På vift i Italien: Ravenna i fädernas spår

Jag åker ifrån Urbino med en känsla av triumf. Att ha upptäckt hertigens ek på det viset var mer än jag i min vildaste fantasi hade kunnat räknat med. Efter en sådan upptäckt känner man att resten av resan blir semester. Man har uträttat det man skall, man har inte längre något att bevisa, man kan ta det lugnt och bevista landskapet. Ta dan som den kommer. Jag satte mig i Alfan och drog iväg från Urbino. Målet var inställt på Ravenna, en stad känd för sina mosaiker, en stad på FN:s världsarvslista, en kuststad i landskapet Romagna. 

Någon kanske undrar över landskapsnamnet Romagna. Landskapet Rom - tillhörde inte hela Italien Rom? Landskapet har emellertid inte fått sitt namn efter Rom vid Tibern - utan från Nya Rom, Konstantinopel vid Bosporen. Efter sin omvändelse till kristendomen i början av trehundratalet flyttade kejsar Konstantin romarrikets huvudstad till den nybyggda staden Konstantinopel, byggd vid det gamla fiskeläget Bysans. På fyra- och femhundratalen drabbades Italien sedan av barbarinvasioner från germanska stammar, främst langobarder och goter. "Romagna" var den delen av Italien som fortsatte att tillhöra Romarriket, styrt från Konstantinopel. Människorna i Konstantinopel såg sig själva som romare och de kallade sitt land för Romania, av vilket det italienska Romagna var en del. Det är också samma ord som i det nuvarande landet Rumänien. Så någon kanske undrar: var inte Konstantinopel huvudstad för det bysantinska riket? Människorna där var väl inte romare utan bysantinare? Begreppet "bysantinska riket" är emellertid något som tillkom senare, ett verk av frankerna. På sjuhundratalet hade påven i Rom problem med langobarderna, som styrde det mesta av Italien. Han slöt därför förbund med frankerna, som redan under 400-talet konverterat till katolicismen. Frankerna besegrade langobarderna och år 800 krönte påven frankernas kung Karl (den store) till romersk kejsare. Påven gav den romerska manteln åt Karl. Men trots att han hade krönts till kejsare insåg Karl att han bara var en billig uppkomling. Den riktige kejsaren fanns i Konstantinopel. Så därför började frankerna använda namnet "grekiska riket" för människorna i Konstantinopel, för att kunna lägga beslag på romarnamnet för egen del. På sextonhundratalet uppfanns sedan namnet bysantinska riket. Och på den vägen är det. Det är därför som vi i väst än i dag har fått för oss att det bysantinska riket var något slags exotiskt orientaliskt rike, som inte hade något med de gamla romarna att göra. 

Med den här historiska inledningen kommer vi in på det som var huvudsyftet med mitt besök i Ravenna. Nämligen att vandra i fädernas fotspår. Staden Ravenna har haft betydelse för den svenska historien. Det var här som götakungen Tjodrik den store (latiniserad Theodericus) hade sin huvudstad. Jag har tidigare berättat lite om det här. I slutet av fyrahundratalet erövrade goterhövdingen Tjodrik Italien. Han gjorde Ravenna till sin huvudstad. För att emellertid inte framstå som en uppkomling bad han den romerska senatorn Cassiodorus att skriva goternas historia. Cassiodorus skrev då att enligt goternas egna stamsägner hade de utvandrat ifrån ön Scandza i norr "liksom från ett folkens moderssköte och människosläktets verkstad". Cassiodorus förlägger emellertid utvandringen till långt före Kristi födelse och påstår att goterna var med och slogs vid slaget vid Troja på trojanernas sida. Att på det här viset förbättra sitt folks härstamning var inget nytt: romarna själva hade genom Vergilius hävdat att de i själva verket härstammade -inte från Romulus och Remus - utan från den trojanske prinsen Aeneas. Vid den här tiden gällde att om ett folk skulle vara någonting att räkna med skulle man ha varit med vid Troja. Och att goter och romare genom Aeneas slagits på samma sida gjorde romare och goter till bundsförvanter! Cassiodorus gotiska historiska letade sig sedan genom greken Jordanes förmedling till Skandinavien. När svenska präster tusen år senare lärde sig läsa och skriva stötte de på historien om goternas skandinaviska härstamning. Rom såg man som folkens moder och lärarinna: genom Rom hade man lärt sig läsa och skriva - men nu visade sig att Skandinavien minsann hade ett ärofullt förflutet! En gång i tiden hade man besegrat självaste Rom! Cassiodorus götiska historia ledde sedan till att Johannes Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop, skrev boken Alla Svea och Göta konungars Historia, i vilken han radar upp alla svenska konungar allt ifrån Magog Jafetson, Noe sonson. Och den konungalängden är alltjämt Sveriges officiella konungalängd. Det är den som gör att vår nuvarande konung Carl är nummer sexton i ordningen med det namnet. Och enligt denna konungalängd var Tjodrik Sveriges trettionionde utrikes regerande konung. (Konungalängden gör skillnad mellan utrikes och inrikes regerande konungar efter den gotiska utvandringen genom konungen Berik). 

Så ni förstår, kära läsare, varför Ravenna har varit en viktig plats för Sveriges historia. Göticismen lade den andliga grundvalen för stormaktstiden: det var den som gav fäderna mod att dra ut och slå världen med häpnad, precis som de gotiska förfäderna en gång hade gjort. Sveriges Rikes lag från 1734, vår alltjämt gällande lagbok, inleds med de mäktiga orden: "Sverige är ifrån hedenhös ett fritt rike: dess inbyggare svear och götar. Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land". Även om Cassiodorus broderade ut med Troja, torde den historiska kärnan vara riktig, nämligen att goterna härstammade från Skandinavien. Det här är ingenting som längre lärs ut i vår politiskt korrekta skola. Till min glädje finner jag att det är något som lärs ut i Italien! Tjodrik har sitt mausoleum i Ravenna, och i dess butik köper jag en bok om honom skriven för yngre. Och där uppger man med stolthet goternas skandinaviska härstamning: 

Enligt italienarna utvandrade goterna förvisso från Sverige: från Gotland och från Götaland. Precis som det står skrivet i den svenska lagen: "Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land"... Vår kultur och vårt skolväsende befinner sig i händerna på kulturmarxistiska förskingrare. Så man får inte lära sig något av det ovan i skolan eller i kulturprogram. Så därför måste man gå över ån efter vatten och gå till italienarna för att inhämta kunskapen. (I ärlighetens namn finns dock en lång tradition att dissa det götiska arvet. Glädjedödaren Olaus Petri dissade det götiska arvet redan på femtonhundratalet i sin svenska krönika.) Som tur är är emellertid inte allt förlorat. Vid förra sekelskiftet fanns män som värnade minnet om fädernas bragder. På artonhundratalet återfanns Rökstenen, en runsten med världens längsta runinskrift i byn Rök i Östergötland. På den nämns Tjodrik vid namn och där finns också en hänvisning till en staty av Tjodrik som Karl den store stal från Ravenna och flyttade till sin huvudstad Aachen: 

Historiens vingslag! Det här är för mig väldigt givande när man kan knyta an orter så långt bort i tid och rum med varandra. lilla Rök på östgötaslätten och Ravenna, världsarvsstaden vid adriatiska havet. Apropå världsarv, det är dags för lite bilder. Ravenna är uppsatt på FN:s världsarvslista och det är tack vare sina unika mosaiker. De allra främsta finns i den gamla katedralen San Vitale. 

Divine...beauty! San Vitale tillhör de platser som gör en förstummad. Interiören är helt enastående. 

Längst fram i absiden en mosaik på kejsaren Justinianus med entourage. Justinianus var en kraftfull gestalt som återerövrade Italien för romarrikets räkning efter Tjodriks död. Förutom det fick han en hel del annat gjort. Skrev ned den romerska lagen, byggde Hagia Sofia, krossade fiender. Han gjorde upp med läktarvåldet i Konstantinopel, som på den tiden var betydligt värre än det är i dag. 

Mittemot en mosaik på kejsarinnan Theodora med entourage. En kraftfull gestalt som regerade romarriket tillsammans med sin make. (Vilka mosaiker!) Tillsammans framstår Justinianus och Theodora som ett lysande par i historien. 

Katedralen byggd i östromersk stil med höga rundade valv. Mosaiker på Jesus och apostlarna, till höger på Isaks offer. På motsvarande sidan prästen Melchisedeks offer. Mosaikerna med sina motiv, med Jesus, kejsaren och kejsarinnan, apostlarna och de gammaltestamentliga motiven ger en känsla av varaktighet och tyngd. Mosaiker är fantastiska. De äger en större kraft och varaktighet än vanliga målningar. 

Lyckligtvis är det tillåtet att plåta och många tar tillfället i akt. 

San Vitale är helt enkelt fantastisk. Platsen på världsarvslistan är välförtjänt. Förutom San Vitale finns ett par katedraler och två baptisterier (de ortodoxas och arianernas) med fina mosaiker. Jag bestämmer mig för att gå till kyrkan Apollinare nuovo som enligt guiden är värd ett besök. 

Apollinare är byggd som en klassisk basilika. Den kristna kyrkan har väsentligen tre typer av kyrkobyggnader. Den östromerska katedraltypen som i San Vitale med rundade valv förmedlar en känsla av Guds immanens och närhet. Den västliga gotiska katedraltypen med spetsade former som sträcker sig upp i himlen förmedlar snarare känslan av Guds transcendens och höghet. Den äldsta typen av kyrka är basilikan som Apollinare. Basilikor var ursprungligen offentliga byggnader för affärer och förhandlingar i romarriket. När kristendomen blev erkänd under trehundratalet valde man att anamma dessa byggnader som kyrkorum snarare än de tempelbyggnader som användes för gudariter. Basilikorna har en pragmatisk och ofta trevlig atmosfär i mänsklig storlek. På bilden fina mosaiker, men en mer modern interiör i absiden. 

När jag vandrar i kyrkan stöter jag på något intressant: En skylt som förtäljer att "Konungen Tjodrik byggde från grunden denna kyrka i vår herres Jesu Kristi namn". Kyrkan byggd av Tjodrik den store, Sveriges trettionionde utrikes konung! Det är sånt här som gör en glad. Och det kommer mer. Bredvid skylten finns en mosaik: 

En bild på en konungslig person. Ovan skrivet namnet Iustinian. Kejsare Justinianus? Ja, det verkar ju så. Men bredvid bilden finns en text: Namnet Iustinian tillagt något århundrade efter bilden på personen skapades. Somliga tror därför att bilden föreställer Tjodrik den store! Naturligtvis! Varför lägga till namnet hundra år senare, om det var Justinianus från början? Bilden är inte heller så lik den på Justinianus i San Vitale. Jämför själva. Justinianus är svartmuskig, med orientaliska ögonbryn (han var en jugge från Skopje). Personen ovan är blondhårig, med grop i hakan - och jag tycker att han har det där götautseendet. Han liknar faktiskt en göteborgare. Liknar han inte Patrik Sjöberg? Det finns ett speciellt göteborgsutseende: Tänk på Patrik Sjöberg, Kajsa Bergqvist, Carl-Einar Häckner. De har alla den där göteborgslooken, lite hästansikte över dem. Och samma uttryck har mannen på bilden ovan! Det kan väl knappast råda någon tvekan. Mina damer och herrar, ovan ser vi förmodligen en bild på Sveriges trettionionde utrikes regerande konung, Tjodrik den store, Theodoricus Magnus! 

Det här var verkligen upplyftande. Att tro att jag skulle få se en bild på Tjodrik var absolut inget jag hade räknat med! Jag vandrar vidare. Jag bestämmer mig för att besöka arianernas dopkapell. Det ligger alldeles i närheten. Även detta kapell innehåller fantastiska mosaiker. Motivet känns dock lite märkligt. I rund ring runtom apostlarna i prydliga togor.  Som kontrast en helnaken Jesus med snorre och allt, som döps av Johannes döparen, med en halvnaken vitskäggig åldring vid sidan. Det är väl inte?...nej, guiden upplyser att motivet skall vara en flodgud som symboliserar floden Jordanes. Är det Näcken? Motivet skall vara hedniskt och inte hädiskt. Lite lätt skandal väcker det dock. 

Tjodrik och goterna var arianer. Silverbibeln på Carolina Rediviva är en ariansk bibel, som sägs härstamma från Tjodriks hov (och därmed rätteligen återbördad till goternas hemland som krigsbyte från Prag av de våra år 1648). Någon kanske undrar: vem var arianerna? Arianerna var anhängare till villoläraren Arius från Alexandria, som i början av trehundratalet lärde ut att Jesus inte var av samma väsen, inte var Gud som Fadern. Hela poängen med kristendomen är att Jesus är Gud - så hur kunde denna lära sprida sig och bli så populär? Förklaringen är att läran uppstod precis när kristendomen höll på att bli statsreligion i samband med Konstantins omvändelse. Arianismen uppstod i skarven mellan den förkonstantinska och konstantinska eran. Vid Konstantins omvändelse beräknas omkring tio procent av romarrikets befolkning ha varit kristna. I och med att kristendomen blev statsreligion blev det attraktivt för många av den nittio procenten att anamma religionen. Det fanns därför en lockelse att göra religionen mer acceptabel för de många icke-kristna. Och då var det ett problem att Fadern och Sonen var av samma väsen. Under antiken fanns en vanligt omhuldad gudalära, bland stoikerna exempelvis,  enligt vilken Gud, den orörlige röraren, var icke-skapad och evig, medan mytologins gudar sågs som skapade supervarelser. Att framställa Jesus som en skapad supergud var något som skulle göra kristendomen lättare att förstå för dåtidens människor. Så under trehundratalet tog arianismen över i stort set hela romarriket och det tog över hundra år att kämpa ned villfarelsen. Goterna anammade också arianismen och det blev den som så småningom blev deras fall. Det var den som gjorde att Justinianus efter Tjodriks död bestämde sig för att krossa goternas välde i Italien. De arianska kyrkorna, såsom Apollinare Nuovo, gjordes om till ortodoxa kyrkor med ortodoxa motiv. Och i den processen gjordes förmodligen Tjodriks bild ovan om till Justinianus genom tilläg av namnet. 

Det är lite ironiskt att den katolska kyrkan idag står för en omvänd process - men nu är det tvärtom  arianerna som segrar. Den katolska kyrkan befinner sig idag i en kris, och av samma orsak som under det arianska kätteriet, men "i den andra ändan" av det konstantinska tidevarvet. Nittonhundratalet innebar en övergång från den konstantinska till den postkonstantinska eran. Religionen förlorade alltmer sitt grepp om själarna, vetenskapens landvinningar och det ökade välståndet gjorde att allt fler människor inte kände något behov av Gud eller kyrkan. Så vad göra? Måste inte kyrkan anpassa sig? Måste inte religionen omformuleras för att passa den moderna människan? På sextiotalet blev den arianska lockelsen övermäktig. I det s k andra vatikankonciliet triumferade nyarianismen och har allt sedan dess suttit i högsätet. Från att under nästan tvåtusen år ha varit en organisation som sett som sin uppgift att frälsa själar och stå emot världen och dess prins, ser man sedan sextiotalet det som sin uppgift att verka för en jordisk förbättring tillsammans med alla goda krafter. För att uttrycka den nya läran gjorde man om mässan. Tidigare stod prästen vänd mot Gud och han utförde heliga offerhandlingar, på latin. I mässan rådde en sakral, utomjordisk atmosfär. Idag står prästen vänd mot folket och pratar med dem på folkspråk, medan mässan ses som en måltid och firande av gemenskap. I mässan råder en familjär, inomvärdslig atmosfär. Alla kyrkor (som byggts före sextiotalet) vittnar om denna inkongruens. I fonden syns det gamla altaret, för det mesta ett underskönt marmoraltare, byggt för den gamla läran. Man brukar häpna vid åsynen av det sköna, som får en att vilja lyfta tankarna mot himlen att kontemplera eviga ting. Sikten skyms emellertid nästan alltid av det nya altaret, den nyarianska styggelsen, ofta ett banalt träbord. I kyrkan Apollinare Nuovo på bilden ovan ser vi exempel på detta. Här ser dock det "nya" altaret gammalt ut, och står bland några pelare som också verkar gamla. Pelarna kan vara till en baldakin som ofta fanns över gamla altaren (jämför exempelvis Bellinis baldakin över huvudaltaret i Peterskyrkan). Utan själva baldakinen ser dock altaret märkligt ut, det påminner om något från en frimurarloge. Så här har de nyarianska modernisterna varit skickliga. Under sken av att vilja återställa kyrkan till ursprunget introducerar man samtidigt den nya läran! I Apollinare Nuovo ryms således hela kyrkohistorien: byggd av arianer, för att sedan konverteras av ortodoxa, för att nu ha blivit återkonverterad av nyarianer. 

Det återstod att besöka Tjodriks mausoleum. Det ligger i utkanten av staden i en park som också kallas Tjodriks park. Det är en vacker pjäs, som åldrats med värdighet. Men stället är tomt. Där finns ingen utsmyckning, ingen kult. Byggnaden är tom. 

Inuti möts man av en tom sarkofag. Som ett jättelikt badkar. Var har de fört kroppen? Efter så många år, ett och ett halvt årtusende, är det ingen som vet. Kanske det kunde vara en lämplig uppgift för en kommande resa? Att hitta rätt på Tjodriks ben..På förhand en tuff utmaning - men man brukar ju växa med uppgiften...

En sista reflektion. När man ser det tomma monumentet inser man att arianismen var ett misstag. Arianismen var det som ledde till goternas undergång. Om Tjodrik hade varit ortodox hade han i dag vördats som ett helgon och hans gravmonument hade varit en vallfärdsort för människor världen kring. Arianismen var det som ledde till att goterna förlorade sitt välde över Italien. Efter Tjodriks död ansåg sig Justinianus mogen att vrida Italien ur händerna från arianerna och återbörda landet till den rätta läran. Vad hade hänt om Tjodrik hade konverterat till den ortodoxa läran? Tänk om...

Om Tjodrik hade varit rättroende hade Justinianus med största sannolikhet aldrig anfallit Italien. Kriget mellan goterna och romarna var mycket hårt och utspelade sig under flera år, varvid Italien föröddes. Om  våra utrikes konungar hade hållit sitt välde i Italien hade Karl den stores rike inte blivit till. Om inte det första tysk-romerska riket uppstått hade inte heller det andra riket kommit till, och ej heller det tredje. Inga världskrig, Europas självmord hade inte blivit av. Om goterna hade hållit Italien hade Östrom aldrig skiljts från Västrom. Kyrkan hade inte splittrats mellan Ortodoxa och Katoliker. Och islam hade då aldrig kunnat ta över Medelhavet, Konstantinopel hade än idag varit Konstantinopel. Som på fädernas tid hade vi idag kunnat gästa Miklagård och känt oss som hemma. Utan Karl den store inget EU. Tänk om...