Ännu en blogg: Innan ingen kommer ihåg fotbolls-VM längre

Jag går tappert igenom mina Bryssel-foton. Det ska gallras.

Men den där kvällen på pubben när Tyskland vann mot Brasilien med 7-1? Vågar man verkligen radera något av dessa foton?

Klart man gör. Men gallringen hade troligen blivit strängare om inte bilderna hade minnesvärde. Hur mycket fotografiskt värde de har får betraktarna avgöra.

Kvällen började ganska sansad.

I det tyska hörnet var ljuset extra rött.

Så bilderna på de mest roliga stunderna får vara i svart-vitt. Här jublade man fortfarande.

Senare trodde man inte sina egna ögon längre. Man vågade knappt applådera.

Det här var väl Sami Khedira. 5-0 om jag inte minns fel.

De som inte hade råd med drinkar tittade utifrån.

Man var lika förvånad över spelets förlopp även där. Förbipasserande som kastade en blick på tv:n såg ganska chockade ut.

7-0 i det här läget.

Som bekant vann de ju finalen sen. Nu är det färdigfestat.

Lagkaptenen har slutat med motiveringen att det är så mycket ren tur i fotbollen och turen ska inte vara avgörande för hans livs väl och ve. Vilken vettig människa.

Ännu en blogg: Andra kulturer på bild

Xenofobi har alltid funnits och kommer troligen att finnas även i framtiden. Hudfärg eller klädsel skrämmer somliga. Men rädslan kanske kan minskas om man tittar på likheterna i stället för skillnaderna? Det är väl så i hela världen att man ska stå ut med barn som vill någonting?

Att man tar sig till jobbet, högskolan eller vad det nu än kan vara för ärenden man har att uträtta?

Att man gillar att köpa fina saker?

Att man viskar trevligheter i sina näras och käras öron?

Eller att man helt enkelt gärna umgås med dem man trivs med?

De sista tre fotona är tagna på en marknad där jag blev påhoppad av en kille som jag inte ens hade riktat kameran mot vilket jag skrev om i ett tidigare blogginlägg. Han kände väl mest att han behövde beskydda folket på marknaden på något sätt. Bortsett från obehaget så känner jag mig mest ledsen när mina skäl blir misstolkade. Jag önskade att jag kunde sätta mig med den där killen igen någonstans i lugn och ro, visa fotona för honom och fråga: "Visst är det bra att dessa bilder finns?"

Undrar vad han hade svarat.

Ännu en blogg: Gatufoto i Bryssel

Hemma igen efter en veckas fotograferande i ett molnigt och regnigt Bryssel. Ett hemsnickrat regnskydd var lösningen. Linsen på X-E2:an ligger så pass djupt inne i motljusskyddet att det funkade.

Bryssel är en intressant stad där extremer möts: fantastisk arkitektur, utsmyckad med rader av sopsäckar ståendes framför fasaderna och rikligt med hundbajs på trottoarerna. Även kulturella extremer möts: inhemsk befolkning, turister, EU-finfolk och invandrare tätt inpå varandra. Fast så olika är vi kanske ändå inte.

Ett visst kvarter hade jag blivit varnad för. Dit skulle jag inte gå med en kamera i handen. Kvarteret i fråga låg bara ett stenkast från turistcentrumet. Men en marknad i ett annat invandrartätt område vågade jag mig på. Regnskyddet visade sig vara en dålig idé. Det uppfattades som smygfoto och jag fick en rejäl utskällning av en mörkhyad snubbe, det mest obehagliga och hotfulla som jag någonsin har varit med om på en fototur. Som tur var fanns det några ordningsvakter i närheten som det gick att prata med. Det var klart en fördel att jag kan franska. Skulle jag göra om det här så utan regnskydd och allt som kan uppfattas som smygande, med visitkort och inte utan att ha tagit ett snack med de kommunala ordningsvakterna i sina lila uniformer i förväg.

Annars fick jag blandade reaktioner. Ingen begärde att jag raderade ett foto. Men ungefär hälften av dem som la märke till mig påpekade att jag borde ha frågat först. Andra hälften blev glada eller struntade i mig.

I övrigt fanns det också mycket foto att se. Det pågick Summer of Photography i stan med några fina utställningar. Men även i det offentliga rummet fanns det en del fotografi. Det här är stationen Gare de l´Ouest med foton av Stephan Vanfleteren.

Gare Centrale hade också en fin fotovägg.

Jag är nöjd med resan. En mängd foton blev det. Nu får jag hoppas att jag får mitt serienummer för LR5 innan testperioden är slut. Man vågar ju knappt börja redigera.

Ännu en blogg: Dogma i Bryssel med X-E2

Jag tycker i allmänhet att dogmer är ohälsosamma, oavsett vilka. När det gäller mig och mitt fotograferande så har jag exempelvis aldrig insett meningen med att frivilligt begränsa parametrarna.

Men nu ska det bli lite dogma ändå!

Jag ska till Bryssel för en vecka utan några andra skyldigheter än att göra vad jag vill där, inte minst fota. Två saker avgjorde att D90:n stannar hemma och bara X-E2 och 35mm-objektivet följer med: viktgränsen på flygplanet och nyfikenheten på kameran som jag inte har blivit 100% varm med än.

Än så länge har jag inte fattat helt och hållet varför kameran när den lancerades reklamfördes som den ultimata GF-kameran. (Fast så är det kanske alltid att det nyaste är det ultimata som ska lovordas.) Jag har fortfarande inte vant mig vid att tillverkaren inte har splittrat live-view och menydisplay-funktion. (Jag som trodde att jag lär mig alla kameror, bara bildkvalitén är värt det.)

Med detta menar jag att man, om man bara vill snabbkolla ISO-inställningen eller val av fokuspunkt, antingen måste ha på live view:n eller kika genom sökaren. Jättedumt om man inte gillar att använda live view vid fotografering. Det är ju ofta för ljust runtomkring.

Alternativet är att sökaren aktiveras med en sensor så fort ögat närmar sig sökaren. Men det tar en sekund innan den slås på och en sekund till innan man har vant sig. Hur ska det gå när det ska gå fort?

Eller så har man bara sökaren aktiverad. Men då glor man genom sökaren bara för att kolla ISO eller en annan detalj.

Jag har lysläst manualen upp och ner. Rätta mig gärna om jag har missat någonting.

Hur som helst så är det ju inget fel på bildernas tekniska kvalité bara de blir till. Det här fotona tog jag för några veckor sedan på Marstrand.

.

Hoppas det blir en del intressanta motiv in Bryssel!

Ännu en blogg: Missa inte Lars Lerins foton på Marstrand!

Egentligen hade vi tänkt åka till Akvarellmuseet på Tjörn för att titta på deras Lars Lerin-utställning. Men sedan tipsade någon från fotoklubben om att det fanns en annan utställning med hans bilder och även foton på Marstrand så vi ändrade våra planer.

Det var tur, det var en mycket bra utställning som bara varar till 8 juni. I utställningen finns även verk av hans förebilder, bl.a. Sune Jonsson.

Fotona var för det mesta utskrivna på akvarellpapper som han i efterhand verkar ha gått på lite. Att man inte kom på det själv! Fina blev de. Utställningen är absolut värd ett besök!

På en del foton var hundar eller katter motivet, ofta väldigt magra eller skadade, men varsamt och finkänsligt porträtterade. Om inte annat så är mina katter alldeles för välmående och vanliga för att kunna konkurrera.  ;)