Frustration, uppgivenhet, trötthet...
Det är jobbigt nu...och jag har i stort sett bara mitt fotointresse och bildbehanding på min Mac laptop som andningshål...
Jag är ju heltids-anhörigvårdare i "24/7"-utsträckning sedan mitten av februari 2818, utöver vad hemtjänsten, nattpatrullen och MiNT (mobila närvårdsteamet) här i centrala Östersund hjälper till med. Min gamla mor som förhoppningsvis får fylla 95 år i slutet av december (men läkarna tror inte på det), har åtminstone de senaste tre veckorna varit helt sängliggande hemma i sin lägenhet, och varken äter eller dricker nåt - sakta håller hon på att tyna bort. Det är med stor sorg i hjärtat jag ser det ske.
Läs också min blogg här på Fs från i maj förra året...den är ännu också så aktuell. Se https://www.fotosidan.se/blogs/canalogg-48/index.htm?date=2018-05-01
Var är mina syskon nu??
Hälsn!
Några 100 dagar finns nog inte för mig - Jag, som enastående kommunmedborgare (pensionär, dvs ”tärande”, tyvärr inte ”närande” / och en i ”jätteproppen Orvar” alias ”köttberget)”, förväntas nog att dessutom hålla tillgodo med den magra pension jag har.Utöver all den tid jag lägger ner, har jag ju tveklöst ökade kostnader.
Samhället utnyttjar effektivt och skrupelfritt vårt stora engagemang och vilja att hjälpa våra anhöriga utan något som helst ekonomiskt stöd - jag är säker på att det finns många flera i samma situation som jag.
/B
För ett och ett halvt år sedan förlorade jag plötsligt och oväntat min hustru, min bästa vän och livskamrat. Jag som alltid hade trott att jag skulle gå först, stod där helt handfallen. När jag kom hem till lägenheten var det så tomt att det "prasslade" i luften. Men som sagt - det är livets normala påfrestningsnivå, bara att försöka finna sig och anpassa sig.
men det jag reagerar på är:
Som jag skrev i mitt kommentarsvar till Jan ovan, så upplever jag att
samhället utnyttjar effektivt och skrupelfritt oss anhörigvårdare med vårt stora engagemang och vilja att hjälpa våra anhöriga utan något som helst ekonomiskt stöd - vi sparar nog miljarder åt vården varje år, och jag är säker på att det finns många flera i samma situation som jag.
/B
Eljest - kan jag ställa en Leica fråga, teknisk sådan?
På min M4 tycker jag att mellanrummen mellan varje filmruta blir lite för litet...går det att justera? Risken är när jag klipper isär framkallad film är att jag klipper bort lite av negativet, och fast jag sätter in filmen rätt och drar fram filmen till ruta 1 innan jag börjar fota så får alltid första rutan nummer noll när jag scannar!
Dvs att jag alltid får 37 exp på en rulle är väl inte fel i och för sig, men som sagt skulle jag vilja ha en aning större mellanrum mellan filmrutorna. Vad säger du?
mvh
/B
Mekanismen har alltså hög precision och är justerbar, men jag tror att det ställer sig väldigt dyrt att låta göra saken hos Leica i Wetzlar.
mvh
/B
Jag tror att det är kroppen som ställer in sig på vad som skall komma. Det sista stadiet är att händer och fötter kallnar. Jag satt och höll en iskall hand.
Hoppas att hon vinner även denna fight...
mvh
/B
mvh
/B
/B
Hennes särbo fick vi hjälpa varje dag i två års tid med städning, mat och sjukbesök. Kom sedan till äldreboendet. Hälsade på tre, fyra gånger i veckan. Kunde inte jag och min fru så åkte någon av våra barn. Otaliga gånger följde vi honom till sjukhuset och när en vuxen människa skiter på sig innan man hunnit innanför dörrarna så blir man ställd. Man kunde få vänta halva dagar innan man var färdig. Han hade en dotter som jag bara sett en gång på 18 år. När han dog mötte vi henne i hissdörren. Det första hon frågade om var om han hade några värdesaker. Det som finns finns i hans rum. Ja, jag tänkte mest på kontokortet. Hon fick kortet men ingen kod. Efter två månader står polisen utanför min dörr. Jag var anmäld för att ha stulit hans pengar. Som tur var hade vi tidigare i sällskap med boendets chef pratat om det här. Jag antar att polisen åkte in till chefen och fick min historia bekräftad. Veckan efter var det avskrivet. Det här har tagit mest på i alla fall mina krafter. Jag tog mycket illa vid mig av allt.
När jag läser din text och din tidigare blogg så är det precis vad jag själv upplevt med min morbror som jag berättat om i bloggen tidigare. Han hade dåligt samvete för att vi måste hjälpa med allt, värst tror jag det var när han skulle ha hjälp på med blöjor. Något han skämdes för. Han blev 92 år. Nu har vi turen att ha fyra barn som även dom besökte honom nästan varje dag. Bl.a. när jag och min fru besökte Jokkmokks marknad. Vi kom hem sent på måndag kväll. På tisdag morgon var han död. Det blev långt inlägg det här men ibland blir det så, man måste skriva av sig. Idag är vi väldigt tacksam att vi ställde upp och ångrar inget. Nu får vi ta fram dom glad minnena.
Sten
Jag har fotograferat under åren, de senaste åren även gjort ljudinspelningar och filmat lite med min kompaktkamera...
Vi har snart Allhelgonahelgen, låt oss tända ljusen för de nära och kära!
mvh
/B
För övrigt, jag lyckades ordna så att jag kunde göra en liten "utflykt" det senaste dygnet...körde t.o.r. till Umeå 2 x 40 mil för Cyberphotos fotomässa...Jag saknade verkligen Fotosidan på plats där i Umeå!! Jag ska försöka få in en liten "snabb-blogg" här på Fs om det under dagen...!
mvh
/B
Vi skulle varit med i Umeå, men det var något som sker sig med vår leverans av böcker dit. Vet inte exakt vad som hände.