Äventyr i Verona - Hos Romeo och Julia

Efter gårdagens händelser får man erkänna att det var ganska angenämt att vakna i morse. Att upptäcka Shakespeares hus var något man i förväg kanske hade hoppats på - men det var sannerligen inget man hade räknat med! Man kände sig lite grann som Schliemann vid Troja. Sporrad av framgången tänkte jag att det är bäst att smida medan järnet är varmt. Varför inte sticka till Verona? Romeos och Julias stad: kanske fanns det något ytterligare där att upptäcka, som den litteraturhistoriska forskningen hittills hade förbisett? Så på morgonen tog jag tåget till staden. 

Det fina med norra Italien är att allting ligger tätt, tätt. Verona ligger bara en timme bort. I staden bor en gammal vän till mig. Sergio är professor vid stadens universitet. Vi hade inte setts på femton år så förutom de litteraturhistoriska utforskningarna såg jag fram mot att spendera en dag med honom och hans familj. Här är Sergio med sina fyra barn och hunden Balou. 

Sergio är uppväxt i staden och kan den på sina fem fingrar. Han visade mig vägen till Julias hus. Det ligger på Via Capello (Capello = Capulet, Julias släkt). Från Via Capello förs man in till en medeltida innergård. Här flockas turister kring Julias staty. Kärlekspar spänner fast sina lås i räcket och  hoppas på evig kärlek. Människor gifter sig till och med här. Stället har en magisk atmosfär. 

Ställets största dragare är Julias balkong. På denna vill alla som besöker huset låta sig fotograferas. Och nu börjar kontroverserna. Kritikerna menar att balkongen inte är äkta. Den skall ha satts dit på 1930-talet av lokala näringsidkare, som ett sätt att locka turister. Med tanke på tillströmningen får man säga att de har lyckats. Även Richard Paul Roe ger kritikerna rätt på denna punkt (se förra inlägget om hans bok). Roe påpekar att det i pjäsen inte står något om en balkong. Enligt pjäsen klättrade Romeo över muren till Julias "orchard", d v s hennes fruktträdgård. Från fruktträdgården klättrade sedan Romeo upp till Julias fönster. Någon balkong nämns inte i pjäsen. Det var förmodligen inte sed under medeltiden att rikemansfäder gav sina tonårsdöttrar balkonger, så att ynglingar skulle kunna flirta med dem. 

Går man in i huset finner man att balkongen utgår från en stor sal. Det bekräftar ytterligare att detta inte är Julias balkong. Roe för emellertid fram tesen att det skulle kunna vara det mottagningsrum för gäster där Romeo fick se Julia första gången. Salen skall enligt experterna vara en typisk gästsal för högreståndsfamiljer under medeltiden - men något sovrum är det definitivt inte. 

Nu började emellertid den litteraturhistoriska lyckan att åter le mot mig! Går man ut på balkongen finner man att omedelbart till höger om den finns en stor terass. Den första tanken som slår en är att denna terass skulle vara utmärkt för - fruktodling! Till skillnad från den mörka innergården flödar solljuset på terassen:

Här ses terassen uppifrån. Längst ned till höger syns balkongen över den mörka innergården. I fonden en mur. Var det denna som Romeo klättrade över för att ta sig till Julia? Platsen känns logisk: en mäktig familj som Capulet bör väl ha haft en trädgård i anslutning till sitt hus? Man kan riktigt se framför sig hur Julia gick här och plockade citroner en varm sommardag. 

Vy från innergården. Se hur mörk den är jämfört med solljuset på terassen. Jag plåtar här med en D800. Det är kameran vars sensor har störst dynamiskt omfång av alla. Men den är inte tillräcklig för att fånga kontrasten! Så det kan inte finnas någon tvekan om var Julias fruktträdgård låg. Längst upp till vänster på huset finns några fönster som vetter mot terassen. Rimligtvis var det genom något av dessa som Romeo klättrade in till Julia. För tillfället går det inte att identifiera vilket av fönstren som var Julias. Vi tvingas nöja oss med att konstatera var hennes fruktträdgård låg. Men det är inte illa det! 

Man kan för övrigt inte låta bli att le lite grann åt ironin. Till huset strömmar tiotusentals turister varje år och låter sig fotograferas på Julias balkong. Genom åren räknas de säkert i miljoner. Föga anar de att "the real thing" ligger bara tiotalet meter bort! 

Romeos och Julias kärleksbädd. 

Oavsett de historiska ofullständigheterna har man i huset inrett ett trevligt museum. Här kan man få en inblick i hur högreståndsfamiljer levde under medeltiden. Väl värt ett besök! 

Som ni förstår var jag väldigt glad när jag gick ut från Julias hus. Att mitt framför näsan på alla lyckas hitta Julias fruktträdgård var något som jag inte trodde fanns på kartan. Jag tillbringade sedan en trevlig dag med Sergio och hans familj. 

Verona är en fin stad. Den har omkring 200 000 invånare. Staden är rik på historia och kultur (men vilken italiensk stad är inte det?) Man har en riktigt trevlig öppen piazza där man på italienarens vis kan göra en passegiatta (en promenad) en solig dag. I anslutning ligger ruinerna från en romersk arena. Här spelas Aida varje år på sommaren. 

Verona är också den stad som har Italiens vackraste kommunvapen! 

Slut från Verona. I morgon är bloggen åter i Venedig. Då väntar nya äventyr.