Från Prag - Att sova med fienden.

Tillbaka på Waldstein! Har nu lämnat Hermes- och Bulgaributikernas värld och tagit klivet in i 1700-talet. Hotell Waldstein är intressant därför att byggnaden verkar vara ett annex till Waldsteins palats, eller som vi svenskar skulle säga, Wallensteins palats. Ni läste rätt. Albrecht von Wallenstein, Sveriges fiende under det trettioåriga kriget. Wallenstein verkar ha varit en intressant personlighet. Djärv och ärelysten, frikostig och briljant. Vid slaget vid Breitenfeld år 1631 hade kejsarens trupper tvingats böja knä inför de svenska vapnen. Tillys tunga spanska formationer hade kommit till korta mot Gustav Adolfs nya taktik byggd på eld och rörelse. För att stävja den svenska offensiven kallades Wallenstein in som härförare för de kejserliga. Han lyckades också stoppa svenskarnas framfart och vid Lützen blev konungen dödligt sårad (om än de våra gick hem med segern). Därefter hamnade dock Wallenstein i onåd och han mördades år 1634 på kejsarens order. 

Wallenstein var emellertid inte bara en lysande fältherre utan även en duglig administratör och en stor konstgynnare. Hans palats är riktigt imponerande och väl värt ett besökt. 

För att bygga palatset köpte Wallenstein upp 26 hus och 6 trädgårdar. Palatset var för sin tid ett av de mest betydande i Europa. 

I fonden hotell Waldstein. På sätt och vis är det lite rörande. För fyrahundra år sedan var vi fiender, men nu kan vi umgås fredligt och sova under samma tak som om ingenting har hänt. En bild av det nya Europa. 

Den fina borggården. 

Mest imponerande är trädgården. Här sparade Wallenstein ingen möda. Wallenstein anlitade några av Europas främsta konstnärer att utsmycka den. Lägg märke till den fina loggian i bakgrunden. 

Palatset är numera hemvist åt den tjeckiska senaten. 

Märkligast är muren på vänstra sidan. Wallenstein anlitade konstnärer att skapa den i form av något mystiskt grott-/växtliknande landskap. Verket upptar hela sidan av muren. Ett djärvt drag i personligheten, men kanske också ett drag av galenskap? 

På andra sidan trädgården finns en vacker damm med en staty över Herkules och draken i mitten. Högt däruppe tronar Pragborgen. Men några läsare kanske frågar sig: ser inte statyerna lite bekanta ut? Och är det verkligen rätt att låta så fina konstverk stå ute i regnet? 

Ingen fara, statyerna visar sig vara kopior. Originalen skall ha förts till Sverige år 1648, oklart på vilka grunder. De finns nu att skåda på Drottningholms slott. 

Vid varenda staty i hela trädgården upprepas budskapet. En text med ordet "Svedska" och årtalet 1648.  

Haha, Wallenstein! Vi måste nog omvärdera dig. Du har gått till historien som en av Sveriges svåraste fiender. Men snarare bör vi nog se dig som en stor gynnare av den svenska konstskatten. Skål för gamle Albrecht, den bäste mecenat som Sverige haft! 

Nattsudd

Fortfarande är det lite mörkt när man går hem efter jobbet. Därför har det blivit mycket nattsudd på senare tid. 

Småtrevligt, men kanske lite enahanda i längden. Nu väntar man på ljuset. I morgon är det mars och den 21:a är det vårdagjämning. 

/Iwa

Piridvizjnjiki

Idag var det sista dagen för Nationalmuseums utställning om de ryska 1800-talskonstnärerna Piridvizjnjiki. Piridvizjnjiki var en grupp konstnärer som väl närmast kan beskrivas som Rysslands nationalromantiker. Upplägget på utställningen var emellertid den att piridvizjnjiki skulle ha varit någon slags tsarhatande förrevolutionärer. Ja, en kurator beskrev i en inspelning piridvizjnjiki som kritiker av auktoritära regimer och förelöpare till den arabiska våren! Snälla Nationalmuseum, vem tror ni att ni lurar? Dessa tolkningsmässiga friheter förtar dock inte det faktum att Nationalmuseum har gjort ett suveränt jobb med utställningen. Det är imponerande vilken kvalitet man har lyckats ta hit till Stockholm, med några av de mest kända ryska målningarna över huvudtaget, bland annat av Ilja Repin. 

Meddelar några bilder från tillställningen. (Några av bilderna är inte från idag utan från ett tidigare besök). 

Det var en fin kväll att promenera till Nationalmuseum. Första snön för i år! 

Långa köer för att komma in till samlingarna! 

- Jag vill gärna köpa en tavla. Tar ni kort? 

Конец. 

Hälsning från Florens! - Klostret San Marco.

Det här är en av Florens höjdpunkter: Dominikanerklostret San Marco. Klostret ligger mitt i staden nära konstakademin Accademia. Klostret är i sig en konstskatt, berömt för sina fresker målade av munkkonstnären Fra Angelico från 1400-talet. Det var också härifrån som den berömde reformatorn Savonarola verkade. Klostret vittnar om värden och en livsstil från en svunnen tid som gått förlorade men som egentligen borde ha framtiden för sig. 

Pelargång mot innergården. På vanligt vis för kloster finns pelarkollonader  i fyrkant runt en trädgård. Här kan man under varma dagar gå i svalkan och kontemplera livet och evigheten. Och låta tanken inspireras av fresker! 

Munkceller. En trevlig form av kollektivboende. 


Varje munk har tillgång till egen cell. Med en individuell fresk målad av Fra Angelico! Dessutom ett trevligt litet fönster som vetter in mot gården (syns ej i bild). 

Här är en större fresk i en cell modell lyx. Här brukade Cosimo av Medici vistas när han behövde finna andro och koppla av ifrån världens bekymmer. 

Munkarna framlevde sina upplysta liv enligt regeln ora et labora - bed och arbeta. Arbetet var av yppersta märke. Det här är biblioteket där de flitiga munkarna ägnade sin tid åt att framställa böcker. 

Munkarnas skrivdon. 

Munkarna var inte bara flitiga med pennan. De var också konstnärer som illustrerade sina verk. Här är pigmenten uppställda enligt konstens regler. 

Och här är slutresultatet! Tänk att få sjunga till Guds ära ur egna handritade böcker!

Klostret var också högkvarter för den berömde väckelsepredikanten Savonarola. På 1480-talet kom han till Florens där hans väckelse vann många anhängare. Savonarola vände sig mot lyxen och den tilltagande tygellösheten som följde i renässansens spår. Han kritiserade också den religiösa konstens urartning från ande och fromhet till hämningslös sensualism.  

Här är ett exempel på fresker i Palazzo Vecchio. Vad denna svulstiga nakenhet hade med evangeliet att göra var det en del som frågade sig, däribland Savonarola. Han och hans anhängare brukade vid påsken anordna så kallade fåfänglighetsbål där man såg till att bränna parfym, urartad konst och andra fåfängligheter. Tyvärr gick Savonarola för långt i sin kritik. När hans verksamhet började hota stadens affärer blev han själv bränd på bål. 

Undertecknad tillsammans med Savonarola. 

Fortsättning följer. 

Hälsning från Florens! - I domen: konstiga prioriteringar.

Efter besöket i kupolen gick jag vidare ner i själva domen. Det är en ganska stram interiör. Inte överlastad som många andra liknande kyrkor kan vara. Det gör att konstföremålen är få och man har tid att sätta sig in i dem. Här finns emellertid en märklighet som får en att undra över florentinarnas prioriterningar. 

Längs väggen syns tre porträtt. Det mindre längst bort är den berömda målningen på Dante. De stora målningarna i förgrunden föreställer två condottiärer. Legosoldater med andra ord. Skall verkligen legosoldater föräras större bilder än den störste poeten i Italiens historia och grundaren av det italienska skriftspråket?  
 

Den berömda bilden på Dante. Ett porträtt i blygsam skala. 

Den engelske legosoldaten John Hawkwood. Värdig en jättemålning. 

Hur ska man förklara detta förhållande? Varför var legosoldaterna så älskade? Jag kan tänka mig två förklaringar. Den ena är att krig alltid slår poesi. Någon grekisk författare (Plutarkos? Longinus?) avhandlade en gång frågan huruvida Atens berömmelse främst berodde på stadens krigiska bragder eller på dess litterära storhet. Han kom fram till att det var de krigiska bragderna som varit främst i att bringa staden ära. 

En närliggande förklaring är att condottiärerna var dåtidens kämpar vars roll i vår tid på mer civiliserat vis fylles av fotbollsspelarna. John Hawkwood var un grande campione som för Florens räkning besegrade Milano. På samma sätt köper städerna idag upp utländska artister och i konkurrensen mellan städerna blir dessa spelare de mest hyllade. Sådan är människan. 

Det råder för övrigt en trevlig atmosfär i domen. Folk strosar avspänt omkring i det stora rummet. När ljudnivån blir för hög hörs med jämna mellanrum en speakerröst:

- Shhh!...Shhh! Silenzio per favore! Silence please! 

Meddelar några bilder: 

Fortsättning följer.