Ja, sånt här är tungt! Men oftast ofrånkomligt, det händer förr eller senare.. Gick själv igenom liknande år 2013 när min far avled efter en längre tids sjukdom, det hade varit väntat i 1,5 år.. Men han fick tillbringa sina sista 7 veckor på Nacka Sjukhus där dom hade 'hospis' avdelningar.. han led själv ingenting under den tiden och var mestadels klar i huvet.. i stort sett så tynade han bort av svält, men led som sagt inget av det.. kroppen var färdig på något sätt! Själv var jag väl där nästan varannan dag under de veckor han var inlagd där.. Jag yrkesarbetade då men kunde ta ut 'vård av anhörig' dagar från Försäkringskassan. Vill minnas att det finns 100 sådana dagar att ta ut, med en sjuk anhörig. Ha det så bra det nu går!
Hälsn!

Du genomlever hårda tider, och du har min fulla medkänsla. Den riktigt hårda kärnan är kanske att det tillhör livets normala påfrestningsnivå - brutalt sagt, men sant. Alla får sin beskärda del i sinom tid.
För ett och ett halvt år sedan förlorade jag plötsligt och oväntat min hustru, min bästa vän och livskamrat. Jag som alltid hade trott att jag skulle gå först, stod där helt handfallen. När jag kom hem till lägenheten var det så tomt att det "prasslade" i luften. Men som sagt - det är livets normala påfrestningsnivå, bara att försöka finna sig och anpassa sig.

Bild 1 är stark i sig, men växer betydligt när man läser din gripande text!

Har lite svårt att komma igång att kommentera ditt inlägg. Sedan jag gick i pension för tio år sedan har det inte varit annat än begravningar. Uppgivenhet och trötthet är bara förnamnet. Jag och min fru är äldst nu sedan min frus syster och mina tre syskon dött. Dessutom min svärmor, och hennes särbo och min morbror. Min svärmor fick hjärtstillestånd 2008 men överlevde. Hon klarade sig själv med att laga mat men handling, städning och så alla sjukhusbesök fick vi hjälpa med. Det var alla dagar i veckan. Hon blev 89 år och var helt klar i huvudet två timmar innan hon avled skojade hon som hon brukade. Hon hade ingen rädsla för döden.
Hennes särbo fick vi hjälpa varje dag i två års tid med städning, mat och sjukbesök. Kom sedan till äldreboendet. Hälsade på tre, fyra gånger i veckan. Kunde inte jag och min fru så åkte någon av våra barn. Otaliga gånger följde vi honom till sjukhuset och när en vuxen människa skiter på sig innan man hunnit innanför dörrarna så blir man ställd. Man kunde få vänta halva dagar innan man var färdig. Han hade en dotter som jag bara sett en gång på 18 år. När han dog mötte vi henne i hissdörren. Det första hon frågade om var om han hade några värdesaker. Det som finns finns i hans rum. Ja, jag tänkte mest på kontokortet. Hon fick kortet men ingen kod. Efter två månader står polisen utanför min dörr. Jag var anmäld för att ha stulit hans pengar. Som tur var hade vi tidigare i sällskap med boendets chef pratat om det här. Jag antar att polisen åkte in till chefen och fick min historia bekräftad. Veckan efter var det avskrivet. Det här har tagit mest på i alla fall mina krafter. Jag tog mycket illa vid mig av allt.
När jag läser din text och din tidigare blogg så är det precis vad jag själv upplevt med min morbror som jag berättat om i bloggen tidigare. Han hade dåligt samvete för att vi måste hjälpa med allt, värst tror jag det var när han skulle ha hjälp på med blöjor. Något han skämdes för. Han blev 92 år. Nu har vi turen att ha fyra barn som även dom besökte honom nästan varje dag. Bl.a. när jag och min fru besökte Jokkmokks marknad. Vi kom hem sent på måndag kväll. På tisdag morgon var han död. Det blev långt inlägg det här men ibland blir det så, man måste skriva av sig. Idag är vi väldigt tacksam att vi ställde upp och ångrar inget. Nu får vi ta fram dom glad minnena.
Sten