Naturen levererar inte

Grå, grå, grå. Hösten har visserligen innehållit en del fina dagar, med sol och trädkronor i sprakade färger. Men ingen av dessa dagar har jag haft möjlighet att vara ute i naturen med kameran. Tid till förfogande och väderförhållanden med fotopotential har varit dåligt synkade hela säsongen. Höstens vindar raserade snabbt den sköra lövprakten och därefter har det mest varit jämngrått väder och kalt i skog och mark.

Skugglösa och händelsefattiga novemberdagar. När inget anslående grynings- eller skymningsljus infinner sig, när inga spektakulära scenerier uppstår. Dagar när naturen inte ”levererar”, för att låna ett uttryck från sport och tv-underhållning.

En leverans, ett paket. Varsågod – konsumera. Den där extraordinära men förtingligade prestationen vi lär oss att kräva av andra och kanske av oss själva omvandlas lätt till en förväntan på det vi riktar kameran mot. Vi har ju sett bilderna på nätet, de där som sticker ut i flödet, tumnaglarna med hög wow-faktor.

Men det är inte naturens uppgift att leverera förväntade upplevelser eller fotomotiv åt oss, och det är inte vår uppgift att värdera naturen efter prestationskulturens norm. Naturen levererar inte. Den ger någonting annat, någonting djupare, bortom bilderna. Så även en grå, mörk och blåsig höstdag.

Albanien 2015, del 2 av 2 – Från Thethi till Valbona och Kruja

En lång dags vandring i hettan tar oss från Thethi till Valbona, från en nationalpark till nästa över ett bergspass på bortåt tvåtusen meters höjd.

Dalen påminner om Thethi men i Valbona känner man sig ännu mer omsluten av berg, klippväggarna och topparna ligger närmare inpå. Vi bor några nätter på ett ljuvligt gästhus, en skuggig oas med djur, grönsaksodlingar och fruktträd.

Efter en dags vandring njuter man stort på balkongen med en kall öl, fast utsikten gör det svårt att hålla blicken på sidorna i boken man satt sig för att läsa:

Ute på landsbygden i norra Albanien lever människorna enkelt, odlar och sköter boskap med traditionella medel. De flesta har emellertid mobiltelefoner och på sina ställen finns Internet – en egendomlig kontrast kan tyckas, men bara om man utgår från att alla samhällen ska genomgå samma slags utvecklingsprocess som de rika Västländerna.

Liksom i Thethi blir gästhuset i Valbona vårt basecamp för dagsturer.

Den sista bilden är faktiskt tagen ett tiotal meter in i Montenegro. Det är inte första gången under våra vandringar vi rört oss vid nationsgränsen. Den 645 kilometer långa bergskedja som kallas Dinariska alperna förbinder många länder, från Slovenien i norr genom Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Montenegro, och Kosovo till Albanien i söder.

Efter några dagar i Valbona har det blivit dags att ge sig av. Resan börjar lida mot sitt slut. Den kunde slutat här och jag skulle ändå varit nöjd. Naturen, kulturen, människorna, maten, sällskapet, allt har gett mig fina upplevelser.

En båtfärd på sjön Koman tar oss vidare mot resans sista anhalt. Landskapet passerar revy i lugn takt, ibland som en lektion i geologi.

Efter all vandring får kroppen nu vila. I staden Kruja besöker vi ett par museer och försöker undvika turistfällorna – butiker där man ironiskt nog gör kommers av kommunismens kitschiga symboler från tiden före 1991. Här finns också en dramatiskt belägen fästning att beskåda. Samt en och annan katt.

Del 1 av min reseberättelse hittar du här.

Albanien 2015, del 1 av 2 – Från Shkodra till Thethi

Vi kliver in i minibussen som ska ta oss till Albaniens norra delar, på gränsen mot Montenegro och Kosovo. Nationalparkerna Thethi och Valbona är vårt mål. Här dominerar bergen med toppar upp emot tretusen meter. Landskapet präglas också av skogar, floder och vattenfall. Det är för vandring i naturen vi siktar på just till dessa områden. Men vistelsen i Albanien kom också att bjuda på möten med människor och inblickar i en kultur med en lång och vindlande historia.

Med en yta ungefär som Dalarna och en befolkningsmängd på en tredjedel av Sveriges är Albanien ett litet land. Under efterkrigstiden fram till 1991 var nationen en kommunistisk diktatur, i decennier styrd med järnhand av Enver Hoxha. Spåren av denna regim finns kvar, nu som omärkta kulturminnen lite varstans. Exempelvis monumenten, som med typisk estetik ska demonstrera stabilitet och styrka:

Och så alla bunkrar. Hoxha lät bygga över 700.000 små bunkrar som skydd mot påstådda yttre hot. Det berättas att säkerheten testades genom att åsnor placerades i bunkern som sedan bombades. Alla åsnor ska ha överlevt utan skador (och skämt om den verkliga åsnan kan numera florera öppet).

Första anhalten är Shkodra, en av de äldsta och historiskt mest betydelsefulla städerna i Albanien. En mer än tusenårig historia vars militära och politiska dimension kan avläsas i slottet Rozafa, strategiskt beläget på en hög kulle.

Vår vandring börjar vid Qaf Thore, ett bergspass på 1700 meters höjd. Det är mycket hett och torrt. Röken på bilden stiger från en skogsbrand, en vanlig syn i dessa områden sommartid.

Den nästan olidliga hettan och torkan till trots så är vegetationen friskt grön. Urladdningar med åska och regn förekom ofta på kvällen, och här och var flödar vatten genom landskapet.

Vi bor enkelt i små byar i dalgångarna. Längs vandringslederna är det vanligt att familjer har byggt om en av gårdens byggnader till gästhus. Värdarnas vänlighet och gästfrihet gjorde att det kändes lite som att vi blivit inbjudna till deras hem. Lugn och gemyt råder, omgivningarna är pittoreska, och att väckas av tuppen varje morgon har sin tudelade charm.

Vi når Thethi, det utsträckta samhälle som också delar namn med floden i dalgången och är beteckningen på området som blev nationalpark 1966. Här finns flera sevärdheter förutom den fantastiska naturen. Ett av få kvarvarande torn kallade kullë finns här. Dessa torn användes redan under ottomanska regimen och ända fram till tidigt 1900-tal, dels för militärt bruk, dels som ett slags domstolsbyggnader där familjefejder och andra tvister reddes ut. Tornet i Thethi är idag ett museum i privat regi som drivs av familjen som äger marken.

Thethi blir vår utgångspunkt för en dagstur upp till Pejapasset, eller Quafa e Pejës. Hyfsat högt på drygt 1700 meter men en bra bit under Maja Jezercë, som med sina 2694 möh är det högsta berget i dessa delar av de albanska alperna.

Pejapasset ligger strax bortom sadeln till höger i bilden nedan. Det höga berget är Maja de Harapit (2217 möh).

Stigningen är brant och ryggsäcken känns tung i den olidliga hettan. Men naturen och vyerna gör vandringen mödan värd.

På andra sidan passet i nordostlig riktning, mot Montenegro:

Fortsättning följer...

Diptyk

En bild står aldrig helt på egna ben, allt tal om ”bilden i sig” är varje gång en smula bedrägligt. Oavsett kontext – en utställning, ett webbgalleri, en tidningsartikel, en fotobok – så ger sammanhanget en miljö som i sin tur skapar resonans åt den individuella bilden.

Detta förhållande kan aktivt utnyttjas. Mening och uttryck kan förstärkas eller skapas genom bildernas positionering sida vid sida. Diptyken är en renodlad form av sådant bildgiftermål. Med två fotografier, eller för den delen tre i vad som då blir en triptyk, som en enhet kan man laborera med komposition på dubbla nivåer, inom respektive bild samt på syntesens eller kontrapunktens nivå.

Inom naturfoto fungerar detta bäst för detaljer och intima landskap. De grandiosa vyerna och sublima uttrycken kräver i regel ensamrätt på tronen. Likaså är ofta bilder med många detaljer och starka kontraster svåra att harmoniera i diptykens form. För all del: ingen regel utan undantag. Låt ditt eget omdöme avgöra.

Harsyra

I mitt senaste blogginlägg om vårens blommor tvekade jag om att lägga in en bild på harsyra. Oxalis acetosella som det latinska namnet lyder – eller surklöver på bohuslänska – är ingen vårblomma i sträng mening, eftersom den blommar även på sommaren, om än med självpollinering vilket innebär att blomman aldrig slår ut (det kallas kleistogami).

Men harsyran växer på ställen där jag brukar fota vitsippor så jag förknippar den upplevelsemässigt med vårens fotoaktiviteter. Den har sin egen karaktär bland svenska blommor, och med sina mörka ådringar, hjärtformade blad och blåtonade knoppar även sin egen skönhet.