Äventyr i Venedig - Nattbilder

Venedig är en lugn stad att vandra i på kvällarna. Inga bilar finns i Venedig. Det är lite si och så med gatubelysningen. Så man har staden lite grann för sig själv. Meddelar några bilder. 

Slut. 

Äventyr i Venedig: I lagunen

Dagen efter nyårsafton. Staden var full av krossat glas och sura uppstötningar. Det var därför läge att fly staden och ge sig ut på lagunen. På morgonen travade jag till kajen Fondamente Nove. Jag köpte dagsbiljett för vaporettobåtarna och gav mig iväg. 

Min plan var att besöka tre öar ute i lagunen: kyrkogårdsön San Michele, glasblåsarnas ö Murano samt spetsknypplerskornas ö Burano. 

San Michele ligger strax utanför Venedig. Hela ön utgör en kyrkogård. Tidigare begravde veneterna sina döda på kyrkogårdar inne i Venedig. När Napoleon erövrade staden år 1797 fick han för sig att han skulle ge veneterna en ny kyrkogård att begrava sina döda på. Därmed frigjordes mark i själva Venedig som Napoleon använde till att bygga torg. Han var inte dum, Napoleon.

Den här kyrkogården är som ingen annan. Hela kyrkogården är som ett monument. I sarkofager ligger veneterna staplade på varandra. Gravarna utgör sexvåningshus: ett slags napoleonskt miljonprogram för de döda. Men denna struktur ger ändå ett monumentalt och vackert intryck. 

Det ger ett tätt och koncentrerat intryck när människorna ligger så tätt tillsammans. Det finns bilder och blommor på varje grav. Sammantaget känns kyrkogården som en levande plats. 

Kyrkogården är för övrigt också vilorum för många internationella berömdheter. Bland dem märks den amerikanske författaren Ezra Pound, den ryske poeten Josef Brodskij, samt Igor Stravinskij. Här ligger också Helenio Herrera - argentinaren som var legendarisk tränare för Inter på sextiotalet och catennacio-fotbollens fader. 

Efter San Michele tar man nästa inkommande båt som för en vidare till ön Murano. Detta är den legendariska glasblåsarön -  det var här som glas en gång i tiden på allvar började blåsas i större skala i Europa. Idag lever man på att tillverka konstglas. Ön är riktigt trevlig. Den är lugn och det råder en lokal, avslappnad atmosfär. 

Här är några locals som hälsar på varandra efter att på italienarens vis ha företagit helgdagens passegiata. Öborna verkar leva nära varandra. Blir lätt så när man bor på en ö. Murano verkar vara lite mer välbeställt än i Venedig. 

Precis som i Venedig finns det dock gott om förfallna hus. Venedig är tyvärr en åldrande skönhet. Husen faller sönder och underhållet lämnar en hel del övrigt att önska. Det är faktiskt lite tragiskt att se.  

Efter Murano går båten vidare ut till den lilla ön Burano som ligger en bra bit längre bort i lagunen. Här dyker förresten ett par kanotister upp i lagunen. Får man gissa att de är jänkare? 

Båtfärden tar en halvtimme ut till Burano. Ön är ett gammalt fiskeläge och detta ger husen och stället sin grundkaraktär. Husen är relativt enkla om man jämför med dem i Murano och Venedig. På femtonhundratalet växte det också fram en industri för spetsknyppling här. Precis som att Murano var först med att introducera glas i Europa var Burano först med att introducera spetsar. Ön är fortfarande kantad med butiker som säljer spets. Ett slående inslag hos ön är också dess kampanil, som lutar kraftigt. Precis som i Pisa. Sättningar i marken är orsaken.  

Det som gör Burano riktigt speciellt är emellertid att husen är målade i starka färger. Det gör ön riktigt trevlig att vandra i. Målarglädjen är helt enkelt fantastisk. Och det är inte bara att husen är målade. De är putsade och underhållna på ett helt annat sätt än i resten av Venedig. 

I Burano ser man något som jag aldrig har sett tidigare varken i Venedig eller någon annanstans. På fasadväggarna hänger det borstar, kvastar och andra rengöringsdon! I det här kvarteret hade varje hus en sop/skurborste utanför ytterdörren. Gatorna och husknutarna var också verkligen pedantiskt skötta. 

Efter att ha varit i Venedig i snart en vecka blir man väldigt förvånad. I Venedig härskar förfallet. Murano var lite bättre men ger ändå ett slitet intryck. Varför är Burano så annorlunda? Jag kan tänka mig några förklaringar. Dels är Burano en liten ö. Det bor 3 000 människor där. Detta gör att grannsämjan blir stark - men också jantelagen. Om de flesta målar sina hus och sopar rent framför egen dörr kommer det att uppstå ett grupptryck att se till att alla gör det. Man kommer också vilja tävla med grannen om att ha det mest putsade huset. Detta speciellt som husens färger är en viktig del i öns dragningskraft på turister. Ett annan förklaring är att det finns lite att göra på sådana här småställen.  Man kan ta sig en kvällspromenad, man kan prata med grannen. Men när man har gjort det måste man hitta på något annat. Och då är det ett bra tidsfördriv att pyssla med sitt hus. 

Men dessa förklaringar räcker inte. Dessa förutsättningar gäller ju för varenda liten by och varenda litet fiskeläge i Italien. Men nästan alla ger ett slitet intryck. Så det behövs något extra som förklarar Buranos exklusivitet. 

Här tror jag att spetsknypplingen spelar en viktig roll. Knyppling är ett hantverk som kräver extrem noggrannhet. För att kunna ägna sig åt detta yrke måste man vara något av en pedant. Detta pedanteri kommer sedan att smitta av sig på livet utanför jobbet. Knypplerskan tål inte att se smuts och damm i hemmet. Ej heller tål hon något som inte ligger på sin plats. Det är lätt att se hur fiskargubben kommer hem efter jobbet. Knypplarhustrun vill helst dock inte ha honom i huset. Så hon kör ut honom:

-Kan du inte gå och laga dina nät? -Jamen det har jag gjort! -Huset behöver målas om. Det var en månad sedan sist.

Och på den vägen är det. 

Äventyr i Venedig: Nyårsspecial

Meddelar några bilder från Sankt Markusplatsen. Det speciella med Venedig är att man tar på sig masker på nyårsafton. Det är inte bara turister utan verkar vara ett genuint folkligt festattribut. 

Efteråt var det mycket folk som skulle trängas i Venedigs smala gränder och broar. Gott Nytt År!