Överkalix

...Ängesån. 

Salut för lillprinsen

Kvällen innan hade den glada nyheten spridits över landet: en lillprins är född! Så därför ska det skjutas salut, som seden bjuder.  Klockan tolv, från Skeppsholmen. 

Dimman ligger tät över nejden. Där borta skymtar kanonerna. Och nu börjar det smälla! Då sticker ankorna. Nej, inte ankjakt den här gången!

21 mäktiga skott. De ekar mot Slottet och ut över staden. Och i hjärtat. En enkel symbol, men inte oviktig. Åskådarna går hem, glada och tillfreds. Än finns det liv i gamla Sverige! En salut för dig, gamla konungarike. Du blir nog kvar ett tag ännu. 

På vift i Italien: I Palladios fotspår

Annandag nyår och det var dags att dra vidare. Målet var Vicenza, den frejdade världsarvsstaden, känd för sin fina arkitektur. Vicenza är den vittberömde arkitekten Andrea Palladios hemstad. Min tanka var den att överge Shakespeareturismen till förmån för lite Palladioturism. Och läget var ypperligt för en snygg övergång! Jag bor i Marghera, på fastlandet utanför Venedig. Bara några kilometer därifrån ligger en berömd villa, som figurerar i pjäsen Köpmannen i Venedig. Längs kanalen Brenta i samhället Malcontenta ligger villan Foscari. Och den räknas som en av Palladios mästerverk. Jag sätter mig i Alfan och glider iväg.  

Några kilometers fantastisk passage längs kanalen. Och där ligger hon, La Malcontenta, Villa Foscari! En skönhet på kanalen, som ofelbart drar till sig passerandes blickar. I Köpmannen i Venedig är den stora hjältinnan den sköna damen Portia. Portia bor i villan Belmont en bit utanför Venedig och Shakespeare-expertisen har genom några specifika detaljer i pjäsen räknat ut att denna villa måste ha varit villa Foscari. I pjäsen uppvaktas Portia av ädlingen Bassanio. För sin uppvaktning behöver Bassanio 3 000 dukater (omkring 10 kg guld = 2,5 miljoner kronor!!). Bassanios vän Antonio lånar då dukaterna av penninglånaren Shylock, i utbyte mot en pant i form av ett skålpund av Antonios eget kött. Då Antonio inte kan betala lånet kräver Shylock sin pant inför Dogen. Nu börjar ett rafflande domstolsdrama. Shylock lägger fram sin sak i några välformade tal  - men då dyker Portia upp utklädd till man och löser på ett genialt vis tvisten (inga spoilers - gå och se pjäsen!). Berömt är hennes lovtal till barmhärtigheten: 

Se, villan har egen vatteninfart! Det måste ha varit uppför den som Bassanio körde när han kom för att uppvakta sköna Portia. Världsklass! 

Efter denna sevärdhet slänger jag mig i Alfan och drar ut på autostradan. En timmes bilfärd till Vicenza. Det är det fina med Italien. Det är tätt, tätt mellan städerna. Vicenza är en välmående stad på omkring hundratusen själar. Staden känns modern i sinnelaget, lite mer "nordisk" än övriga Italien. Välståndet bygger på teknisk industri. Staden härjades svårt under andra världskriget i de allierades bombräder. Men av det märker man inget. Den historiska kärnan är en typisk italiensk medeltida stad men med en lite tysk känsla. Ordnung. En detalj är att man har röda gatlyktor i staden:

På kvällarna ger det ett särskilt ljus. En red light-känsla, som kontrasterar mot stadens allmänna prydlighet. Men åter till Palladio: 

Där är han! The man! Vicenza är en stad vars claim to världsarv fame har vunnits genom sin arkitektur. Och arkitekturen i staden stavas Andrea Palladio. Mannen levde under större delen av 1500-talet. Han anses vara den nyklassicistiska arkitekturens främste upphovsman, och han har fått en egen stil uppkallad efter sig, den s k palladianismen. Stilen var på modet i Europa på 1600-1800-talen. I Vicenza finns färdiga promenader som man kan gå om man vill beskåda Palladios byggnader. Så jag följer en av dessa. 

Turen börjar med den antika teatern, Teatro Olimpico. Starka Asterix och Obelix-vibbar här. Jag tänker på äventyret "Asterix och skatten", där Asterix och Obelix har fått anställning på en teater hos ett avantgardistiskt romerskt teatersällskap. Skådespeleriet består av avantgardistiskt utagerande (citat: "Orgier, orgier. Vi vill ha orgier!") - men vid ett särskilt ögonblick i pjäsen pekar teaterns kreative ledare på Obelix, som då ska gå fram och säga något spontant till publiken. Varvid han, röd i ansiktet, yttrar de inspirerade orden: "Romarna är inte kloka!" Vilket får publiken att storma scenen. Bra teater har i alla tider utmanat.  

Guiden anger att denna byggnad är paradigmatisk för Palladios konst. Palazzo della Ragione, vid Piazza dei Signori, gamla stadens huvudtorg. En gammal medeltida gotisk byggnad i tegel, stadens gamla stadshus, vars tak syns skymta fram. Byggnaden var på fallrepet - men Palladio räddade byggnaden genom att stadga upp den med tvåvånings arkader i klassisk stil. På bilden syns också stadens gamla klocktorn - berömd för sin smala form 82 skönsmala meter. Enligt guiden världens smalaste på sin tid. 

Palladio är delvis känd för villor ock palats byggda från grunden i klassisk stil. Men kärnan i palladianismen tycker jag mer är en form av  "opportunistisk klassicism". Palladio var en Kajsa Warg-typ: man tager vad man haver. Han utgick från lokala förhållanden, och försökte sedan göra det bästa av situationen, enligt den klassiska arkitekturens principer. Palladianismen går ofta ut på att ta en befintlig byggnad, en enkel tegelbyggnad exempelvis, men att sedan smycka den med några väl avvägda klassiska detaljer.

Palladianismen är därför antitesen till funktionalismen såväl som den autistiska monstruismen, den moderna arkitekturens två huvudspår. Funktionalismen är fulheten upphöjd till princip. Arkitektur har i alla tider strävat efter att vara funktionell. Men när funktionen uppnåtts har man dessutom velat göra byggnaden skön. Skönheten fyller nämligen också en funktion. Funktionalismen nöjde sig inte med att byggnaden skulle vara funktionell. Den skulle dessutom se funktionell ut. Hur ser man att en byggnad är funktionell? I praktiken blev svaret att en byggnad ser funktionell ut om den inte är skön. Så därför strävade man medvetet efter att göra byggnader fula. Och på den vägen är det. Det här är huvudanledningen till att moderna byggnader ser ut som de gör. Den autistiska monstruismen strävar å andra sidan inte efter funktionalitet. Målet är istället att göra en grotesk byggnad, överdimensionerad och som sticker ut, och som inte smälter in i omgivningen. Målet är att förhärliga arkitekten och den kommunpamp som gav honom uppdraget. 

De som bäst har tagit till sig den palladianska pragmatismen är amerikanarna. Palladianismen anses ha spridits till USA genom Thomas Jefferson, vars plantage Monticello i Virginia anses som en direkt kopia av Palladios rundformade villor. Annars ser man i USA otaliga exempel på just den pragmatiska palladianismen. Ni som har varit där vet hur det brukar se ut. Ofta handlar det om en fyrkantig tegelbyggnad. I sig själv är byggnaden ganska ful. Men med några palladianska stilknep - några vita pelare med en triangelformad portik - och byggnaden blir genast snygg. Man ser det på otaliga offentliga byggnader, eller på universitetsbyggnader på campus. 

Men palladianismen har inte bara satt avtryck over there. Även här hemma har den funnit mark. Och det på landet långt upp i norr. Ovan gården Daln, Hortlax sn. Byggnad från början av 1700-talet. En klassisk norrbottensgård och ett stilrent exempel på den s k botniensiska palladianismen. Principerna här i full verkan: utgå från lokala förhållanden, försköna i en lätt klassicism. Den antikiserande touchen är lätt, subtil. Träbyggnaden en i grunden enkel och vanlig timmerkonstruktion. Lägg på några lätta antydningar till kolonner längs knutstråken. Blicken fångas av den mäktiga porten. Glaset i porten dekorerat med fina bågar i venetisk stil. Förutom porten bidrar fönstren till det klassiska intrycket. Gården vittnar inte bara om de självägande böndernas relativa välstånd utan även om deras höga stilkänsla. 

Men låt oss från norr återvända till söder och Vicenza. Se, där ligger hon: La Rotonda, Villa Capra! Palladios mest berömda verk. Villornas villa. Majestätiskt ensam uppe på kullen blickar hon ut över fälten. Vi som passerar landsvägen stannar och häpnar. Det är så här man skall bo. Den botniensiska palladianismen är bra - men den venetiska duger den med.  

På vift i Italien: Venedig!

Nyårsdagen och åter i Venedig! Vädret har hittills varit uselt - men just idag skiner solen! Kan inte bli bättre. Jag bor i Marghera på fastlandet och lämnar bilen. Inga problem: bussen in till Piazzale Roma. Sedan hoppa på vaporetton, Venedigs båtbussar. Hoppar av vid Rialtobron. Åter i världsarvsstaden! 

Det är något visst med att återvända till en plats. Förra nyåret gjorde jag också en resa till Venedig. Jag bodde då helt nära Rialtobron. Att återvända är som att komma hem. Platserna är en bekanta och man är inte främmande. Man får inte uppleva nyhetens behag - men man vinner andra erfarenheter. Venedig är en stad man inte blir mätt på. Där gatorna är vatten hör man gondoljärens glada o sole mio - La Serenissima är en stad som ingen annan! 

Nu.

Trevligt inte minst är att som fotograf återvända till platser där man fångat bra bilder. Återseendet blir speciellt för en sådan plats. Precis vid Rialtobron, på boardwalken vid Canal Grande, tog jag förra året en av mina riktiga favoriter: 

Då. 

Det är déjà vu-känsla. Jämför de två: Samma härliga väder, samma vy mot Rialtobron, samma gondolstation. Tyvärr inga gondoljärer den här gången - men ändå tre figurer som står på samma ställe och i viss formation! 

Men gondoljärerna är ute och kör turister på Canal Grande. Foto-op:en får vänta! 

Jag traskar vidare längs gränderna in mot Piazza San Marco. Venedigs hjärta. Nyårsdagen innebär tomma flaskor efter festandet under natten. Men vad skådar mitt norra öga? Aqua alta! Det fruktade högvattnet som ibland sveper in över Markusplatsen. Det är dock inte så farligt som det ser ut. En lagom pöl som dock är tillräcklig för att skänka en vacker spegel! 

Bella Venezia! 

Jag står och plåtar en del vid Markusplatsen och njuter av dagen. Sedan vandrar vidare. Alla turister som tar det lugnt. Varför inte åka gondol? Ja, så är det. Gondolen är kanalens Cadillac. Kameran drar sig automatiskt till dessa långsmala skönheter. 

Det blir gondolplåtning resten av dan. Vid Orseolobassängen hänger gondoljärerna och gör det som de gör bäst: jiddrar. 

Normalt är det mest kineser som åker gondol. Det kostar en del slantar så andra brukar dra sig lite grann för att åka. Men här ser jag ett par. De ser ut som tyskar. Så jag tänker att det här kan bli en bra bild. Ett par välbärgade tyskar som åker gondol. Säkert har de lämnat mercan i Tronchetton. Så jag hänger ut över kajen och plåtar som en galning. Tappar bort mig lite grann. Paret får syn på mig. 

Tyskarna tycker att det är roligt. Vad är det för en galning som står och plåtar? 

En dag i Venedig går fort. Det blir kväll. Farväl, Serenissima! Jag hoppas att vi snart ses igen. 

Pite Havsbad

Pite är så mycket mer än palt. Sol och bad exempelvis. Se här några bilder från Pite Havsbad en kväll. 

Vattnet är tyvärr lite långgrunt och kallt. Det hindrar inte entusiasterna. 

Husvagn, husvagn, husvagn. Från hela Nordkalotten kommer badgästerna troget varje år för att fira sommar på Norrlands riviera. 

Förutom sol och bad är havsbadet även musik. På sommaren hålls populära konserter i Havsbadskyrkan. 

Stilla kvällsljus, slut.