meningen att man ska gå runt och plåta folk med masker. Eller plåta Håll avståndet-markeringar i marken. För mig är dock 2020 förknippat med Guldbron. Det var så mäktigt när den seglade in på sitt jättelika fartyg. Ända från Kina. Vilken resa! Och nu är den på plats och den kommer att förgylla tillvaron för stockholmarna i många årtionden och sätta staden på kartan. 

Turistfälla.

Motivet är givet. Stå och hänga på Västerlånggatan vid någon turistbutik och söka få nåt. Vi var väl en sådär tio-tjugo deltagare som stod där på gatan och tänkte samma sak. Till turisternas förvåning. Vad är på gång? De kunde inte veta att det var de som var produkten. I slutändan fastnade jag för den här bilden i stället. Lundgrens Fiskredskap. En gammal butik med doft av Anderssonskans Kalle. Den ligger på en tvärgata till Västerlånggatan, mitt emot Riksdagsbiblioteket. Det är väl egentligen ingen turistfälla. Snarare en butik för locals. Entusiaster som på gammalt vis vill köpa sig ett drag och fiska i Stockholms strömmar. 

...men även turister skulle väl kunna passa på? "Fiska gratis mitt i stan! Fish for free in the middle of the city! Fische frei im Stadtmitte! Рыбачьте бесплатно в центре города!" Se där en framtida turistfälla! 

Fotofest.

Det har nu gått några timmar i den trettiogradiga hettan. Det är varmt, varmt. Nästa tema är fotofest. Det är nära halvtid och nya teman väntar på Scandinavian Photo. Jag drar in mot Vasagatan och här är det riktigt stendött. Stan dör. Skaffar nya teman utanför Scandinavian Photo. Men man kan inte gå in i butiken och softa, dricka kaffe och allmänt njuta av en liten vila med de medtävlande kollegorna. Man får stå där ute och knäppa butiksfönstret, messa bilden till Marans funktionärer och så få nya teman i retur. 

Men jag har inte fullgjort de första sex teman än. Fotofest? Man är i krokarna av Stadshuset. Det är lördag. Det måste finnas bröllopspar där. Temat borde vara lättfångat. Och mycket riktigt. Det är bara att välja och vraka. På baksidan lyckas jag fånga den här bilden. Fotograferna ser likadana ut. Har aldrig sett det förut. Nytt koncept? 

Enkelhet.

Det har nu gått fyra timmar och jag har inte ens kommit halvvägs. Det är fortfarande trettio grader, har knappt druckit något. Det är som när man springer den stora maran. Första varvet bärs man fram av publiken. Man springer i en mänskovåg som bär fram en utan ansträngning. Men när man klarat Västerbron och rundat Stadion inser man att det är halva sträckan kvar. Och det blir genast tungt. Resten av maran blir ett långt lidande. Benen stumnar alltmer för varje meter. Det är en kamp mot klockan: kommer benen att hålla? Och nu får jag samma känsla. Varför hålla på? Man har ju inget att bevisa. Nej, det här var inte roligt. V75 börjar snart, jag drar hem, sätter på fläkten, knåpar ihop ett system, korkar upp, njuter en lördag i hemmets lugna vrå...

Jag stiger av. Fullföljer inte. Beger mig hemåt. Tar båten från Stadshuskajen till Riddarholmskajen. Den fina pendelbåten som satts in när man bygger om broarna. Från båten lyckas jag ändå fånga ett sista tema. Riddarhusholmen har i hettan förvandlats till en ministrand. Folk ligger och solbadar, tar sig även ett dopp. Delvis som följd av hettan, delvis som följd av coronan, delvis som följd av det minskade sinnet för dekor och ordning. Och varför inte? Känns lite oortodoxt, men där är i alla fall bättre än när folk ligger och solbadar på kyrkogårdarna. 

Dessa teman missades: 

Foten
Nytt normal
Mina drömmars stad
Titta
Hållbarhet
Mitt deltagarnummer

Maran blev en halv halvmara för min del. En kvartsmara. Att stiga av känns så här i efterhand som en besvikelse. Visst, man har inget att bevisa. Men att fullfölja ger ändå en känsla av att åstadkomma något. Men det slår mig nu: inget är över. Det är inte för sent! Man kan plåta dessa teman i efterhand. Det är det fina med att plåta. Man kan göra det när man vill. Sex fina teman att gå ut och fånga. Sprid ut dem över året. Ett nytt tema varje lördag. Så kommer man ändå i mål, om än senare än tänkt. Slow Marathon, ett nytt koncept. Greppa kameran, ut och plåta! 

Vad är gatufotografi?

Gatufotografi verkar vara det ämne som just nu trendar bland bloggarkollegorna. Vad är egentligen gatufotografi? Finns det några regler? Eviga frågor. Till och Från vill gärna teoretisera kring detta spännande ämne. 

Gatufoto definieras ibland som "bilder av människor tagna i det offentliga rummet och som inte är arrangerade." Gatufotopoolen har en liknande definition. I och för sig inget fel på denna. Men är den inte för vid? Om en definition rymmer nästan allt blir den väl meningslös? Finns någon skillnad på gatufotografi och dokumentär fotografi? Och hur är det med turistbilder? 

Gatufoto? 

Låt oss pröva nånting snävare: "Gatufotografi är det som Henri Cartier-Bresson sysslade med." Alla vet att Cartier-Bresson är gatufotografins mästare. Så om man plåtar bilder som ligger nära det som Cartier-Bresson gjorde, då borde man plåta gatufoto. Men vad sysslade i så fall Cartier-Bresson med? Vad är det som utmärker hans bilder? Om jag fick svara skulle jag säga att bilderna har en knorr. Om man smälter samman de två definitionerna får man: 

Gatufoto är bilder av mänskor tagna i det offentliga rummet som inte är arrangerade, och som har en knorr. 

Men i vad består i så fall den bressonska knorren? 

Dokument. 

Låt oss fundera på skillnaden, om någon, mellan gatufotografi och dokumentär fotografi. Allt skapande strävar att föra samman form och innehåll. Normalt är innehållet viktigast. Tankarna ska vara djupa, handlingen spännande. Om innehållet sedan kan uttryckas i skönt språk kan verket bli bra. Likadant är det med fotografi. I dokumentär fotografi (d v s normal fotografi), strävar man främst att fånga motiv som är intressanta i sig. Och om man sedan kan få bakgrunden att samverka med motivet kan bilden bli bra. 

Men gäller det också i gatufotografi? Här tycker jag det finns en skillnad. Gatufotografi i egentlig mening, menar jag, sätter formen före innehållet. Motivet behöver inte vara intressant i sig. Vad som främst eftersträvas är i stället samspel mellan bildelement. Och det är en poäng att detta samspel inte är naturligt. Sambandet finns inte i sig mellan tingen. Det är snarare den fotografiska aktiviteten - inramningen och frysningen - som skapar sambandet. Häri ligger den bressonska knorren. 

Dokument? 

Bilden ovan skildrar en fågelmatare som just har utfodrat stadens fåglar. Motivet står i centrum. Bilden vill fånga en fågelmatare i vardagen. Bakgrunden samverkar också med motivet. Sambandet är dock naturligt. Fåglar hör till fågelmatare liksom handen hör till handsken. Fåglarna pekar mot fågelmatarens yrke, tjänar som attribut.

Bilden har en dokumentär karaktär. I vid mening är den också ett gatufoto. Men är den gatufoto i egentlig mening? Enligt mig är den inte det. Inte många drar väl här på smilbanden? Den bressonska knorren saknas. 

Gatufoto! 

Här en snarlik bild. Samma motiv: en fågelmatare efter utfodring. Bilden har dock en annan karaktär. Motivet står inte i centrum: i stället är det det bildliga samspelet som är centralt. Att mannen är fågelmatare är mindre viktigt. Det viktiga är snarare att en person klädd i orange råkar inta en hållning samma som svanen. Ett slumpsamband som kameran råkat fånga. Finns här inte lite knorr? 

Så vad är gatufotografi? Kanske kan man tala om gatufotografi i två betydelser. Dels gatufotografi i vid mening (där normal, motivstyrd fotografi ingår). Sedan också gatufotografi i egentlig mening. För den senare kan man tänka sig följande definition: 

Gatufotografi i egentlig mening är att skapa bildligt samspel i ett spontant skeende.  

Gatufotografi är lite grann som Finland. Liksom Finland består av Egentliga Finland (trakterna runt Åbo) och övriga Finland, består gatufoto av gatufoto i vid mening (ofta motivstyrd) - samt gatufoto i egentlig mening: formstyrd och vars idkare söker skapa bildligt samspel där sådant ej finnes - i jakten på den bressonska knorren. 

Kameraloppis

Kameraloppis i lördags. Var där och bevakade. Mest för att spana in det senaste inom retrotrenden. Vad är det som gäller i år? Är det Leica? Voigtländer? Kanske något ryskt? 

Kom dit vid halv elva och då var det knökfullt. På förhand fruktade man att det skulle bli ett gubbdagis. Alternativt ett hipsterjippo. Och visst fanns sådana. Publiken var ändå trots allt ganska blandad. En hel del vanligt folk, faktiskt. 

Bloggen utdelar några eventpriser: 

Bästa kamera: Leningrad. Ryska mätsökarkameror har en oemotståndlig charm. Och det är den kyrilliska skriften som gör det. Mätsökarkameror är inte i första hand till för att fotografera med. De skall beundras, plockas fram och pillas med, lekas med fokusen lite grann. Och därför är det charmen det som avgör. 

Bästa kamera alla kategorier: Fuji 6 gånger 9 Professional. En stor kamera. Greppvänlig. Vederlägger effektivt myten och gnället om att dagens kameror är för stora, att det var bättre förr. Med kameror är det som med alla sköna ting: de skall vara greppvänliga. Förstår inte det moderna vurmandet för miniatyrer. Einstein lär ha sagt: Man skall göra det enkelt för sig - men inte enklare. På samma sätt gäller: Man skall göra det smått - men inte mindre. Vilket Fuji 6 gånger 9 Professional bevisar. 

Stockholm Prajd

För ett tag sen gick Stockholm Prajd av stapeln. Till och Från var där och bevakade. 

Bloggen har alltmer gått över till att köra inbäddat vid större event. Tycker det är helt överlägset. I stället för att trängas bland publiken går man med och är en del av aktionen. Det ger en helt andra möjligheter att komma nära. Och en sån här dag är det inte många som inte vill plåtas: 

Afrikagrupperna gjorde ett bra jobb. Hängde en del med dem. 

//Slut

Syfestivalen!

Syfestivalen i helgen. Syfestivalen tillhör de årligen återkommande mässor som Till och Från bevakar. Rapport från förra årets festival finns här. Syfestivalen är värd att plåta av många skäl. Det finns det tyger och garner i alla färger. Tillställningen är därför perfekt för dem som är intresserade av färgfotografi. Tillställningen är också värd att besöka på grund av den sneda könsfördelningen. En fördelning som gör festivalen tilltalande främst för manliga fotografer. 

Direkt när man kommer in möts man av mössor, tröjor, tyger, garner. Och fruntimmer! 

Nittionio procent av besökarna och utställarna är kvinnor. Som stilig karl med kamera är man ett hett villebråd. 

Tygkonnässörer med pannan i djupa veck. Vilka färger! 

Företaget Liandlo specialiserar sig på barntyger. 

Excelente! Jag tar två meter! 

En vacker stickad kreation i djupa färger. Lite väl mättade? Men det är inte kreatörens fel. Det är återgivarens! 

I vimlet. 

Symaskinskrämarna var också på plats. Tyskarna har sin Pfaff, amerikanarna sin Singer. Svenskarna har Husqvarna med gamla paradmaskinen Viking, upphottad i ny version. Även schweiziska Bernina var där, men de hade egen monter skild från de andra. Man förstår dem. Bernina är symaskinens motsvarighet till borrmaskinens Hilti, det är schweizisk finmekanik på en högre nivå. 

Syfestivalen över för denna gång. Entusiasterna går hem i motljuset, inspirerade och lastade med garner och tyg att därhemma fortsätta kreera. 

//Slut