Fotomässan - director's cut

Fotomässan: många bilder blev det. Meddelar några director's cut. 

//Slut. 

Fotomässan

Idag var det inget snack vad man skulle göra. Fotomässan! En av årets höjdpunkter. Mässan började redan igår fredag. Idag gavs tillfälle för den arbetande delen av befolkningen att besöka mässan. Några allmänna reflektioner: Det var tunt med utställare i år. Tidigare år har prylarna dominerat medan bilderna suttit lite grann på undantag och fått ta det utrymme som blir över. Inte så i år. Hallen kändes tom. Det var också tunnsått med föredrag. Tidigare år har amerikanska storstjärnor som Joe McNally kommit dit och hållit låda och agerat dragare. Inget sånt den här gången. I brist på utställare har istället fotoutbildningarna tagit plats. Det är i och för sig ingen dum idé. Fotomässan måste vara ett bra tillfälle för utbildningar att komma i kontakt med intressenter. Utvecklingen på mässan bort från prylar och mot tjänster tror jag avspeglar grundläggande ekonomiska mekanismer. Relativpriset mellan varor och tjänster förändras där varor blir allt billigare i förhållande till tjänster. En endags workshop kostar idag lika mycket som en bra kamera. 

En olycklig utveckling var också att kvalitén på friplåtareventen fortsätter att sjunka. För två år sedan hade man cat walks med modeller. Förra året hade detta ersatts med någon slags matfotografering (om än med stjärnkock). I år togs ytterligare ett steg nedåt när man kunde plåta ungdomar på hoppcyklar. Vad är egentligen poängen? Billig arbetskraft? Kombinerat med detta fanns events där man kunde lära sig använda sociala medier och plåta med Instagram. Hur roligt är det? Den billiga elektroniken tar alltmer över. Finns det några pengar i branschen? 

Men nog med gnäll: 

När man kommer in är allting sig likt. Till höger direkt när man kommer in står Nikon och säljer DSLR-kameror. Mina favoriter! 

Och den stora dragaren för året var den nya Df:an. Som väntat rådde gubbdagis när old timers skulle dit och klämma. 

Den andra stora dragaren var Sonys nya A7:a. Även här höll sig entusiasterna framme - som flugorna på en hästaskit! 

Krämarna var också på plats. Minerna antyder glada dagar. Det är väl uttänkt: Först kommer kameratillverkarna med sina montrar. Efter att man klämt och känt gör sig köpsuget påmint. Då står krämarna där i nästa led redo att leverera kameran ögonabums! 

Mycket foton i år: min känsla är att det är mer än tidigare år. Hade själv ett visst intresse i bilderna: hade skickat in en bild till den utställning över Sverige som ordnats genom Fotosidans förmedling. Spänt gick jag runt och spanade: fanns den med? Och visst, se där, längst ned! Där är den! 

Bilden heter "Vid älven" och återger en sommarkväll vid Pite älv. Piteå är en stad som lever på två näringar: pappersbruk och sommarturism. Vid älven möts de tu i skön symbios. Det man undrar över lite grann är dock bildens placering. Längst ned?  Måste väl ha blivit något fel i planeringen. 

Prylar, bilder, utställningar i all ära. Det roligaste är ändå att plåta besökare: 

Bingo är kungen. Alltid med snyggingar i entouraget. 

Slutligen några mässpriser: 

Bästa monter: Pentax. Tyckte det var snyggt med kameror på en svart vägg. Enkelt och verkningsfullt. 

Bästa pryl: Profoto. Deras paraplyer är riktigt imponerande. Dessa beauty dishes gör vem som helst skön. 

Bästa nykomling: Nikon Df. I ett fält med skral konkurrens kniper Df:an priset. Kamerans främsta egenskap är slutarljudet. Helt enkelt underbart. Tyst, dämpat, proffsigt. Överlägset det i Nikons proffskameror. Jag har en fundering att det mer dämpade ljudet i denna kamera kan bero på att den har plastlåda inuti. Det kan förklara varför även D600 och Canons kameror har ett tystare ljud, då dessa även har plastlåda (utom Canon 1XD som har metallåda - och som skräller). Det är i så fall värt det. Det är nästan så att man vill köpa kameran bara för slutarljudet. Kameran är dessutom väldigt skön i handen. För mig är det här mer eller mindre den perfekta storleken på en kamera. Möjligen en centimeter mindre i höjd och en halv centimeter mindre i tjocklek. En kamera bör sedan inte bli mindre. För det tredje är kameran snygg: det trekantiga prismahuset är ett uttryck för en tidlös design som glatt människoögat alltsedan de gamla grekernas dagar. Men där slutar tyvärr fördelarna. Nackdelarna med kameran är priset (dubbelt så dyr mot vad som är skäligt), DX-autofokusmodulen, och de opraktiska reglagen (främst låsen på knapparna gör kameran omständlig). 

Så varför vinner Df:an? I mina ögon är medtävlarna inte tillräckliga. Och det handlar för min del framför allt om sökaren. Jag har varit öppen till sinnet och klämt och känt på de spegellösa kameror som blivit haussade och som sägs innebära spegelreflexens död. Har till och med haft planer på att kanske införskaffa en Sony A7:a. Och visst. Man går och klämmer och känner på den. Otroligt smidig. Snygg. Bra pris. I stort allt man kan önska sig. Men sedan sätter man ögat till sökaren och då är det som att simma i ett badkar. Samma sak med Olympus nya flaggskepp. Otroligt smidig och behändig. Med objektivet 14-150 kan man göra vad som helst, ingen märker något, den perfekta street-kameran. Men sedan sätter man ögat mot sökaren och så är den dagen förstörd. Fujis X-Pro skall vi inte tala om. Man tittar genom sökaren och upptäcker att objektivet syns! Det är känslan att sitta i ett flygplan och titta ut genom fönstret och se vingen utanför. Mätsökarkameror är ett skämt. 

Selfien inne igen

Som många av kollegorna har konstaterat är selfien hopplöst ute. Selfietrenden bröt ut i samband med programmet Alla är fotografer förra onsdagen. Den varade fram till i tisdags. Och nu är den ute. Men vänta ett tag. Om selfien är ute betyder det att den är retro. Och om den är retro betyder det att den är inne! Snabba bud. Just nu upplever selfien faktiskt lite grann av en renässans. Vill själv här bidra till nytrenden: 

Det här är en så kallad walkie. En nackdel med selfies är att man nästan alltid får problem med att dölja kameran. Vidare är det svårt att få till ett naturligt uttryck: man spänner sig ofta inför den laddade situation som det innebär att fotografera sig själv. Komplikationerna kan lösas genom att fånga sig själv i flykten. Konceptuellt ligger walkien nära Rehborgs dressie från första programmet. 

Vad ska man för övrigt tycka om programmet? Efter första avsnittet sågades det med fotknölarna. Efter andra verkar omdömet plötsligt vara att programmet är bra! Varför så ostadiga, vänner? Två kändisar som gör program om sig själva. Me, me, me! Som tv är det dåligt. Men som selfie är det bra. 

Nudie

Många selfies på Fotosidan just nu. Tycker själv om att jobba med selfies. En bra selfie tycker jag ska utmana. Samtidigt bör den visa upp mänskan sådan som hon är. Gillar därför att jobba med nudies: 

Enligt min mening är nudie den högsta formen av selfie. Hoppas man får lära sig om det i nästa avsnitt av Svt:s fina programserie. 

Nikon Df

Hade förmånen att klämma på den igår. Några plus: 

- Storleken. Det här är mer eller mindre den perfekta storleken på en kamera. Väldigt skön i handen. 
- Slutarljudet. Tyst och dämpat. Klart bättre än på Nikons vanliga proffskamerors. 

Några minus: 

- Bökiga knappar. Retrostilen på knapparna funkar inte. Låsen på alla reglage gör dem opraktiska. Dock ögongodis.
- Autofokus: Kameran har Nikons 39-punkters system. Med punkterna i mitten. 
- Manuell fokus: samma som på alla andra kameror. 
- Priset. Förutom sensorn är kameran i stort samma som D600:an. Men dubbelt så dyr.  

Slutintrycket är en D600:a i retroförpackning. Man måste gilla rattarna för det priset.