Ögontracking

Att fånga en fågel i flykten är något som i alla tider har fängslat mänskan. Alltsedan antikens dagar har fågelfängaren varit en man som setts an och som besjungits i dikter och sagor. Om än mänskan idag själv kan flyga, lever ännu den gamla lockelsen. Inte minst i kamerans värld. BIF. Bird-in-flight. Att med kameran fånga en flygande fågel, med skärpan på ögat och mot en smäktande bakgrund - om du lyckas med det blir du räknad som stor.

Och för att nå sina mål måste mänskan ha verktyg. Och verktygen har aldrig varit bättre. Teknologin utvecklas i svindlande fart. Av sand gör mänskan förstånd. Kamerorna tänker! Nu behöver man bara lyfta kameran och sikta på en mänska eller en hund eller en katt. Eller en fågel? Och skärpan sitter som ett smäck på ögat. Men vem leder kampen? 

Det började med att Sony började tracka mänskoögon. Canon hakade på. Sony dubblade med hund och katt. Konkurrenterna svarade. Även Nikon hakade på. Men nu verkar det som om Canon har ryckt ifrån. Med R5:an är man den enda som klarar av att tracka fågelöga på ett trovärdigt sätt. Inte ens Sony klarar det. Trots att man har kommit med en värsting. Den nya A1:an som har allt. Vi pratar stackad sensor, dubbla processorer. Vi pratar trettio ramar i sekunden, utan böjda klubbor. Ändå: när Tony testade kameran fann han att den inte hängde med. Chris och Jordan rapporterade att kameran hade svårt att nypa ögat på stående fågel. Vad är det som händer? Och hur är det med Nikon? Håller Nikon på att tappa mark? Ingen pratar om Nikon längre. Det är bara Sony och Canon som gäller. Tracking var länge Nikons forte. I två årtionden ledde man utvecklingen med sin 3D-tracking. Men sen så kom den spegellösa tekniken. Och nu verkar det som man leker kätchapp. 

Det blir lätt att man raljerar kring ögontracking. En gimmick. Visst, kul att sikta på katten när man sitter hemma, men fotografi handlar ändå om att ta seriösa bilder. För mig är det dock ingen lyx. Läsare som följt bloggen vet att jag i grunden ser mig som skrattmåsfotograf. För några år sen såg jag mig som en av landets främsta på området. Brukade hänga runt Strömsbron efter jobbet. Fina fågelmarker där skrattmåsen lever i naturligt habitat. Att tracka fågelöga är därför något som jag skulle vilja ha. Skrattmåsfotografering är i grunden en krävande gren. Man har haft fullt sjå att få fågeln skarp. Inte många keepers. Om man sedan har flyt har man även tur med bakgrunden. Som att vinna på tipset två veckor i rad. Men om man kan sikta mot fågeln i skyn och kameran sätter skärpan på ögat så skulle det underlätta en hel del. Det är som med jaktplan. Tidigare var det nästan omöjligt att träffa ett plan. Se Top Gun. Nu räcker det med att man är i närheten och trycker på avtryckaren så letar roboten upp planet automatiskt. Att vara stridspilot i dagens värld är att anmäla sig till säker död. 

Exemplet med A1:an visar att det är på algoritmerna det hänger. Canon har i dagsläget den bästa programvaran. Men hur är det med Nikon? Hur bra är man på att tracka ögon? Jag bestämde mig för att sätta Zätan på prov. 

Första testet på människor. Inga problem. Med läget auto - människa letar kameran snabbt upp tillgängliga ögon. 

Även läget auto - djur funkar bra. Och här handlar det om hund och katt. Alla sorters katter och hundar, det spelar ingen roll. Labrador, schäfer, boxer, kinesisk dvärgpudel. Bondkatt, siamesisk katt, hankatt honkatt. Vad man än slänger åt kameran fastnar bilden med fokus på ögat. Ögat behöver inte ens synas. Som vi ser har katten solbrillor på sig. Kameran plockar ändå ögat. Sonys fanboys skryter med att den nya A1:an hittar ögat även när mänskor bär mask. Been there, done that. Nikon hittar kattögon bakom solbrillor! Det är på en helt annan nivå. 

Men nu sätter jag trackingen på tuffare prov. En pojke och en sköldpadda. Först auto - människa. Inga problem. Kameran hittar pojkens ansikte. 

Sedan slår jag över till auto - djur. Men nu har kameran ingen susning. Okej, en sköldpadda är ett tufft objekt. Det skulle lika gärna kunna vara en stenhäll. Och hur ska man hitta ögonen? De har sin hud med någon slags vårtor eller fjäll. Ögonen ser ut som dem. Kamouflage för att överleva. 

Jag testar nånting lättare. En elefant är ju inte världens mest diskreta djur. Omisskännlig. Barnens favorit, det är ofta första djuret de lär sig. Snabeln, betarna, öronen. Följ snabeln, vid fästet sitter ögonen. Icke. Kameran tror att det är en ladugårdsvägg. 

Jag testar lyckan i den svenska faunan. Skogens konung. Också ett omisskännligt djur. Kronan, mulen, stora fina ögon att fokusera på. Kamerans tolkning är mindre träd vid mossbelupen kulle. Är det kronan som förvirrar? Katter och hundar har inget sådant. Träd har dem. Och mulen? Ser inte ut som en nos. Håll ögonen på nosen! 

Någon menar: behövs tracking för älg? Borde man inte kunna fånga den utan den moderna teknikens hjälpmedel? Det må gälla för andra. För några år sen skulle jag ta jägarexamen. Jag klarade alla prover. Återstod skjutprovet. Det gällde att pricka en plåtälg. Det låter inte så märkvärdigt. Men jag lyckades inte pricka den j-a älgen! Så det blev inget jägarkort. Så för egen del skulle jag behöva älgtracking. Vill inte ta några chanser ifall man skulle stå öga mot öga med skogens konung. 

Varg. Det här är en form av screening. En kamera som inte klarar att tracka varg har inget i skogen att göra. Nema problema. Trackingen hittar ögat på vargen och släpper det inte ur siktet. Inte så konstigt. Canis lupus. Vargen är en hund. Kan man tracka schäfer kan man också tracka varg. Obs, nosen! 

Björn: inget problem. Ögat sitter som en smäck. Björnen är väl inte så lik en hund? Det lär finnas tibetanska hundar som liknar björnar. Se nosen! Nästan som en hundnos. Är det en nyckel? 

Lon är ett viktigt djur för svenska naturfotografer. Inga problem här heller. Lynx lynx. Lokatta, någon? Det var visserligen ganska givet att trackingen skulle klara jobbet, men ändå bra att få det bekräftat. Och viktigt! Tänk att du är ute i skogen. Plötsligt: ett lodjur står två meter ifrån dig! Du har inte tid att tänka. Du blinkar med ögonen, signalerar vänskap. Du tar upp kameran, försiktigt, försiktigt. Du vill inte missa det här knäppet. Du kanske bara får en chans. När du trycker av vill du att skärpan ska sitta på ögat. 

Men nu till the main event. Fåglar. Tänk att du är ute i skogen. Ett tjäderpar förbereder sig för älskog. Tyvärr blir budskapet negativt. Kameran har ingen susning om vad som är på gång. 

Dövheten för fåglar är systematisk. En amerikansk örn. Den mest ikoniska av alla fåglar. Icke. Man tror att ögat på en örn ska vara lätt att hitta. Det stora gula runda som bara skriker öga. Nästan som kattögon. Men vad är det där gula som är framför? Den stora fina gula näbben. Ett organ med karaktär. Örnens omisskännliga märke. Den går inte missa! Men ändå. 

Vilka är lärdomarna? Vad gäller ögontrackingen får man säga att Zätan blandar och ger. Den är bra på mänska, hund och katt. Varelser som älg och fågel finns dock inte med på repertoaren. Jag har hintat om det tidigare, men vill nu här föra fram min nosteori. Varför klarar Zätans ögontracking att fånga katter där ögonen är dolda men inte en örn? En förklaring är att trackingen går på nosen och inte på ögonen. Katt- och hundnos ser ut ungefär på samma sätt oavsett ras. När man identifierat nosen är det sedan en small sak att hitta två runda grejer lite grann ovanför. Det förklarar solbrillorna, det förklarar björnen. Men det förklarar också varför ögon som sitter ovanför näbb och mule inte vinner gehör. Nikons tracking arbetar för tillfället med paradigmet näsa-nos. Det funkar bra. Men man skulle behöva utöka det med paradigmet mule-näbb. 

Det är på mjukvaran det hänger. Kan man göra hund och katt kan man göra älg och orre. Och det gör man genom att utöka det konstlade förståndet med paradigmet mule-näbb. Här finns det finns dock några aber. Konstlat förstånd handlar om att samla bilder på objekt som data från sensorn kan jämföras med. Mänskor, hundar och katter har relativt homogena näsorgan. Det gör att trackingen kan plocka en pekinghund likväl som en grand danois. Nosen ser ungefär likadan ut. Samma är det med mänskor och katter. För fåglar blir det annorlunda. Det är givet att Nikons ingenjörer kommer mata trackingen med bilder på amerikansk örn. Och eftersom örnens näbb liknar kycklingens kommer man också kunna plåta kyckling när det är gjort. Till skillnad från hund och katt är dock näbbar väldigt olika varandra. Alltifrån flamingons smäckra snok till hökens vässade nagel. Hur är det med de japanska ingenjörernas ornitologiska kunskaper? Det blir ett hästjobb att lägga upp bilder på alla arter. Speciellt är jag lite rädd för skrattmåsen. Kommer den med? Finns skrattmåsar i Japan? Kanske man kan skicka några bilder till Tokyo och be dem plocka med dem, för att säkra upp. 

Det är därför som jag skulle vilja slå ett slag för lite ny industripraxis. Mjukvaran håller på att bli så komplex att den inte bara borde överlåtas på några ingenjörer i Tokyo. Ingen kan hålla reda på alla djurarter. En fundering jag har är att trackingen kan bli programmerbar. Mjukvaran blir som presets. Man skulle då kunna ladda ned specialare. Nordic bird-paketet innehåller alla de fåglar som man kan finna i den nordiska faunan, som orre tjäder, örn, skrattmås och ripa. När man åker till Sydamerikas djungler kan man ladda med South America-paketet med exempelvis kolibri och tukano. Innovationen känns som en tidsfråga. När kommer den? 

Uppdatering: 

Sedan inlägget skrevs har en hel del hänt. Ingenjörerna lyssnade på kritiken! 

Vad är gatufotografi?

Gatufotografi verkar vara det ämne som just nu trendar bland bloggarkollegorna. Vad är egentligen gatufotografi? Finns det några regler? Eviga frågor. Till och Från vill gärna teoretisera kring detta spännande ämne. 

Gatufoto definieras ibland som "bilder av människor tagna i det offentliga rummet och som inte är arrangerade." Gatufotopoolen har en liknande definition. I och för sig inget fel på denna. Men är den inte för vid? Om en definition rymmer nästan allt blir den väl meningslös? Finns någon skillnad på gatufotografi och dokumentär fotografi? Och hur är det med turistbilder? 

Gatufoto? 

Låt oss pröva nånting snävare: "Gatufotografi är det som Henri Cartier-Bresson sysslade med." Alla vet att Cartier-Bresson är gatufotografins mästare. Så om man plåtar bilder som ligger nära det som Cartier-Bresson gjorde, då borde man plåta gatufoto. Men vad sysslade i så fall Cartier-Bresson med? Vad är det som utmärker hans bilder? Om jag fick svara skulle jag säga att bilderna har en knorr. Om man smälter samman de två definitionerna får man: 

Gatufoto är bilder av mänskor tagna i det offentliga rummet som inte är arrangerade, och som har en knorr. 

Men i vad består i så fall den bressonska knorren? 

Dokument. 

Låt oss fundera på skillnaden, om någon, mellan gatufotografi och dokumentär fotografi. Allt skapande strävar att föra samman form och innehåll. Normalt är innehållet viktigast. Tankarna ska vara djupa, handlingen spännande. Om innehållet sedan kan uttryckas i skönt språk kan verket bli bra. Likadant är det med fotografi. I dokumentär fotografi (d v s normal fotografi), strävar man främst att fånga motiv som är intressanta i sig. Och om man sedan kan få bakgrunden att samverka med motivet kan bilden bli bra. 

Men gäller det också i gatufotografi? Här tycker jag det finns en skillnad. Gatufotografi i egentlig mening, menar jag, sätter formen före innehållet. Motivet behöver inte vara intressant i sig. Vad som främst eftersträvas är i stället samspel mellan bildelement. Och det är en poäng att detta samspel inte är naturligt. Sambandet finns inte i sig mellan tingen. Det är snarare den fotografiska aktiviteten - inramningen och frysningen - som skapar sambandet. Häri ligger den bressonska knorren. 

Dokument? 

Bilden ovan skildrar en fågelmatare som just har utfodrat stadens fåglar. Motivet står i centrum. Bilden vill fånga en fågelmatare i vardagen. Bakgrunden samverkar också med motivet. Sambandet är dock naturligt. Fåglar hör till fågelmatare liksom handen hör till handsken. Fåglarna pekar mot fågelmatarens yrke, tjänar som attribut.

Bilden har en dokumentär karaktär. I vid mening är den också ett gatufoto. Men är den gatufoto i egentlig mening? Enligt mig är den inte det. Inte många drar väl här på smilbanden? Den bressonska knorren saknas. 

Gatufoto! 

Här en snarlik bild. Samma motiv: en fågelmatare efter utfodring. Bilden har dock en annan karaktär. Motivet står inte i centrum: i stället är det det bildliga samspelet som är centralt. Att mannen är fågelmatare är mindre viktigt. Det viktiga är snarare att en person klädd i orange råkar inta en hållning samma som svanen. Ett slumpsamband som kameran råkat fånga. Finns här inte lite knorr? 

Så vad är gatufotografi? Kanske kan man tala om gatufotografi i två betydelser. Dels gatufotografi i vid mening (där normal, motivstyrd fotografi ingår). Sedan också gatufotografi i egentlig mening. För den senare kan man tänka sig följande definition: 

Gatufotografi i egentlig mening är att skapa bildligt samspel i ett spontant skeende.  

Gatufotografi är lite grann som Finland. Liksom Finland består av Egentliga Finland (trakterna runt Åbo) och övriga Finland, består gatufoto av gatufoto i vid mening (ofta motivstyrd) - samt gatufoto i egentlig mening: formstyrd och vars idkare söker skapa bildligt samspel där sådant ej finnes - i jakten på den bressonska knorren. 

På skrattmåssafari

Meddelar bilder från ett skrattmåssafari inne i Stockholm.  Just nu är förmodligen bästa tiden att plåta skrattmås. Om vintern matas stadens fåglar av Staden. En fågelbrygga byggs vid Strömmen. Där hänger alla sorters fåglar: måsar, trutar, svanar, änder, viggar, knipor, sothönor. Just tiden när isen smälter men bryggan finns kvar är den bästa. Fåglarna är kvar i stan och har ännu inte dragit ut i skärgården. 

Safarigruppen var relativt liten. Det var jag och en kollega från jobbet. Jag stod för utrustningen och kollegan för fotograferingen. Och roligt att säga blev det en hel del riktigt bra bilder: 

En härlig dag! 

Kollegan Camilla. En naturbegåvning! 

Härlig action! 

Bra närvaro i den här bilden. 

Skrattmåsfotografering är i grunden inte svårt. Det viktigaste är att ha rätt grejer. Finns någon hugad? Hör av er så ses vi vid Strömmen! 

En häger!

Det hände en rolig grej på väg hem från jobbet idag. Tänkte att jag skulle plåta lite skrattmås på kvällskvisten. Så jag tänkte att jag drar mig ner till slussen. Det vill säga den riktiga slussen, inte T-banan. Där brukar måsarna hålla till och fiska kvällsmat. Kanske man kunde fånga några schysta bilder? 

När jag kom dit var det mörkt. Hos Svenska Manometerfabriken jobbade personalen över. Antagligen vill de försöka få ut den nya manometrarna till jul. 

Det visade sig dock svårt att plåta måsar. Mörkret var lite väl saftigt att det var svårt att få till hyfsade slutartider. Hade dessutom bara en 85:a med mig så det var svårt att komma nära. 

Då, plötsligt: 

En häger! 

Vad gör den här? Hägrarna håller till vid Isbladskärret på sommaren. På vintern håller de till i Solna. Kanske var den ute på ett sista ragg innan vinterflytten? Eller så hade den blivit akterseglad och letade efter sin flock? 

Gillar verkligen hägrar. Coola fåglar. Lite urtidsmonster över dem. Efter ett tag flög den ut över vattnet. Hoppas den hittar hem. 

On the noble art of city birding

En grej som jag upplever som lite jobbig är villkoren för oss som ägnar oss åt att plåta stadsfågel. Saken är den att stadsfågel är bland de roligaste motiven att plåta. Men samtidigt är det svårt att finna avnämare för sina alster. Stadsfågel är nämligen något som faller mellan gängse kategorier på ett lite olyckligt sätt. 

Homeward bound.

Att plåta stadsfågel handlar i grunden om gatufotografi men där fågeln står i centrum. Fokus är här på fågeln som medlem och inbyggare i staden. Precis som andra varelser i staden har fågeln sin handel och vandel. Precis som alla andra försöker den skaffa sig brödfödan för dagen. Och när den samspelar med andra stadsbor uppstår spännande moment. 

Boardwalk crow.

Det är här som problemen uppstår. Ty gatufotografi handlar om att plåta människor i gatulivet. Därför platsar inte gatufåglar riktigt som gatufotografi. Å andra sidan platsar inte gatufåglar bland normala fågelbilder. I den gängse fågelfotografin bedömer man bilder efter två kriterier: dels fågelns särart, dels bildens skärpa. Gatufågelbilder platsar därför sällan. Inom gatufågelfotografin står framför allt kråkan och måsen i centrum: alldagliga fåglar som emellertid är lysande opportunister och som när de samspelar med människan kan ge upphov till strålande gatukonst. 

The pita hunt. 

Det är därför jag undrar om det finns fler gatufågelfotografer som känner sig lite hemlös bland de rådande kategorierna. Är det dags att slå sig samman? Är tiden mogen att bilda en ny kategori, city birding eller street birding? Gatufotografi med fågeln i centrum. 

Maestro! 

Dancing in the street. 

The stakeout.