15 min runt kvarteret

Idag blev det så att jag satt inne långt in på eftermiddagen. Så jag tänkte att jag skulle aktivera mig och ta en sväng runt kvarteret. Det blev bara en femton minuters runda. Men späckad med händelser. Se här: 

Nere på Magdalena kyrkogård stod en hästsläde och väntade utanför kyrkan. Bröllop inne i kyrkan och brudparet ville åka ståndsmässigt. Det är rätt. Pingsten är den klassiska tiden att gifta sig och detta ekipage måste ha bråda dagar! Synd förresten att politikerna har förstört pingsthelgen genom att ta bort annandag pingst. Det fanns en tanke bakom dagen. Tanken var att brudparen skulle få några dagar på sig att vara tillsammans. På så vis hjälpte helgen till att hålla folkstammen uppe. Detta förnuftiga nyttotänkande har i våra dagar ersatts med enklare föreställningar om att vi måste ut och vifta med flaggor på nationaldagen. Ett klart nedköp. Återinför annandag pingst! 

Längre ned på kyrkogården vårdar en äldre dam en grav. Gången upp mot kyrkan är kantad av litterära storheters gravar, som Evert Taube, Erik Stagnelius, Lasse Lucidor. Samt även Lennart Lundin, busschaufför. 

När jag kom ut på Hornsgatan möttes jag av en förskräcklig syn. Ligister höll på att i öppen dag klottra ned en mur på gatan. Helt obekymrat stod de där och klottrade ned vänsterpropaganda. I Sverige sitter vänsterextremismen i högsätet: självsäkra och medvetna om att polisen inte kommer att ingripa skrattade de bara åt oss förbipasserande. 

Men se här! En ung kvinna dyker upp och stannar till och frågar vänsterligisten vad han håller på med. Ligisten blir helt ställd. Att någon skulle våga yttra sig mot framfarten var inget han hade räknat med. Det sägs ofta att vi svenskar saknar civilkurage. Men den här kvinnan visade prov på att det finns människor som vågar ta ställning och ingripa, och att det hjälper. Bra rutet! 

Jag gick vidare upp på Monteliusvägen. I Ivar Lo:s park hade ett sällskap  en picknick. Smygplåtade några bilder genom staketet. 

Ivar Lo:s park är ett av Stockholms verkliga smultronställen. Här har man första parkett med Stockholm för sina fötter. Två par spanska turister passar på att föreviga stunden. 

På Bastugatan visade ett hushåll upp patriotiskt sinnelag. Eurovisionsschlagerfinalen såväl som semifinal i hockey-VM. Samt även en manifestation mot 6 juni och för annandag pingst.

Nere på Hornsgatan vid Mariatorget dyker plötsligt en dubbeldäckare upp. Fylld med dansande tjejer! Där skulle man ha varit med! 

Rundan varade bara en kvart. Men det var en kvart med råge. Kände att jag hade fått nog med äventyr  för idag. Så jag gick hem för att med gott samvete ladda upp inför schlagerfestivalen. Go Robin! 

Äventyr i Venedig: I lagunen

Dagen efter nyårsafton. Staden var full av krossat glas och sura uppstötningar. Det var därför läge att fly staden och ge sig ut på lagunen. På morgonen travade jag till kajen Fondamente Nove. Jag köpte dagsbiljett för vaporettobåtarna och gav mig iväg. 

Min plan var att besöka tre öar ute i lagunen: kyrkogårdsön San Michele, glasblåsarnas ö Murano samt spetsknypplerskornas ö Burano. 

San Michele ligger strax utanför Venedig. Hela ön utgör en kyrkogård. Tidigare begravde veneterna sina döda på kyrkogårdar inne i Venedig. När Napoleon erövrade staden år 1797 fick han för sig att han skulle ge veneterna en ny kyrkogård att begrava sina döda på. Därmed frigjordes mark i själva Venedig som Napoleon använde till att bygga torg. Han var inte dum, Napoleon.

Den här kyrkogården är som ingen annan. Hela kyrkogården är som ett monument. I sarkofager ligger veneterna staplade på varandra. Gravarna utgör sexvåningshus: ett slags napoleonskt miljonprogram för de döda. Men denna struktur ger ändå ett monumentalt och vackert intryck. 

Det ger ett tätt och koncentrerat intryck när människorna ligger så tätt tillsammans. Det finns bilder och blommor på varje grav. Sammantaget känns kyrkogården som en levande plats. 

Kyrkogården är för övrigt också vilorum för många internationella berömdheter. Bland dem märks den amerikanske författaren Ezra Pound, den ryske poeten Josef Brodskij, samt Igor Stravinskij. Här ligger också Helenio Herrera - argentinaren som var legendarisk tränare för Inter på sextiotalet och catennacio-fotbollens fader. 

Efter San Michele tar man nästa inkommande båt som för en vidare till ön Murano. Detta är den legendariska glasblåsarön -  det var här som glas en gång i tiden på allvar började blåsas i större skala i Europa. Idag lever man på att tillverka konstglas. Ön är riktigt trevlig. Den är lugn och det råder en lokal, avslappnad atmosfär. 

Här är några locals som hälsar på varandra efter att på italienarens vis ha företagit helgdagens passegiata. Öborna verkar leva nära varandra. Blir lätt så när man bor på en ö. Murano verkar vara lite mer välbeställt än i Venedig. 

Precis som i Venedig finns det dock gott om förfallna hus. Venedig är tyvärr en åldrande skönhet. Husen faller sönder och underhållet lämnar en hel del övrigt att önska. Det är faktiskt lite tragiskt att se.  

Efter Murano går båten vidare ut till den lilla ön Burano som ligger en bra bit längre bort i lagunen. Här dyker förresten ett par kanotister upp i lagunen. Får man gissa att de är jänkare? 

Båtfärden tar en halvtimme ut till Burano. Ön är ett gammalt fiskeläge och detta ger husen och stället sin grundkaraktär. Husen är relativt enkla om man jämför med dem i Murano och Venedig. På femtonhundratalet växte det också fram en industri för spetsknyppling här. Precis som att Murano var först med att introducera glas i Europa var Burano först med att introducera spetsar. Ön är fortfarande kantad med butiker som säljer spets. Ett slående inslag hos ön är också dess kampanil, som lutar kraftigt. Precis som i Pisa. Sättningar i marken är orsaken.  

Det som gör Burano riktigt speciellt är emellertid att husen är målade i starka färger. Det gör ön riktigt trevlig att vandra i. Målarglädjen är helt enkelt fantastisk. Och det är inte bara att husen är målade. De är putsade och underhållna på ett helt annat sätt än i resten av Venedig. 

I Burano ser man något som jag aldrig har sett tidigare varken i Venedig eller någon annanstans. På fasadväggarna hänger det borstar, kvastar och andra rengöringsdon! I det här kvarteret hade varje hus en sop/skurborste utanför ytterdörren. Gatorna och husknutarna var också verkligen pedantiskt skötta. 

Efter att ha varit i Venedig i snart en vecka blir man väldigt förvånad. I Venedig härskar förfallet. Murano var lite bättre men ger ändå ett slitet intryck. Varför är Burano så annorlunda? Jag kan tänka mig några förklaringar. Dels är Burano en liten ö. Det bor 3 000 människor där. Detta gör att grannsämjan blir stark - men också jantelagen. Om de flesta målar sina hus och sopar rent framför egen dörr kommer det att uppstå ett grupptryck att se till att alla gör det. Man kommer också vilja tävla med grannen om att ha det mest putsade huset. Detta speciellt som husens färger är en viktig del i öns dragningskraft på turister. Ett annan förklaring är att det finns lite att göra på sådana här småställen.  Man kan ta sig en kvällspromenad, man kan prata med grannen. Men när man har gjort det måste man hitta på något annat. Och då är det ett bra tidsfördriv att pyssla med sitt hus. 

Men dessa förklaringar räcker inte. Dessa förutsättningar gäller ju för varenda liten by och varenda litet fiskeläge i Italien. Men nästan alla ger ett slitet intryck. Så det behövs något extra som förklarar Buranos exklusivitet. 

Här tror jag att spetsknypplingen spelar en viktig roll. Knyppling är ett hantverk som kräver extrem noggrannhet. För att kunna ägna sig åt detta yrke måste man vara något av en pedant. Detta pedanteri kommer sedan att smitta av sig på livet utanför jobbet. Knypplerskan tål inte att se smuts och damm i hemmet. Ej heller tål hon något som inte ligger på sin plats. Det är lätt att se hur fiskargubben kommer hem efter jobbet. Knypplarhustrun vill helst dock inte ha honom i huset. Så hon kör ut honom:

-Kan du inte gå och laga dina nät? -Jamen det har jag gjort! -Huset behöver målas om. Det var en månad sedan sist.

Och på den vägen är det. 

Redeye reduction på harar

Är det nån som vet hur man får bort röda ögon på harar? Saken är den att jag tänkte att jag på kvällskvisten skulle ge mig ut och plåta en julhare. Jag tog med mig 70-200:an och gav mig ut på stan. Jag visste att det bor en hare på Katarina kyrkogård. Så jag gick dit. 

Kyrkogården var klädd i sin vackraste vinterskrud. Härligt upplyst och med välplogade gångar. Perfekt med några grader minus i luften. Jag gick runt och spanade bland gravarna. Var fanns haren? 

Där är den! Den höll till nära kyrkan. Jag har sett den på samma ställe tidigare. Den bor säkert där. Jag smög upp och tog en bild. Resultatet blev dock lite mörkt. Jag tänkte därför att jag skulle testa med blixten. 

Trots att jag stod ganska långt ifrån blev resultatet mindre lyckat. Röda ögon! Jag visste inte att harar reagerar på blixtljus precis som människor. 

För att förbättra resultatet tänkte jag att jag skulle testa den inbyggda redeye reduction-funktionen som finns i blixten: 

Jovars. Nog kan man skönja en minskning i det röda. Men det är ganska marginellt. Trots allt ser ögonen fortfarande onaturliga ut. 

Väl hemma tänkte jag att jag skulle testa en sista åtgärd. Redeye reduction-verktyget i Lightroom. Ett datorprogram borde ju vara programmerat att kunna återställa ögonen till en naturlig färg: 

Visst, det röda är nu helt borta. Ändå känns det inte som att det här är en normal hare. Lite psycho över den. Frågan blir: finns det någon tillverkare som kan ta fram ett bildbehandlingsprogram där det ingår en white eye reduction-funktion? 

Allhelgonahelgen

Allhelgonahelgen har förvandlats till en viktig helg. Under de här dagarna har vi svenskar börjat umgås med våra avsomnade släktingar och vänner. Det var mindre vanligt under den lutherska eran men nu har denna tradition åter börjat göra sig gällande. Det är stämningsfullt att gå på kyrkogårdarna där tända lyktor vakar över gravarna. 

Eviga vilan giv dem, o Herre
och låt eviga ljuset lysa på dem. 

Premiärsnö!

I fredags var det första dagen med riktigt snöfall i Stockholm. Äntligen! Som man har längtat. Det har inte varit roligt att gå och plåta i mörkret i vad som i praktiken varit höstkyla långt in i december-januari. Så i fredags när jag gick till jobbet tog jag med kameran för att dokumentera denna viktiga händelse. 

Snön gjorde vägen besvärligare för stadens resväskdragare. 

På Skeppsbrokajen finns det en koloni vintertrutar som brukar ligga och ta sig en lur på morgonkvisten. Jag stannar upp för att ta en bild. Men då flyger de iväg! Förstår de inte att jag är deras vän? 

Bättre är det med kajorna. De verkar ha fattat! 

Trafikleden längs Skeppsbron är normalt ingen höjdare. Men vitklädd i snö blir den genast mer trevlig. 

Förhoppningsvis håller snön nu i sig någon månad. Det är snöskottare, pulkåkare och mycket annat man skulle vilja plåta innan våren tar vid.