Stockholm Zombie

Stockholm Zombie idag. Meddelar några bilder. 

Publiken stortrivs! 

Svarta änkan. Ruggigt! En favorit. 

Jean-Paul Gaultier i stan

Den franske kreatören Jean-Paul Gaultier har haft en utställning på Arkitektur- och designmuséet. Undertecknad har varit lyckligt ovetande, men genom ett stalltips fick jag reda på att det var sista dan idag. I grevens tid! Naturligtvis var man tvungen att åka dit och bevaka. Jag är i grunden inte så intresserad av mode. Men två saker lockade. Dels fanns det utsikter till att plåta kreationer i sköna färger. Dels drar haute couture till sig snygga tjejer, och dem gillar jag att plåta. Jag skulle inte bli besviken. 

Jean-Paul Gaultier tillhör tillsammans med Plastic Bertrand och Johnny Halliday en typ av fransmän som inte riktigt är fransmän - men på ett franskt vis. Jean-Paul kan väl bäst beskrivas som en sorts blanding mellan fransman och punkare. Jag kom till muséet vid tvåtiden. Då ringlade köerna långa. Det tog en timme att komma in! Bäst för Jean-Paul att han levererar. När man kommer in är det dock inget snack. Upplevelsen är värd varje väntan: 

Direkt förförs man av Jean-Pauls fantastiska kreationer. C'est magnifique! 

Det här är haute couture! 

Spetsbrösten är jag dock lite tveksam till. Bröst ska vara stora, runda. 

Oh, la la! Jean-Paul utmanar. 

De skotska mohikanerna. Det var med dem som Jean-Paul slog igenom. Två vilda folkslag i skön blandning. 

Plötsligt är man förflyttad till trakterna kring Place Pigalle. Det är den franska dekadansen i sin mest välskurna form. Det är kabaréer, sjömän, alla sorts konstiga varelser...

Naturens orättvisa. 

Man förstår varför många drömmer att bli modefotografer. Stilen, skönheten, sexigheten, formerna, färgerna, glamouren. Modevärlden är helt enkelt oemotståndlig. Varför har man inte kommit på det innan? Till och Från måste sadla om till modeblogg. Milano nästa! 

Halvmaran 2013

Halvmaran idag. För tredje året i rad var Till och Från och bevakade. Det är lustigt men denna tillställning fortlöper alltid enligt vissa rutiner. Jag brukar stå på Sankt Paulsgatan och plåta. Obligatoriska inslag är: 1) motljus; 2) festklädda människor vid van der Nootska palatset. Märkligt hur allt blir samma år efter år. It's deja vu all over again. 

Först bland damerna var Isabellah Andersson. Hon brukar vinna. 

Jäpp. Även i år: fest på van der Nootska! 

En klassiker. 

//Slut. 

Barack Obama i stan - den syriska folkfesten

Obamas besök hade dittills inte varit någon höjdare. Men den slutade i fin stil. På eftermiddagen var det folkfest på Medborgarplatsen. Syrier var där för att protestera mot ett amerikanskt anfall. 

Tillställningen drog till sig en svans av belackare. Unga arga män viftade med rebellernas grön-vit-svarta flagga. De skrek: "Assad fascist mordare!" De ville krig. 

De var inte särskilt många, men de var hätska. Islamistiska fotbollsfans är väl den närmaste beskrivningen. 

Nej, det här var inte roligt. 

De som protesterade mot kriget var desto fler, kanske 4-5 gånger. Och det var människor av alla slag: kvinnor, män, barn, ynglingar. Vanligt folk, helt enkelt. Många kristna, men även en del muslimer. 

Demonstranterna viftade den syriska röd-vit-svarta flaggan. Plakat på presidenten Assad och Egyptens starke man, general Al Sissi. 

Piratpartiet var också där. Fokus var på Edward Snowden och Chelsea Manning. 

Även proggarna var där. De protesterade sin vana trogen mot USA. Obama ej längre idol. 

Här kanske det kan vara lämpligt med en utvikning. Någon kanske frågar sig: om proggarna är mot att USA för krig, är det inte ett tecken på att kriget är bra? Detta är en feltanke. Det finns två typer av politiskt engagerade. Dels finns fotbollsfansen, dels finns tänkarna. De förra är relativt många medan de senare är relativt få. Fotbollsfansen är de som håller på sin sida, oavsett hur förutsättningarna ändras. Under kalla kriget höll antikommunister på USA medan socialister var mot landet. Flertalet av dessa människor fortsätter att gå på i ullstrumporna som om ingenting har hänt. De vägrar att inse att muren har fallit, och att USA:s nya utrikespolitiska hållning har förändrat allting. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps fanns inte längre något hot från kommunismens totalitära ideologi. Världen borde ha blivit fredlig, folkrätten borde ha fått råda. Tyvärr har det inte blivit så - och det beror helt och hållet på USA. Efter murens fall drabbades landet av hybris. Man såg sig som världshistoriens slutsegrare. USA var Guds gåva åt mänskligheten, bärare av universella värden, med rätt att godtyckligt ingripa mot "skurkstater" obeaktat folkrättens regler. Till denna ideologiska dimension anslöt sig ett problem från det militär-industriella särintresset. Vid Sovjetunionens kollaps hamnade alla västliga försvarsmakter i en identitetskris. För att motivera sin existens måste en försvarsmakt ha en fiende. Vad göra med Nato? Alliansen bildades för att försvara Västeuropa mot Sovjetunionen: när denna stat kollapsade förlorade Nato sitt existensberättigande. Det naturliga hade varit att alliansen hemförlovades och att tjänstemännen och byråkraterna fick en rundlig pension att njuta fredens sötma med. Men så fungerar inte människor. När en byråkrati förlorar sitt existensberättigande måste den hitta en ny uppgift. När en försvarsmakt förlorar sin fiende måste den hitta nya fiender. Lösningen blev att omvandla Nato till världspolis. I den nya världsordningen gäller inte folkrättens regler om gränsers okränkbarhet. FN-stadgan betyder intet. Enligt FN-stadgan är anfallskrig förbjudet. Militära medel för tillgripas endast ifall FN:s säkerhetsråd ger sitt godkännande. USA och andra västländer respekterar inte längre FN-stadgan. De goda har alltid rätt att ingripa i andra länders inre angelägenheter och bomba ett land av "humanitära" skäl, och ändra på andra länders regimer, enligt den amerikanska presidentens goda tycke. Må så vara: man varför alla dessa lögner? Sedan murens fall har USA startat ett anfallskrig vart fjärde år. Alltid helt eller delvis på lögner; ofta utan FN-mandat, d v s i strid mot folkrätten. 

Vad har allt detta våld åstadkommit? Har världen blivit mer fredlig? Nej, ingen som ser sakligt på frågan kan väl svara ja. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort. Och det är här som det ironiska inträffar att det numera är proggarna, socialisterna, som är rätt ute i världspolitiken. Av födsel och ohejdad vana kritiserar de USA - och eftersom USA numera är världens stora bekymmer råkar de ha rätt! Omvänt gäller att liberalerna, som tidigare helt riktigt stod på USA:s sida i det kalla kriget, av födsel och ohejdad vana fortsätter att stödja landets politik. Vilket gör att det numera är de som är vilse i världspolitiken. Slutligen finns tänkarnas fåtaliga skara - som höll på USA under kalla kriget, men som har insett hur läget har ändrats och därför är starka motståndare till landets rådande politik. Och som inser att det ironiskt nog idag är länder som Ryssland som står upp för folkrätten och som utgör förnuftets röst i världspolitiken. 

Syrien är världens äldsta kristna land. Islamistrebeller har kidnappat kristna biskopar. Inbördeskriget går hårt åt den kristna minoriteten. 

Jag kan säga att det var riktigt rörande att stå med syrianerna på Medis. Vanliga människor som försvarar sitt land. Man känner kristen solidaritet. Och när man såg de olika sidorna i konflikten på Medis insåg man hur fel ute USA och the usual suspects är i Syrien. Visserligen var det många kristna, så folksamlingen kanske inte var representativ för Syriens befolkning. Men ändå tror jag att den kan vara det. Ty det finns skäl att tro att situationen i Syrien påminner om den i Egypten, där den kristna minoriteten och majoriteten av muslimerna har valt militären framför islamisterna. Det är något som ger hopp åt Mellanöstern och åt världen. 

Barack Obama i stan - entouraget

Som en del kanske har märkt är Barack Obama i stan. Den amerikanske presidenten. Obama har gjort sig känd som en skicklig retoriker som betonade vikten av förändring (change). För åtta år sedan ville han förändra världen. Inga mer olagliga krig baserade på lögner. Inga mer inskränkningar av medborgerliga rättigheter. Världen blev begeistrad. Den gav honom Nobels fredspris, ty den ville se Obamas change. Det var då det. Nu har han fått gråa hår, avlyssnar hela världen och är just i färd med att starta ett nytt folkrättsvidrigt anfallskrig. Precis som sina två företrädare. Det är synd om karln. Ingen rår på det amerikanska militär-industriella komplexet.  Det är antagligen bra att han kommer till Sverige och bort från den ohälsosamma miljön i Washington, enfaldens och illasinnets högborg. Här i Sverige kan han spela basket och snacka grön teknologi med Fredrik. Det kommer att göra honom gott. Förhoppningsvis hittar han till sitt gamla jag. 

På morgonen var det redan full aktivitet. Halva stan avspärrad. Betong överallt. Murvlarna syntes redan på Slussen med riktade antenner. 

Skeppsbron. Sikte mot Grand. Men Obama bor väl inte där? Bor han inte på Air Force One? 

Norrbron. High Noon. 

Trots allt var det lite fjuttigt. Var var helikoptrarna? Var fanns den nationella insatsstyrkan? Senare vid ettiden börjar det hända saker...

Där kommer han! 

Första limon. Säkerhetsrådgivaren och bombanhängaren Susan Rice skymtar. 

Och där i baksätet. Är det inte? Visst är det det. Obama! 

Efter följer Secret Service med öppen baklucka och kulspruta. Bäst att inte vara trigger happy en sån här dag. 

Karavanen susar förbi. Bilar av alla slag. Ett helt entourage. Det går snabbt. All denna förberedelse, all denna betong bara för detta? Publiken dock nöjd. Många slänger sig på telefonen. Jag såg Obama! 

Polisen var ute och luftade märkliga fordon. Vad är detta? 

I Strömmen låg märkliga prylar. Bomber och granater för att stoppa ett anfall från vattnet. Fåglarna uppskattar servicen. 

Efteråt lugnt som vanligt. Polisyrket är trots allt ganska behagligt. Det gäller att hänga på stan och kolla in läget och se bestämd ut. 

En del softade. Lattemamammorna sågs som vanligt på stan njutandes av livet. 

Utsikt mot Rosenbad. Där ser man det. Entouraget! Mäktigt ringlar det sig runt kvarteret. Inte ens Mike Tyson hade ett sånt stort entourage när han stod på topp. 

På toppen av byggnaden. Snipers! 

Trots allt mycket väsen för ingenting. Kunde de inte ha släppt honom från helikopter? Alternativt kunde Reinfeldt åkt ut till Arlanda och träffat Obama på Air Force One? De flesta var eniga: inget att berätta om för barnbarnen.