Vad är gatufotografi?

Gatufotografi verkar vara det ämne som just nu trendar bland bloggarkollegorna. Vad är egentligen gatufotografi? Finns det några regler? Eviga frågor. Till och Från vill gärna teoretisera kring detta spännande ämne. 

Gatufoto definieras ibland som "bilder av människor tagna i det offentliga rummet och som inte är arrangerade." Gatufotopoolen har en liknande definition. I och för sig inget fel på denna. Men är den inte för vid? Om en definition rymmer nästan allt blir den väl meningslös? Finns någon skillnad på gatufotografi och dokumentär fotografi? Och hur är det med turistbilder? 

Gatufoto? 

Låt oss pröva nånting snävare: "Gatufotografi är det som Henri Cartier-Bresson sysslade med." Alla vet att Cartier-Bresson är gatufotografins mästare. Så om man plåtar bilder som ligger nära det som Cartier-Bresson gjorde, då borde man plåta gatufoto. Men vad sysslade i så fall Cartier-Bresson med? Vad är det som utmärker hans bilder? Om jag fick svara skulle jag säga att bilderna har en knorr. Om man smälter samman de två definitionerna får man: 

Gatufoto är bilder av mänskor tagna i det offentliga rummet som inte är arrangerade, och som har en knorr. 

Men i vad består i så fall den bressonska knorren? 

Dokument. 

Låt oss fundera på skillnaden, om någon, mellan gatufotografi och dokumentär fotografi. Allt skapande strävar att föra samman form och innehåll. Normalt är innehållet viktigast. Tankarna ska vara djupa, handlingen spännande. Om innehållet sedan kan uttryckas i skönt språk kan verket bli bra. Likadant är det med fotografi. I dokumentär fotografi (d v s normal fotografi), strävar man främst att fånga motiv som är intressanta i sig. Och om man sedan kan få bakgrunden att samverka med motivet kan bilden bli bra. 

Men gäller det också i gatufotografi? Här tycker jag det finns en skillnad. Gatufotografi i egentlig mening, menar jag, sätter formen före innehållet. Motivet behöver inte vara intressant i sig. Vad som främst eftersträvas är i stället samspel mellan bildelement. Och det är en poäng att detta samspel inte är naturligt. Sambandet finns inte i sig mellan tingen. Det är snarare den fotografiska aktiviteten - inramningen och frysningen - som skapar sambandet. Häri ligger den bressonska knorren. 

Dokument? 

Bilden ovan skildrar en fågelmatare som just har utfodrat stadens fåglar. Motivet står i centrum. Bilden vill fånga en fågelmatare i vardagen. Bakgrunden samverkar också med motivet. Sambandet är dock naturligt. Fåglar hör till fågelmatare liksom handen hör till handsken. Fåglarna pekar mot fågelmatarens yrke, tjänar som attribut.

Bilden har en dokumentär karaktär. I vid mening är den också ett gatufoto. Men är den gatufoto i egentlig mening? Enligt mig är den inte det. Inte många drar väl här på smilbanden? Den bressonska knorren saknas. 

Gatufoto! 

Här en snarlik bild. Samma motiv: en fågelmatare efter utfodring. Bilden har dock en annan karaktär. Motivet står inte i centrum: i stället är det det bildliga samspelet som är centralt. Att mannen är fågelmatare är mindre viktigt. Det viktiga är snarare att en person klädd i orange råkar inta en hållning samma som svanen. Ett slumpsamband som kameran råkat fånga. Finns här inte lite knorr? 

Så vad är gatufotografi? Kanske kan man tala om gatufotografi i två betydelser. Dels gatufotografi i vid mening (där normal, motivstyrd fotografi ingår). Sedan också gatufotografi i egentlig mening. För den senare kan man tänka sig följande definition: 

Gatufotografi i egentlig mening är att skapa bildligt samspel i ett spontant skeende.  

Gatufotografi är lite grann som Finland. Liksom Finland består av Egentliga Finland (trakterna runt Åbo) och övriga Finland, består gatufoto av gatufoto i vid mening (ofta motivstyrd) - samt gatufoto i egentlig mening: formstyrd och vars idkare söker skapa bildligt samspel där sådant ej finnes - i jakten på den bressonska knorren. 

På skrattmåssafari

Meddelar bilder från ett skrattmåssafari inne i Stockholm.  Just nu är förmodligen bästa tiden att plåta skrattmås. Om vintern matas stadens fåglar av Staden. En fågelbrygga byggs vid Strömmen. Där hänger alla sorters fåglar: måsar, trutar, svanar, änder, viggar, knipor, sothönor. Just tiden när isen smälter men bryggan finns kvar är den bästa. Fåglarna är kvar i stan och har ännu inte dragit ut i skärgården. 

Safarigruppen var relativt liten. Det var jag och en kollega från jobbet. Jag stod för utrustningen och kollegan för fotograferingen. Och roligt att säga blev det en hel del riktigt bra bilder: 

En härlig dag! 

Kollegan Camilla. En naturbegåvning! 

Härlig action! 

Bra närvaro i den här bilden. 

Skrattmåsfotografering är i grunden inte svårt. Det viktigaste är att ha rätt grejer. Finns någon hugad? Hör av er så ses vi vid Strömmen! 

En häger!

Det hände en rolig grej på väg hem från jobbet idag. Tänkte att jag skulle plåta lite skrattmås på kvällskvisten. Så jag tänkte att jag drar mig ner till slussen. Det vill säga den riktiga slussen, inte T-banan. Där brukar måsarna hålla till och fiska kvällsmat. Kanske man kunde fånga några schysta bilder? 

När jag kom dit var det mörkt. Hos Svenska Manometerfabriken jobbade personalen över. Antagligen vill de försöka få ut den nya manometrarna till jul. 

Det visade sig dock svårt att plåta måsar. Mörkret var lite väl saftigt att det var svårt att få till hyfsade slutartider. Hade dessutom bara en 85:a med mig så det var svårt att komma nära. 

Då, plötsligt: 

En häger! 

Vad gör den här? Hägrarna håller till vid Isbladskärret på sommaren. På vintern håller de till i Solna. Kanske var den ute på ett sista ragg innan vinterflytten? Eller så hade den blivit akterseglad och letade efter sin flock? 

Gillar verkligen hägrar. Coola fåglar. Lite urtidsmonster över dem. Efter ett tag flög den ut över vattnet. Hoppas den hittar hem. 

On the noble art of city birding

En grej som jag upplever som lite jobbig är villkoren för oss som ägnar oss åt att plåta stadsfågel. Saken är den att stadsfågel är bland de roligaste motiven att plåta. Men samtidigt är det svårt att finna avnämare för sina alster. Stadsfågel är nämligen något som faller mellan gängse kategorier på ett lite olyckligt sätt. 

Homeward bound.

Att plåta stadsfågel handlar i grunden om gatufotografi men där fågeln står i centrum. Fokus är här på fågeln som medlem och inbyggare i staden. Precis som andra varelser i staden har fågeln sin handel och vandel. Precis som alla andra försöker den skaffa sig brödfödan för dagen. Och när den samspelar med andra stadsbor uppstår spännande moment. 

Boardwalk crow.

Det är här som problemen uppstår. Ty gatufotografi handlar om att plåta människor i gatulivet. Därför platsar inte gatufåglar riktigt som gatufotografi. Å andra sidan platsar inte gatufåglar bland normala fågelbilder. I den gängse fågelfotografin bedömer man bilder efter två kriterier: dels fågelns särart, dels bildens skärpa. Gatufågelbilder platsar därför sällan. Inom gatufågelfotografin står framför allt kråkan och måsen i centrum: alldagliga fåglar som emellertid är lysande opportunister och som när de samspelar med människan kan ge upphov till strålande gatukonst. 

The pita hunt. 

Det är därför jag undrar om det finns fler gatufågelfotografer som känner sig lite hemlös bland de rådande kategorierna. Är det dags att slå sig samman? Är tiden mogen att bilda en ny kategori, city birding eller street birding? Gatufotografi med fågeln i centrum. 

Maestro! 

Dancing in the street. 

The stakeout. 

Morgontrut

Godmorgon kära fotokollegor! Hoppas att ni får en fin dag. Meddelar några måsbilder så här på morgonkvisten: 

Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. 

/Per