ISO-knappens förbannelse

Efter den stora världshändelsen i torsdags: Till och Från fortsätter att fundera kring Nikons designfilosofi. Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna. Det är de små, små detaljerna som gör det. Ibland när man vill göra en förbättring som man tror ska underlätta så blir resultatet istället tvärtom. Framsteget leder till en försämring. Därför att finliret går förlorat. 

Ingen ISO-knapp. 

Nikon hade en gång en underbar funktion. Den hette snabb-ISO. För att ändra ISO var man i de tidigare digitala kamerorna tvungen att hitta någon knapp långt ned någonstans vid lajvskärmen. Med tänket från filmen var ISO något som man ändrade sällan, så knappen fanns där man förväntade sig kunna ändra ISO på filmens tid. Men Nikons utvecklare kom då på en idé. Nikons kameror har ju två rattar kring greppet. Den ena använder man normalt för att ändra bländare, den andra för att ändra slutare. Men när man kör med autoläge kommer en av rattarna att vara överflödig. Om man exempelvis kör med bländarförval kommer slutarratten att rulla tom. Kunde man då inte programmera den andra ratten till att ändra ISO? Utan att först behöva trycka på ISO-knappen? Snabb-ISO:n var född. 

Snabb-ISO

Att hitta ISO-knappen var ju lite besvärligt. Den fanns på ett ställe som var lite svårt att hitta. Man var tvungen att ta kameran från ögat och leta upp knappen först. Med snabb-ISO blev det en annan sak. Snabb-ISO:n ändrade fotograferingen: ISO:n blev ett aktivt val som kunde ändras från bild till bild. På många sätt går snabb-ISO:n till hjärtat i fotograferingen. Fotografering handlar om att avväga tre variabler: slutartid, skärpedjup och bildkvalitet. D v s slutare, bländare och ISO. För att få rätt exponering kan man bara välja två. Den tredje blir då vad den blir. Tidigare var bildkvaliteten/ISO:n något som man bara kunde välja periodiskt när man satte i en ny film. Nu blev valet av ISO lika flexibelt som valet av slutartid och bländare.

Och snabb-ISO:n passade Nikons fina ergonomi som hand i handske. Kom ihåg: Nikon har två rattar. Fotografering är att välja två av tre. Men snabb-ISO:n gick det nu att prioritera som man ville. Tycker du i den givna situationen att skärpedjup och bildkvalité är viktigast, slutartid mindre viktigt? Kör med bländarförval och snabb-ISO. Tycker du att slutartid och bildkvalité är viktigast, skärpedjup i tredjehand? Kör med slutarförval och snabb-ISO. Prioriterar du slutartid och skärpedjup, bildkvalitén mindre viktig? Kör manuellt med auto-ISO. 

ISO-knapp

De lyckliga sakernas tillstånd skulle emellertid inte vara länge. Nikons ambassadörer och proffsanvändare började knorra. ISO-knappen ligger besvärligt till. Det är svårt att ändra på ISO utan att ta ögat från sökaren. ISO:n är en så central funktion att knappen borde finnas på bästa platsen. Längst fram, uppe på greppet vid avtryckaren. Nikon lyssnar på sina ambassadörer. Man flyttar ISO-knappen. Nu är den längst fram, bästa platsen. Och bra så. Men så sker det. Det stora misstaget. 

Ingen snabb-ISO

När man flyttar knappen beslutar man sig samtidigt för att plocka bort snabb-ISO. Snabb-ISO var ju för att kompensera för att det var besvärligt att hitta ISO-knappen. Då knappen nu finns på bästa stället behövs inte funktionen längre. Så vi plockar bort den. Vi stryker programraderna från mjukvaran, som gör snabb-ISO möjlig. 

Huvudlöst. Man plockar bort en funktion som är användbar, som redan finns och som är gratis - bara för att man flyttat knappen. Knappflyttningen leder till en försämring. Det är som att man tänkte: Vi har lyssnat på er. När Nikons ingenjörer nu har lyssnat på ambassadörerna och gjort sig besväret att flytta knappen så ska den användas. Inget snabb-ISO här minsann! 

Som sagt, huvudlöst. Sätten att ändra på ISO går att ranka efter hur smidiga de är: 

1. Snabb-ISO
2. Knapp vid avtryckaren
3. Knapp vid skärmen 

Tidigare hade Nikonfolket tillgång till alternativen 1 och 3, vilket gjorde att man valde alternativ 1. Med knappflytten har Nikonfolket nu bara tillgång till alternativ 2. Knappflytten har således lett till en försämring, från det bästa till det näst bästa. 

Hur stor är då förändringen i praktiken? Det är de små detaljerna som gör skillnaden. Den tidigare metoden att med ögat mot sökaren blixtsnabbt med en rattvridning ändra ISO har nu bytts ut mot ett sätt där man först måste leta efter och hitta knappen och sedan vrida på ratten. Än mer: med snabb-ISO kunde man vrida på båda rattarna och ändra på ISO och bländare, säg, på samma gång. Med knappen kan man inte ändra på bländaren medan man håller på och ändrar ISO. Man måste ändra klart ISO, trycka på knappen igen för att koppla ur ISO-justeringen, och sedan ändra bländaren. Skillnaden i handhavande är en fördröjning på kanske en halv sekund. Men en halv sekund är mycket när man ska fånga det avgörande ögonblicket. Följden blir att man inte längre använder ISO som en aktiv variabel i fotograferingen. Man kör med auto-ISO på i alla lägen. (Det var inte bara en fråga om det avgörande ögonblicket. Med snabb-ISO fanns möjlighet till en avslappnad, lekfull, experimenterande fotografi, där man kunde gå ut på stan och leka med rattarna och valen mellan slutare, bländare och ISO, en lekfullhet som knappböket trubbar). 

Som tur var var huvudlösheten tidigare kopplad till de dyraste kamerorna. Knappflytten kom först med D4. ISO-knappen där framme ansågs vara ett proffsattribut. De lägre husen fick hålla tillgodo med ISO-knapp där bak (men då också med snabb-ISO). Vi hade alltså spektaklet att amatörhusen hade bättre ISO-funktionalitet än 50 000-kronorshusen. Men sedan började innovationen sippra ned. D810 och D7200 hade fortfarande snabb-ISO. Men med D850 och D7500 är nu nöjet borta. Dessa kameror har nu drabbats av ISO-knappens förbannelse. Snabb-ISO går nu bara att få i de lägsta instegskamerorna. 

Ser nu till min fasa att de nya husen Z6 och Z7 har den fruktade ISO-knappen där man helst inte vill se den. Kommer de också att drabbas av förbannelsen? Nikons ingenjörer, förbarma er: det kostar ingenting, zip, nada att återföra de enkla progamraderna i mjukvaran igen. Snabb-ISO hör till fotografering precis som bländar- och slutarförval gör. Nikons ambassadörer: ta ert ansvar. Ni fick som ni ville med ISO-knappen, men den är inte längre exklusiv. Det är som med de dubbla kortplatserna, ISO-knappen är inte längre något som skiljer agnarna från vetet. Säg nu till Nikon att ni vill ha tillbaka snabb-ISO. Ni har inget att förlora - men en fotovärld att vinna. 

Nikons designfilosofi

Efter den stora världshändelsen i torsdags går det att fundera över Nikons designfilosofi. Att byta fattning är någonting stort och strategiskt som påverkar riktningen årtionden framåt. Det kan avgöra företagets framtid. Så vad kan man säga om Nikons vägval? Är det genialiskt, eller har man gjort en blunder? 

Nikon har gått från att ha det längsta registeravståndet och den smalaste flänsen till att ha det kortaste registeravståndet och den vidaste flänsen. Och det är här som frågan blir hur pass klokt detta vägval var. Just att gå från smalast till bredast väcker frågor. Finns en tanke bakom eller var det ett förhastat beslut? Det finns två skolor. Å ena sidan finns cynikerna. Det finns dem som hävdar att Nikons vägval är en känslomässig reaktion som är betingad av de många svåra åren under Canons herravälde. Under sjuttiotalet var Nikon kungen. När elektroniken och autofokusen kom så gjorde Canon sitt vägval: man slängde det gamla åt sidan, satsade på en ny fattning. Resten är historia. Canon blev number one. Nikons ingenjörer tvingades se hur Canon med sin större öppning kunde tillverka gluggar som Canon 50/1.0L. En bländaröppning på 1.0! I årtionden stångade sig Nikons ingenjörer blodiga för att övervinna F-fästets begränsningar. Men till ingen nytta. Canon var kungen. Så när möjligheten att införa ett helt nytt fäste infann sig var det viljan till revansch på Canon som fick styra. Och på den vägen är det. Meningen med det nya fästet är att tillverka den ljusstarkaste optiken som världen har skådat. Nikkor Noct 58/0.95S! Under 1.0 har ingen tillverkare någonsin kommit. Hela poängen med fästet har varit att få bräcka Canon. 

Men är detta ett förnuftigt sätt att gå till väga? Riskerar det inte att bli en segersötma som blir temporär? När segerruset lagt sig och vardagen börjar, så står man där med ett nytt mount - för alltid. Och är detta mount det som är det bäst lämpade till den gråa vardagen? Är detta fattningen som är mest lämplig i de åttio procent av fallen i mitten? Beslutet om fattningen ska då ha varit ett tillfälligt rus som kommer att stå Nikon dyrt i framtiden. 

Å andra sidan finns skolan som säger: kompromisslös kvalitet. Tidigare har Nikon varit begränsad av F -fattningens snäva mått, men nu ges tillfälle att upphäva dessa begränsningar. Det handlar inte om att bräcka Canon. Det handlar om att Nikon åter ska bli proffsens självklara val, och då handlar det om att tillverka produkter som inte kompromissar med bildkvaliteten. Storlek och kostnader kommer i andra hand. Proffsen kommer åter att välja Nikon, allt blir som förr på den gamla goda tiden, konsumenterna följer efter när Nikon åter är number one. 

Ett tredje argument, som liknar det andra, är att form följer funktion. Flänsdiametern går att diskutera. Men kort registeravstånd följer logiskt av den digitala tekniken. Det långa registeravståndet betingades av spegelreflexen och filmen. Det var nödvändigt att i kamerahuset lämna plats åt spegeln. Filmrullen var med nödvändighet tvungen att sitta längst bak i kameran. Men den spegellösa digitala tekniken finns ingen anledning att begränsa sig till det som följde av en gammal teknik. Hur ska man på bästa möjliga sätt utnyttja rummet i den digitala kamerakroppen? För den digitala sensorn är det rationellt att ha träffytan så nära öppningen som möjligt - och lägga elektroniken bakom sensorn. Att förlänga registeravståndet vore att upplåta plats till något som egentligen inte gör någon nytta. Om det behövs ett större avstånd mellan linsen och sensorn kan detta avstånd lika gärna skapas utanför kameran, genom att förlänga objektivet. Form följer funktion: kortast möjliga avstånd mellan strupe och sensor är därför funktionellt och formen bör följa därefter. 

Motargumentet är att det bästa ofta är det godas fiende. Kompromisslös bildkvalitet låter bra i teorin och som slagord. Men i praktiken handlar det om att bilderna blir tillräckligt bra. Och då handlar det om att väga goda ting. Kompromisslös kvalitet är för det mesta inte av nöden. Att dölja avstånd inuti kameran kan vara ändamålsenligt - om det leder till ett bättre handhavande, som ju också har ett värde. Kompromisslöshet innebär att man kompromissar bort goda ting. Tunna kamerakroppar med långa objektiv är inte det mest ändamålsenliga i åttio procent av fallen. Det bästa är ibland det godas fiende. 

Tiden får utvisa om Nikon valde rätt. Snart kommer i alla fall Nikkor Noct 58/0.95S. Då hänger vi på låsen. Sedan får vi se. 

Nikon Z

Augusti 23, klockan sex på morgonen. Då smällde det. Händelsen som hela fotovärlden har väntat på. Under en månads tid har nätet varit fullt av teasers, läckor, spekulationer, rykten. Nätets fora har gått varma. Direkt från Tokyo sänds den nu, världshändelsen. Nikon kommer med sin Z! Den nya spegellösa fullformataren. Nikon kommer med en ny fattning. Ett nytt mount. Det händer bara en gång vart femtionde år. Det är stort. Krämarna i Sverige hakar på: Kameradoktorn meddelar att man sänder från klockan sex på morgonen! Många entusiaster gav sig upp i ottan för att vara med om världshändelsen. Till och Från var där och bevakade. 

När Till och Från kommer in är det redan folk på plats. Medelåldern är hög, könsfördelningen skev. Bengt Lundberg från Nikon är där och visar upp de nya dyrgriparna. Det den mannen inte vet om Nikon - det är inte värt att veta. 

Se, där är den! Är det sjuan, med den nya kitzoomen? Ja visst är det det! 

Och se där: den nya 35:an! Men är den inte väl stor? I bakgrunden en D850. Okej, vinkeln gör sitt. Men ändå: ska den verkligen vara så här stor? 

Entusiasterna hade kommit dit för att klämma. Så man fick vara snabb att hugga kameran när den blev ledig. Annars ryckte någon annan den. 

Det är julafton. Gratis kläm och känn redan innan morgonkaffet.

En entusiast visar upp fin sökarteknik. Zätan med den nya 35:an. 

Så hur var kameran? Ja, vad ska man säga. Det positiva först och det stavas ergonomi. Kameran är perfekt i storlek. Alla knapparna sitter på rätt plats. Den osar kvalitet. Så det är en kamera som är svår att stå emot när man klämt och känt på den lite grann. Sedan har vi fördelen med det spegellösa. Den sömlösa integreringen av sökaren och lajven. Den sömlösheten ger ett modernt aktivt fotograferande där kameran kan användas i fler vinklar än vad som är vanligt med spegelkameran. Den nya kitzoomen var också en trevlig sak: liten och nätt, den passar storleken på kameran. 

Men sen kommer vi till abren. Och det stavas framförallt storleken på 35:an. En av poängerna med en så nätt kamera är ju storleken. Zätan har chansen att bli alla streetkamerors moder. Gorillakamerorna känns passé bredvid det nya. Men då vill man helst se ett diskret objektiv som passar till kameran. 35:an var lika stor som kitzoomen. Man får intrycket att Nikon har varit lata: man har tagit objektivet 35/1.8G och förlängt det så att det passar till det nya registeravståndet. D v s med tre centimeter (sic!). När man helst hade velat se ett objektiv som i format mer liknar den gamla 35/2D, till ett så litet hus. Det här gör att man kanske inte kan fota frimodigt på stan såsom gatufotografin kräver. 

Sedan har kameran bara ett kort. Och det är väl ingen katastrof - om det hade gått att spara raw och jpegs i skilda mappar. Annars kommer det göra arbetsflödet bökigt. Jag köpte för ett tag sen en D7500:a och jag har slutat plåta rått bara för att arbetsflödet blivit för bökigt. (Det här är något som jag inte förstår. Man lägger ned våldsamma resurser på att utveckla nya kameror. Men man tänker inte på att ordna de här enkla sakerna som betyder mycket för plåtarglädjen). 

Sedan har vi frågan om spegellöst verkligen är framtiden. Jag hade tidigare en Fuji X-T1:a. En fin kamera på alla sätt och vis. Men jag sålde den och köpte en D7500:a i stället. Spegellöst upplevs efter ett tag som billig elektronik. Frågan är om något i längden slår den optiska sökaren? Zätans elektroniska sökare har föregåtts av ett rykte. Men till syvende og sidst ger även den en känsla av att man tittar på världen genom en tv. Det verkar vara ofrånkomligt. Kommer man även att tröttna på Zätan efter ett tag? Kommer längtan efter den optiska sökaren så småningom att ta överhanden? Är D7500:an i stället framtiden? Gör sökaren lite större, som den i D500:an, återställ det som togs bort, och se till att fixa en riktig autofokus för lajven som är modern (men med de nya af-p motorerna är även lajven numera hyfsat snabb). 

Jag vill dock inte döma ut Zätan. Som sagt, formfaktorn är formidabel, och med rätt (mindre) optik kan den vara vinnaren i framtiden. 

Fotomaran 2018

Fotomaran igår. Nytt för i år var att man hade möjligheten till en halvmara. Var med för tre år sen på stora maran, känner att jag har ingenting att bevisa. En halvmara kändes mera lagom. Se här min tolv bilder. 

1. STARTNUMMER. 

Viktigt med ett bra startnummer. Ju lägre nummer ju högre status. Ett lågt nummer kan också underlätta plåtningen på temat STARTNUMMER, som alltid finns med. (Tänk om man exempelvis ska plåta numret 328 eller 297. Kan vara knivigt att hitta). Nummer tjugonio är ett bra nummer. Det är det typiska priset på fulölen. Så här är det inget snack. Stark inledning! 

2. KONST. 

Kameran har ett toy-läge, där bilderna blir som teckningar. Läget blir perfekt till temat. Effekten fungerar bäst på fasader. De kan ofta ge en akvarellkänsla a la Carl Larsson. Går runt och plåtar under nån timme. Till slut väljer jag den här. Missade skärpan, men ger det inte bilden ett måleriskt intryck? 

3. IKON. 

Befinner mig i mina kvarter. Kvistar upp och plåtar en ikon som jag har hemma. Tänker att den fungerar som backup om jag inte skulle hitta något bättre. Går ut på stan igen och försöker hitta någon kändis att plåta. Helst Håkan Hellström eller Bruce Springsteen. Men fångar inget, så det blir backupen. Visst, inte så roligt kanske. Men alla kan ju inte plåta postern på Magnus Uggla som pryder stadens alla hörn. 

4. SKRATT. 

Skruvar nu på teleobjektivet. Tänker att det här blir lätt. Massor med folk på stan, bara att zooma in någon som skrattar. Det visar sig dock svårare än jag tänkt mig. Många som går omkring och ler. Men ett leende duger inte. Det måste vara någon som brister ut i ett spontant jätteskratt. Går till Sergels Torg och valstugorna där. Tänker att där brukar man kunna få sig ett gott skratt. Moderaterna är där och håller låda, har roligt tillsammans. Är glad att jag till slut lyckas få en bild på någon som skrattar.  

5. PORTRÄTT. 

Första stationen är på Scandinavian Photo på Vasagatan. Nästa station: Hornsbergs strand. Jag bestämmer mig för att gå längs Kungsholmen upp mot den nya stationen. Första tema: porträtt. Jag går förbi Stadshuset, tänker att där finns många som gifter sig. Där borde man få något. Men får inget riktigt bra. Går vidare. Lyckan ler då mot mig. På träbänkar längs Klara sjö sitter några rockare från Dalarna. Jag frågar om jag får plåta. Fyra rockare, det blir svårt att välja bild. Det här är fotomaran! 

6. SURT. 

Ett svårt tema. Och min plan att gå längs Kungsholmen visar sig vara mindre lyckosam. Inte mycket liv. Fotomaran handlar om en sak: mänskor, mänskor, mänskor. Därför är det bara en sak som gäller: city, city, city. Valaffischerna förskönar St Eriksbron. Politikerna stirrar mot en med sina leenden och sina budskap. Ordet surt känns inte långt borta. Jag tar en bild på Björklund. Mer EU. Har den som backup. Går vidare, försöker hitta något. Men hittar inget. Till slut går jag in på ICA, börjar plåta citroner. Blir inte bra. Plåtar apelsiner. Blir bra bildmässigt. Men apelsiner är väl söta, inte sura? Men se där: limefrukter! Det här är surt! Men nej. Man kan inte komma med limefrukter. Så andefattigt, jag kommer bli utskrattad. Går tillbaka till min valaffisch. Mer EU. Sunkigt, surt. Inte surt som i citron, utan surt som i en surfis. Vid närmare eftertanke är det här ganska bra. Fint fångat! 

7. UTVECKLING. 

Befinner mig längst bort på Rörstrandsgatan. Där finns en bro som går över Klarastrandsleden, korsar motorvägen och svänger in mot Solna. Med några märkliga träbänkar. Och mystiska prickar. Plåtar lite grann, går sen bort mot Nya Karolinska. Det är min plan. Finns något bättre exempel på den moderna stadsutvecklingen än Nya Karolinska? "Hagastaden - gränslös stadsutveckling!" står det på banderollerna. Där finns allt: fasader, lyftkranar, armador av gröna avfallskärl, motorleder som korsar, tunnlar i rött som kontrasterar mot fasaden. Jag går runt länge och försöker hitta den rätt vinkeln. Men det vill sig inte riktigt. Går till slut tillbaka till bron över Klarastrandsleden. Onekligen fascinerande. Det är något slags träbänkar där det är tänkt att man ska sitta och ha picnic, hålla fest. Det är såna där träbänkar som finns i Hammarby Sjöstad, som man kan sitta på och dricka vin om kvällen medan man ser ut över vattnet. Och dessa fysiska prickar? De är trevliga, tar bort känslan av asfalt. Det är den nya stadsutvecklingen, det är YIMBY. Den gamla stadsplaneringen byggde på att stadsdelar skulle åtskiljas var och en efter sin funktion. Villorna för sig, arbetsplatser för sig, höghusen för sig. Men det blev inte som planerat. Lyckoriket infann sig inte. Tristess och alienation blev resultatet. Så den nya stadsplaneringen vill ändra på gårdagens misstag. Bygg broar mellan stadsdelar! Gör dem till mötesplatser! Här är det tänkt att solnaboarna ska möta vasastans mänskor. De ska träffas och umgås, dricka vin och picnica medan man tillsammans skådar solnedgången och flödet av bilar som rullar sakta längs Klarastrandsleden. Eller varför inte stanna till och språka när man stretchar i mitten på joggingrundan? Men det blev inte som man tänkt. Kartan stämmer fortfarande inte med verkligheten. Ändå: det går inte att förneka att detta är det senaste inom stadsutveckling. Och att tanken i grunden är rätt. En temavinnare? 

8. DEJT. 

Rör mig längs Rörstrandsgatan. Det är sommargata med uteserveringar, kontinentalt på modernt svenskt vis. Här borde man få något. Några turturduvor som sitter och tittar varandra i ögonen medan de läppjar på vinet i sommarnatten? Lyckas få några bilder. Men ingen riktigt bra. Den här bilden blev den som jag valde. Tyvärr förstör ju killens glas en hel del. Egentligen en katastrof. Upptäcker det efter att jag lämnat in. På de ratade bilderna finns en snygg symmetri mellan de två likadana vinglasen. Valde ändå den här bilden då det fanns ett samspel hos paret som saknades i de andra bilderna. Ingen temavinnare. 

9. ARKITEKTUR. 

Andra stationen vid Hornsbergs strand. Två tredjedelar avklarade. Nu är det hemväg, nu är det målrakan! Första temat: ARKITEKTUR. På väg mot tunnelbanan tar jag den här bilden. Orkar inte hålla på och ödsla tid på det här temat. Temat är trivialt. Bättre att spara tid och lägga den på temat som väntar: Cash is king. Gillar grafiken, men bilden är lite mörk. Borde ha kört med mer kontrast. Det här är något som man måste tänka på i fotomaran. Ingen efterbehandling, det gäller att jobba med bilden redan i kameran. Jag tillhör ju den lätta sorten som plåtar för att sedan redigera i efterhand. Digitala kamerans lyx. Oldtimers som började plåta på den analoga tiden har en fördel i fotomaror. De har det i blodet att vara noggranna vid tagningen, varje klick är dyrbart och det måste sitta redan från början. 

10. CASH IS KING. 

Beger mig till Söder. Dels finns ju Midnattsloppet (dock inget tema på det temat i år). Dels vill jag vara nära hemmet då jag vill kunna välja ut bilderna på datorn innan jag lämnar in. CASH IS KING är svårt. Lika svårt som SURT. Idéer, idéer, vad ska man hitta på? Hänga runt krogarna, ta en bild när någon betalar? Dra till Bröderna Olssons? Då får jag en idé. Jag frågar folk på krogen om de vill vara med på en bild. Temat är CASH IS KING. Alla jublar, höjer glasen, en bild med feststämning, hela krogen är med på noterna. Så jag går runt på restauranger och uteserveringar. Men ingen vill vara med på bild! Helt otroligt, det här är fotomaran, midnattsloppet. Det är Kulturnatten, det är fest. Är jag den ende som inte får ligga? Självförtroendet får sig en knäck. Jag tar i stället den här bilden. Medaljer för deltagare i Midnattsloppet. Hatar egentligen den här typen av bilder. Tomma kalorier. Men vad ska man göra? 

11. SNEAK PEAK. 

På en tvärgata till Hornsgatan står någon slags sambandspiké. Där inne sitter två poliser och myser. Helt rätt motiv! Jag plåtar. det är mörkt, besvärligt ljus. Är nervös, självförtroendet i botten efter fiaskot med CASH IS KING. Poliserna blänger på mig, känner att jag inte kan stå där längre. Det är synd, det hade kunnat bli en bra bild om man bara hade haft mer is i magen och förmågan att blixtsnabbt gripa stunden. Vad hade en fotojournalist kunnat göra med det här motivet på det här temat? 

12. REBELL. 

Sista temat. Den eviga rebellen i typisk rebellhatt. Det gröna färgsticket som antyder en hulkliknande vrede inför samhällets orättvisor.

På mållinjen! Hem och välja bilder. Sedan iväg i natten till inlämningsstationen. Bilderna valda, jag är ute i god tid. En känsla av lätthet, triumf, strosar genom stockholmsnatten. Där på Skeppsbron spelar ett sambaband från Rio. Och se där, haha, ett hål i skynket. Det var det som var tänkt att bli Sneak Peak. Scandic på Brunkebergs torg. Kö vid incheckningen, glada kollegor. Några har halva maran kvar, de ska fortsätta in i natten. Jag avundas dem inte. Lämnar in bilderna och hämtar diplomet. Träningsvärk i leder, men det är en skön känsla. Jag är värd en öl. Tack för i år!