Vid ankdammen - det stora blå.

Idag var en strålande dag så undertecknad gav mig iväg på en tur runt Årstaviken. Solen, vattnet och isen tillsammans med några ankor gjorde dagen till en riktigt trevlig fotoutflykt.  

Det började med att jag gjorde en viktig fotografisk upptäckt. Ett evigt fotografiskt bekymmer är problemet med vinjettering, Fenomenet att bilderna svartnar ute vid hörnen. Så länge fotokonsten har funnits har fotografer brottats med detta. Ett vanligt sätt att tackla problemet har varit att blända ner. Ett annat att justera med hjälp av mjukvara. Nu tror jag mig ha kommit på ytterligare en metod. Man ser till att komponera på så vis att ljuskällan hamnar strax utanför kanten på bilden.  Detta löser inte bara vinjetteringen - det skapar till och med en negativ sådan. Bilderna blir ljusare ute i kanterna! Kanske kan man kalla det för negvin-teknik. Nackdelen är att effekten bara uppnås på ena sidan av bilden, såvida man inte har två ljuskällor. 

Negvin-tekniken är flexibel och kan även användas för effekter centralt  i bilden. Här skapas negativ vinjettering kring kanten på en bro. 

Jag gick vidare och kom fram till vad som skulle bli huvudnumret för dagen. Våren är så långt skriden att bara ett lövtunt istäcke täcker vattnet. På vissa ställen vet man inte om det är vatten eller is. Detta skapar en perfekt miljö för ankorna. Och tillsammans med sol och klar himmel skapas underbara förutsättningar för färgen blått.  

En sådan här dag kommer ankorna verkligen till sin rätt. Kombinationen fötter och flytkropp gör dem till veritabla amfibiemonster. Ta sig upp på lövtunn is? Inga problem. Isen håller inte? Bara att glida ner i vattnet. Vi människobarn satt och iakttog ankorna och det var inte utan att man var avundsjuk. 

Ankskådning. 

Människoskådning. 

Alla iakttar alla. 

Även videgräset trivdes. 

/Slut. 

ISO 25k klockan ett på dagen.

I dag hade jag planerat att fortsätta plåta inom dogmens ram. Som jag berättade i förra inlägget har jag avlagt dogmalöfte om att plåta på högsta iso-tal, vilket för tillfället innebär 25600 iso. Att plåta dogmatiskt blir intressant först när dogmerna biter. Om man till exempel skulle avlägga löfte om att andas varje dag är detta löfte knappast något värt. Om man i stället lovar att gå till jobbet baklänges varje dag börjar det likna något. Av samma anledning blir högisodogmatiken riktigt intressant först när den utövas på dagen. 

Emellertid hade jag en del att göra på jobbet så det blev inte mycket plåtande. Jag lyckades dock kila ut en sväng kring ettsnåret och lyckades också ta några bilder. Samtliga bilder nedan är tagna med Nikon D7000 och 85/1.8 vid iso 25600 om inget annat anges. 

1/350 ,  f/16. Kungsgatan. Ser väl ganska bra ut. Men lägg märke till bussfilen. Helt klart kan där spåras tendenser till kromatiskt brus. 

Gick sedan vidare upp till Johanneskyrkan. Där fick jag syn på ett motiv som visade sig bli intressant: 

1/750 , f/11. Drottningens änkehus. Den gulbleka putsen kommer verkligen till sin rätt med 25k. Isotalet skapar en torr yta som framhäver putsen. Det här är foto!

1/750 , f/11. Mer av samma mynt. Lägg märke till luckornas torra och tvättsvampartade look. Högt isotal hjälper till att ge luckorna nyansfattiga kromer som bidrar till ett stiliserat intryck. 

Väl tillbaka på jobbet var det avtackning av en kollega som slutade. Jag brukar vid de här tillfällena passa på och agera fotograf. Det är ett bra sätt att visa att man gör någon nytta. Beslöt emellertid att avbryta dogmatiken för denna händelse. Obs! De svartvita bilderna är således tagna med iso 4500! 

På väg hem beslöt jag sedan att ta upp dogmatiken igen. Det var nu mörkt så höga isotal kom till sin rätt. 

De här lyktorna har jag försökt plåta varje dag nu sedan nyår utan att ha fått till det. Men när jag plåtade dem i 25k gick det bra! Intressant med tendenserna till kromabrus i himlen. Lugnet och friden på jorden kontrasterar mot oron i rymden. Vad rör sig egentligen där uppe!?

När jag svängde upp på Hornsgatan for djävulen i mig. Jag tar och drar ned på exponeringen tänkte jag. På så vis kan det bli intressanta effekter med billyktorna. Om jag drar ned exponeringen med två steg kan jag alltid dra upp den sedan i råkonverteringen om det inte skulle funka. Sagt och gjort. Och se resultatet! Se hur bruset skapar sprejliknande kaskader från lyktorna. Inte dumt! 

Sammantaget visar dagens övning att 25k kan tillföra saker både i dagsljus som i mörker. Intressant hur brus verkar passa puts. Bruset ger putsen en torr karaktär som framhäver dess kvaliteter. Höga isotal bidrar också till att minska nyanserna i kromerna vilket ibland kan komma till pass. Allmänt vill jag dock inte rekommendera att plåta 25k i dagsljus. Det tillför inte mycket då bruset på dagen ändå blir negligerbart. Känns då lite fånigt att jobba med så extrema slutartider och bländarvärden. 

Förutom de bildmässiga bidragen har emellertid högisoplåtandet också en positiv pedagogisk effekt. När man plåtar med 25k och märker att bilderna ändå blir ganska bra tappar man respekten för höga isotal. Man vänjer sig också med korta slutartider och börjar prioritera dem. Detta är bra. Egentligen finns det bara en sak som inte är acceptabel i ett fotografi och det är skak- eller rörelseoskärpa. Sedan filmtiden har fotografer en tendens att se på isotal som en absolut begränsning för fotograferandet. Detta har gjort att man har tenderat att snåla med ison. Tidigare var det vanligt för mig att om jag plåtade människor i rörelse och valet stod mellan (iso 800 och 1/125) eller  (iso 1600 och 1/250) - att jag då valde att snåla på ison och välja den förra kombinationen. Jag brukade läsa Thom Hogans D7000-guide och följa den slaviskt på samma sätt som man en gång i tiden följde Napp och Nytts huggtabell. Enligt Thom spelar bruset ingen roll upp till iso 800 men sedan måste man börja oroa sig, vilket jag följde. Nu ler man åt sådana resonemang. Prio nummer ett måste vara slutartiden (vid kritiska tal) och prio nummer två bländarvärdet. Ison får bli vad den blir. Dogmafotograferandet har hjälpt mig att se detta.  

Dogma 25600

Som framgick av mitt förra inlägg har jag alltmer börjat uppskatta brus. Brus ger sköna bakgrunder. Färger i bakgrunden får en sprejliknande karaktär. När man väl har fått upp smaken för det vill man bara ha mer. Känner nu att jag är beredd att avlägga dogmalöfte. Kommer i fortsättningen att plåta mycket på högsta iso-tal, för tillfället iso 25600. Meddelar här några brustester. Bilderna tagna med Nikon D7000 och Nikkor 85/1.8@iso 25600. 

Brustest på glas och trä. Sprejliknande aura kring kanterna noteras. 

Skjorttest. Obs, flanellskjorta! Innehåller naturligt brus. 

..vilket visas här. Betydligt mindre brus i denna skjorta. (Å andra sidan förekommer naturlig moiré.) 

Ljustest. Här kommer bruset till sin rätt. Sprejliknande auraeffekter fögyller lågorna. 

Efter dessa tester hemmavid bestämde jag mig för att ta en sväng runt kvarteret. Det var mitt i natten så det borde finnas förutsättningar att få fram fina brusbilder. 

Vädret var lite ruggigt så det blev en kort sväng. 

En bar på Bellmansgatan. Den var stängd och nersläckt. Men se, där stod en flicka i mörkret och spelade flipper! Smått märkligt. 

Sankt Paulsgatan öde förutom någon tidig vandrare på väg till jobbet. Härligt blöta gator som dock kanske inte är optimerade för brus?  

I morgon tänkte jag pröva på att plåta 25k i dagsljus. Blir en utmaning. Riktigt kul att plåta dogmatiskt. Bara man inte blir en dogmatiker. Lätt att fastna i en falsk dogmatism. 

Nedfotografering efter Fotomässan

Fotomässan tog en hel del på de fotografiska krafterna. Det blev ju en hel del plåtande. Vill ogärna berätta hur många bilder jag tog. Om man skulle berätta skulle man väl få rykte på sig att vara en sprejare. Värt dock att nämna att Till och Från som enda blogg rapporterade live från mässan. 

Efter en sådan här anspänning brukar man gå på i högvarv och det är därför viktigt att man efteråt fotograferar ned sig. Jag brukar göra det genom att ta några slumpskott hemma. Man siktar slumpvis utan att titta någonstans i lägenheten. När autofokusen klickar knäpper man. Bilderna fyller sedan tre funktioner: För det första blir man påmind att man måste städa. För det andra blir man medveten om små detaljer i sin lägenhet. För det tredje kan man använda bilderna att träna bildbehandling med. Här följer tre slumpskott: 

Ofta blir bilderna tagna i mörker. De brukar ligga på 6400 iso, vilket är högsta läget jag kör med. Måste säga att jag gillar att plåta med högt iso. I svartvitt ger höga isotal en härlig kornkänsla. Även i färg brukar det ge en skön blöt känsla, lite akvarellkänsla: 

f/2, 1/60, iso 6400, 85mm. 

f/2, 1/8, iso 6400, 85mm. 

Sådärja, då var man nedfotograferad. Då ska man bara ta en dusch, dricka en kopp té och gå och lägga sig. 

Gyllene snittet

Har på sistone experimenterat  en del med gyllene snittet. Gyllene snittet var känt redan av antikens lärde. Inom konst och arkitektur är snittet centralt. Snittet anses ofta ha sitt ursprung i sfärernas harmoni. Det anses som en grundregel att om en bild komponeras med snittet som utgångspunkt, kommer bilden att vila i skön balans. 

Emellertid visar sig detta ofta vara en sanning med modifikation. Om man mer aktivt börjar jobba med snittet, finner man att det tvärtom ofta kan verka disharmoniserande: 

Här är ett exempel. När snittet är så här tjockt och färggrant tar det lätt över kompositionen. Därmed uppstår en spänning gentemot motivet i bilden. Undvik överlastning. 

Att snittet kan verka spänningsskapande gäller emellertid ej blott för tjocka färgglada snitt: 

Här har vi ett snitt som är raka motsatsen till snittet ovan. Snittet är här knivtunt och helt färgneutralt. Snittet är skuret i en perfekt halvdiagonal som borde verka harmoniserande. Ändå upplever vi en spänning gentemot motivet. 

Ett exempel på ett liggande snitt. Ej heller här förmår snittet skapa harmoni. Att snittet är skuret med spetsar kan möjligtvis påverka. 

Här är ett exempel på ett centralsnitt och som således inte är gyllene. Ändå upplever vi en större harmoni i bilden jämfört med den ovan. 

Exemplen visar således att gyllene snittet är ett användbart redskap i kompositionslådan. Men det måste brukas med försiktighet. Ofta kan det tvärtemot intentionerna verka disharmoniserande. Det finns inga regler utan man måste helt enkelt pröva sig fram.