På vift i Italien: Sabbioneta: en midsommarnatts dröm?

Efter att ha gått runt och slappat en dag var det dags att ta på sig blåställen och börja jobba. Dags för lite litterär turism. De som följt bloggen minns kanske att Till och Från förra året sökte hjälpa till att kartlägga de platser som förekommer i Shakespeares italienska dramer. Reportagen från dessa företag hittas här och här och här. Genom att ta rygg på Shakespeareentusiasten Richard Paul Roe lyckades undertecknad lämna några inte helt oävna bidrag till den litteraturarkeologiska forskningen. Inom loppet av tre dagar upptäcktes Shakespeares hus i Venedig, Julias fruktträdgård i Verona, samt Shylocks penthouse i Venedig. Sporrad av framgångarna från förra resan ville jag därför nu gärna fortsätta på den inslagna vägen och söka göra nya upptäckter. 

En kort resumé om vad saken gäller. Den amerikanske Shakespeareentusiasten Richard Paul Roe skrev en bok där han sökte kartlägga platserna för Shakespeares italienska dramer. Roes tes är att pjäserna innehåller sådana detaljer och hänvisningar till konkreta platser, som man omöjligt kunde läsa sig till i femtonhundratalets England, vilket gör att man måste dra slutsatsen att författaren till pjäserna måste ha besökt Italien och sett platserna med egna ögon. Hela en tredjedel av Shakespeares pjäser utspelas för övrigt i Italien, vilket tyder på att författaren till pjäserna måste ha hyst en viss förkärlek för landet. 

De italienska miljöerna skapar problem när man skall tillskriva författarskapet till pjäserna. Den person som normalt anses ha skrivit pjäserna, nämligen William Shakspere från Stratford, har många haft svårt att passa in på dramerna. Vad man vet var Shakspere en provinsiell handelsman som kom upp sig, och som saknade den bakgrund som förekommer i miljöerna i Shakespeares dramer. Han lämnade också vad man vet aldrig England. Det har därför under lång tid framförts teorier att någon annan med en mer passande bakgrund egentligen skrev pjäserna. Sedan 1920-talet har den ledande kandidaten varit Edward de Vere, den sjuttonde earlen av Oxford. Till skillnad från vad som är fallet med mannen ifrån Stratford, har man funnit slående paralleller mellan De Veres liv och innehållet i Shakespeares dramer. Oxford var en av Englands mest högvälborna och anrika pärer, som emellertid förslösade sitt fädernesarv på teater och ett utsvävande liv i Englands litterära miljöer. Om den s k Oxford-teorin går det att läsa här. Inte minst är det intressant att Oxford älskade Italien och att han reste i landet under ett års tid, och där han bland annat bodde i Venedig under ett halvår. 

Låt oss återvända till kyrkan Santa Maria delle Grazie från förra inlägget. Det finns en intressant anknytning mellan den och earlen av Oxford. Där finns nämligen den italienska författarens och hovmannens Baldesar Castigliones grav. Castiglione är känd för att ha skrivit boken Il Cortegiano, Boken om Hovmannen. Boken är en berättelse om vad som utmärker den ideale hovmannen. Handlingen utspelar sig vid hovet i staden Urbino kring år 1500. Boken skildrar hur ett lysande sällskap under fyra dagar dryftar hur den ideale hovmannen bör uppträda. Den ideale hovmannen skall enligt boken vara en syntes av det gamla riddaridealet och den humanistiskt lärde. Krigaryrket är som förr huvudsysslan för en adelsman, men det skall tempereras med humanistisk bildning, vilket tidigare hållits med förakt hos krigarklassen. Boken handlar mycket om att diskutera vad som är passande i olika situationer. Den ideale hovmannen bör fly förkonstling och sträva efter naturlighet. Här fås råd om hur exempelvis en hovman bör uppträda när han brottas med bönder, om varför en hovman inte bör spela blåsinstrument, varför folkspråket är att föredra, varför svarta kläder ofta lämpar sig bäst, att en yngling gärna får vara allvarsam, och mycket annat matnyttigt. Råden känns allmänt pragmatiska och ganska vettiga. Framför allt lanserar boken begreppet sprezzatura, som betyder vikten av en ledig och okonstlad stil. För att kunna imponera på människor gäller det för hovmannen att dölja sin skicklighet och den myckna mödan i inlärandet, för att få det som att det han gör kommer sig av naturen och som om det var medfött. Il Cortegiano blev en stor hit bland dåtidens unga ädlingar i hela Europa. Den anses ha utövat ett speciellt stort inflytande i England, där den har ansetts ha lagt grunden till den brittiske gentlemannen. Det är svårt att tänka sig Roger Moore utan Castiglione. 

För striden mellan  s k Oxfordianer och Stratfordianer om Shakespeares författarskap är boken intressant.  Dels anses boken allmänt ha haft inflytande på Shakespeares pjäser. Detta är något som Oxfordanhängarna speciellt framhäver, då det pekar på Oxford som författare. Oxford lät nämligen översätta boken till latin (boken var skriven på lombardiskt folkspråk) och skrev också ett förord till översättningen. Och detta gjordes precis året innan han for ut på sin italienska resa. Så om Castiglione var Oxfords idol verkar det rimligt att han tog sig tid att vallfärda till Castigliones grav i Santa Maria delle Grazie, en dagsfärd bort från Venedig. 

Castigliones grav ligger i det s k San Bonaventurakapellet precis när man kommer in i kyrkan. Kapellet är släckt. Men Castigliones sarkofag syns glimma i nederkanten. Är det allt man får se? 

Nej, som besökare har man möjlighet att tända kapellet! Det kostar dock en slant. Lägg i en halv euro och lyset i kapellet tänds: 

Jag lägger i en peng och se där! Kapellet tänds. Jag passar på att plåta allt jag kan, man vet inte när det slocknar. När ljuset tänds strömmar andra besökare dit och börjar tjuvplåta! Jag morrar till: Öh, ge f-n! Det här är mitt ljus! Efter en halv minut släcks lyset igen. En halv minut! För fem spänn! Rena rama ockerpriset. Den här typen av manicker är för övrigt något som italienarna älskar. I kyrkorna finns olika former av apparater där det gäller att stoppa i en slant för att något ska hända. Lägg i en slant och det tänds ett ljus. Det är lite Gröna Lund över det, men ungarna gillar det. Det är förmodligen en anledning till att italienarna ofta har en positiv inställning till kyrkan, trots att de inte längre tror på Gud. De minns allt det roliga i kyrkan från barndomen. 

Monumentet över Castiglione är som synes ganska imponerande. På toppen en staty av den uppståndne Kristus, gjord av Mantuas store artist Giulio Romano. Ni vet, han som skapade Palazzo del Te. Den här statyn har tilldragit sig Oxford-entusiasternas intresse. I Shakespeare's pjäs En Vintersaga förekommer en staty i handlingen, som sedan får liv. Statyn är i pjäsen skapad av "that rare italian master, Julio Romano". Det är den enda artisten som nämns i Shakespeares pjäser, och statyn över Castigliones grav bör ha varit inspirationskällan, då Romano inte annars är känd som skulptör. Och Romanos staty är onekligen levande. Det här innebär, menar en del kännare, att Shakespeare måste ha varit på plats i Italien och sett monumentet. Vilket talar för att Oxford och inte mannen från Stratford skrev Shakespeares pjäser. 

Det här med stridigheterna kring vem som skrev Shakespeares pjäser har som sagt blivit ett litet specialintresse för mig, så det var en trevlig upplevelse att ta del av detta monument. Och nu var det dags att gå vidare in i Shakespearekonspirationsteoriernas förtrollade värld. Bara några kilometer från Curtatone ligger den lilla staden Sabbioneta. Och i den staden ansåg sig guiden Richard Paul Roe ha gjort en viktig upptäckt. Sabionetta skall enligt Roe ha varit inspirationskällan för pjäsen En midsommarnatts Dröm. Jag sätter mig i Alfan och åker dit. 

Sabionetta är en trevlig liten stad på bara något tusental invånare. Staden är byggd från scratch under åren 1550-1590. Byggherren var hertigen Vespasiano Gonzaga, som ville skapa sin egen lilla renässansidyll. Bland renmässansmänniskorna var det inne att spekulera över och drömma om den ideala staden, efter klassiska mönster, symmetriska och ohämmade av medeltidens gytter. Vespasiano hade resurserna och i Sabbioneta var hans försök till ett fullskaleexperiment. Det är intressant att Vespasiano bygger sin idealstad medan Oxford besöker Italien. Oxford besökte Italien år 1574. Han är då 25 år. Han har pantsatt fädernesarvet, översatt Castigliones bok och är dessutom rustad med introduktionsbrev från drottningen Elisabet. Han bör därför inte ha haft några problem att bli mottagen vid italiens furstehus, däribland Sabbioneta och även Mantua, som bara ligger en dagsfärd bort från Venedig. Så Sabbioneta är onekligen intressant. 

Staden är byggd innanför tjocka försvarsmurar och efter att Vespasiano dog så förföll staden. Det här har gjort att staden är helt bevarad och det har i sin tur gjort att den nu är uppsatt på FN:s världsarvslista. På bilden ovan syns Palazzo Ducale, hertigens palats, vid stadens huvudtorg. 

Inuti palatset finns framför allt några berömda statyer på Vespasiano till häst, tillsammans med berömda förfäder. Vespasiano verkar vilja framställa sig som en riddare av den gamla stammen, värdig sina förfäder. 

Sabionetta är en stad på blott några kvarter. Man kunde därför tänka sig att Vespasiano skulle nöja sig med ett palats. Men nej, renässansfurste som han är vill han gärna också ha ett sommarpalats. Vilket ligger bara två kvarter bort. Man kan se det framför sig: Sommaren infaller. Dags att dra "till landet". Så Vespasiano med entourage drar bort två kvarter och intar sommarlägret i Palazzo del Giardino. Trädgårdspalatset innehåller för övrigt en del trevliga fresker. Som den pinkande keruben ovan. 

Samt en gammal favorit i repris: den blottande solvagnsföraren! Verkar som att medlemmar i Gonzaga-familjen inte kan sova utan denna bild. 

Överallt i staden finner man också Vespasianos vapen. En dubbelörn med "Libertas" skrivet i blått. Gillar! Dubbelörnen känns kaxig - den är normalt ett kejsarinsignium, symboliserande makt över öster och väster. Libertas - i blått och gult! - tycker jag man stöter på lite varstans i norra Italien. Mantua har det och Florens har det i sitt stadsvapen. Italien verkar bära på en långvarig frihetstradition och en frihetstörst som man borde lära känna mer av. 

Bakom palatset ligger kyrkan Santa Maria Coronata, lokalt känd som "templet". Vägg i vägg med kyrkan ligger Vespasianos mausoleum. Tyvärr stängt när jag var där. Mausoleet känns dock logiskt. Har man byggt sig en hel stad för sig själv är det lika bra att också bygga sig ett mausoleum. Så att folk vet vem som byggt stället. 

Stadens främsta sevärdhet är den så kallade antika teatern. En teater byggd enligt antikt mönster. Den sägs ha varit den första i sitt slag när den stod färdig år 1590. 

Men låt oss nu återvända till Shakespeare. Guiden Richard Paul Roe beskriver i sin bok sitt besök i staden och hur han där gjorde sin upptäckt. Vid besöket förklarade en italiensk guide att Sabbioneta var känt som Piccola Atene, lilla Aten. Byggherren Vespasianos målsättning hade varit att skapa en idealstad uppfylld av lärdom och konst precis som i det gamla Aten. En av stadens två portar, Porta Vittoria, syns på bilden ovan. Och den italienska guiden förklarar nu för Roe att denna port tidigare var känd som "la quercia del duce": hertigens ek. För Shakespearekännaren Roe börjar det nu snurra under fötterna. Bitarna faller på plats. Hertigens ek - som i pjäsen En midsommarnattsdröm! Pjäsen är ett lustspel som utspelar sig i Aten, där "Hertigen av Aten" Theseus skall gifta sig med amazonernas drottning. I pjäsen förekommer en "pjäs inuti pjäsen", där några byggjobbare spelar upp det antika dramat om Thisbe och Pyramus, en historia som finns med i Ovidius Metamorfoser. Byggjobbarna spelar detta klassiska drama till komiska effekter (lite som Bellman som vävde in Stockholms udda existenser i antikens mytologiska landskap). I en scen drar sig byggjobbarna tillbaka till "hertigens ek" för att öva. Och det är denna association som får Roe att tappa andan. Pjäsen har tidigare betraktats som fantasy, ett herdelustspel utan historisk eller direkt lokal anknytning. Handlingen korsar mellan "hertigens palats", "templet" och "hertigens ek". Det fanns inga hertigar i Aten, men det spelar ingen roll då pjäsen som sagt är fantasy. Men Roe menar nu att handlingen verkligen har en konkret plats som förebild. Nämligen Sabbioneta. Det fanns inga hertigar i Aten, men väl i "Lilla Aten", Sabbioneta! Och hertigens palats är hertigens palats, templet är Santa Maria Coronata. Och hertigens ek är porten Porta Vittoria, vid vilken lokalbefolkningen påstår att det tidigare fanns en ekskog där hertigen brukade jaga. 

Jag går ut genom porten och blickar ut över fälten. De tjocka murarna som omger staden och som ger den dess unika karaktär. Inte ett ekträd så långt ögat når. Vad ska man säga om teorin? Den har en del för sig. Kombinationen lilla Aten, lokalbornas vittnesmål, platserna. Den antika teatern är också något som talar för att detta är platsen för pjäsen. Problemet är att teatern byggs omkring femton år efter att Oxford besöker Italien. Men det kan i och för sig säkerligen ha förekommit teaterföreställningar ändå vid Gonzagas hov. Gonzaga är nämnd i pjäsen Hamlet, där det förekommer en "pjäs i pjäsen" på samma sätt som i En Midsommarnatts Dröm. Där hänvisas till att den förgiftning som förekommer i Hamlet först utfördes vid "Gonzagos hov". Så att Oxford har besökt familjen Gonzaga verkar troligt. Det jag gillar med teorin är också byggjobbarna. Sabbioneta måste ha varit full av byggjobbare, samtidigt som Gonzaga uppför den antika miljön med bilder från grekisk mytologi och antika miljöer. Denna kontrast kan ha inspirerat till scenen med byggjobbare som framför det grekmytologiska dramat. 

Til syvende og sidst får jag dock inte den rätta känslan kring platsen. "Hertigens ek" i form av en port känns krystad. Jag har spanat efter fresker med Thisbe och Pyramus, både i Sabbioneta och i Palazzo del Te, där för övrigt det finns ett eget rum med Ovidius Metamorfoser, men inte just det temat. Annars hade detta varit ett mycket starkt indicium för var pjäsen utspelar sig. Att "hertigens palats" ligger nära en kyrka som kallas "templet" är också inget särskilt specifikt för Sabbioneta. Så ser det ut i varje italiensk stad, där kyrkorna ofta kallas tempel. Så känslan är att Roe har låtit fantasin skena. Men om inte i Sabbioneta, var kan då hertigens ek befinna sig? Jag har faktiskt en egen liten teori...

2014-01-04 19:47   begust

Intressant reportage.
Kul att följa din resa

Besvara

2014-01-04 21:15   Iwa

Kul att höra Bengt!

Besvara