Ännu en blogg: Fjällvandringarnas skörd från mobil till systemkamera

Jag har hittills inte på allvar fotat med mobil. Sedan jag införskaffade en Huawei P10 så försöker jag vänja mig. Det går så där. Än så länge sitter det inte ens automatiskt i händerna hur jag ska hålla den så inte något finger hamnar framför linsen.

Motivationen är som störst när packningen ska vara som minst så det var bara mobilen som fick följa med på Vålådalsfyrkanten.

Torrt hade det varit men så fort det trots allt hade fallit någon droppe regn så vållade vadningarna lite huvudbry.

Det blev några trycka av-bilder på morgonpromenaden kring Vålåstugorna innan jag kom på att jag ju kan fota i dng också.

Tur det, för lite overskärpta tycker jag att direkt-jpg:n allt är när man förstorar dem hemma på sin dataskärm.

Stugvärden berättade att allt fler vill ladda sina mobiler på fjällstugorna just för att kunna fota. Fast så roligt tycker jag inte det är med mobil. Föredrar sökare. Om inte kameran var så tung bara...

För att bila runt i Norge spelade det däremot ingen roll.

Jag fuskade mig uppför Gaustatoppen med Gaustabanan.

Där kom jag på att jag inte hade tänkt på att ta med polfilter.

Jag var ganska tacksam för zoomobjektivet när det kom till att fota vattenfall.

Fast jag tycker de är svårfotade i vilket fall. Lite uttjatade. Bilden ovan är tagen vid Steindalsfossen, precis som nästa bild.

I Husedalen saknade jag mitt teleobjektiv men det och stativet hade inte fått plats i bilen.

Så man får titta noga för att se hur lik en Caspar David Friedrich-mälning denna bild egentligen är. :)

Vöringfossen var helt hopplöst att fota.

Lika bra att bara ha den som bakgrund. Sonen lyckades bättre med drönaren.

Samma recept i Simadalen nära Eidfjord: Lyckas jag ändå inte att fånga mäktigheten i landskapet fotar jag bara förgrund.

Någon  som vet hur norrmännen får till den turkosa färgen i sina fjordar?

Den mest udda upplevelsen var Glacier Ski resort på Folgefonnas nordkant.

En sen kväll plågade vår tvåhjulsdrivna bil sig upp för den smala vägen. (Just nu när jag skriver detta kommer jag på att inläggets rubrik om fjällvandringar är lite missvisande...)

Helt oklart för mig hur de har fått dit de där maskinerna.

Vi stannade där rätt länge och fotade i halvdimman.

Även på Hardangerviddan hade jag med systemkameran.

Vandringen från Trondsbustugan till Stigstuv hade knappt nögra höjdmeter alls.

Fast nästa vandring i Hallingskarvets nationalpark skulle ha det. 500 eller 700 höjdmeter, jag minns inte riktigt. Återigen följde bara mobilen med.

Fotar man har man alltid en ursäkt för att göra pauser. Fast nästan hela vägen uppför hade trappsteg.

Där uppe testade jag förförsta gången mobilens panoramafunktion.

Fast inget format kanske som duger för fjällandskap. Allt ser ju bara platt ut.

Att fullborde Prestholtsrundan var ganska krävande. Jag fick balansera över lösa stenar i nästan en timme innan jag kom till något som började lika en stig igen. I motljuset gick det dessutom knappt att urskilja markeringarna. Men jag var jäkla nöjd med mig själv. I slutändan tycker jag ändå att upplevelsen är viktigare än fotona.

Ännu en blogg: På besök på ett bageri

.

Ni vet, den där doften av nybakat bröd! Som vi har känt igen sedan barnsben. När man hejdar sina steg och försöker sniffa sig fram till var den kommer ifrån. Doften som får en att känna värmen av en bakstuga.

.

.

- Det sitter i väggarna! hojtar Oskar när vi stiger in på Jähnkes konditori i Uddevalla en måndag morgon före gryningen. Bagarnas arbetstider är minnsann ingen myt.

.

.

Väggarna tillhör den första våningen i ett hyreshus som troligen byggdes någonstans i början på 40-talet.

Det har alltid funnits ett bageri i de här lokalerna, men ägare och namn har bytt några gånger. I september 2017 var det Oskar Fransson och Olof Gustafsson som tog över och de har rätt så bra koll på bageriets historia.

.

.

- Det är många som har berättat, gamla kunder som alltid har varit här. De äldre har ju lite tid över och så står de och berättar om hur det var förr, säger Olof.

.

.

Fast ännu viktigare var det att få reda på hur den gamla utrustningen funkar. Ugnen exempelvis har betydligt fler år på nacken än Olof och Oskar tillsammans. Den förre ägaren Tommy Jähnke är fortfarande en tillgång.

.

.

- Han hjälper oss väldigt mycket. Han har hittat en egen lösning på allting här inne. Går någonting sönder så fixar han det själv. Han lärde mig även bokföring. Jag hade inte koll på det innan, erkänner Oskar.
- Tommy hade tålamod och lärde mig allting utan att bli förbannad på mig.

.

.

.

Både Oskar och Olof är utbildade bagare. De gick varsin krokig väg genom utbildning och arbetsliv innan de blev arbetskamrater på en stormarknad i Trollhättan. Missnöjet med arbetsmiljön väckte tanken på att starta eget. När de fick tips om att Tommy Jähnke hade börjat fundera på att lämna över staffetpinnen slog de slag i saken.

.

.

Namnet på företaget är kvar, av ren fantasilöshet, som de två säger. Även en stor del av sortimentet är detsamma: vetebröd, sötare frukost- och fikabröd, smörgåstårta och andra klassiska konditorivaror. Bortsett från att de nya ägarna bytte ut färgerna på skylten ovanför ingången är den största synliga förändringen det utökade utbudet av olika brödsorter, framför allt surdegsbröd, och även en egen variant på smörgåstårta. Men kunderna är inte lätta att charma med nya produkter.

.

.

- En smörgåstårta är så pass dyr att folk gärna satsar på det de känner till. Bröd är enklare att få dem att testa. Man kan ställa ut smakprov eller skicka med gratisfrallor.

.

.

Utmaningarna är många för ett litet bageri som detta. Att det gäller att sälja kan vem som helst förstå, men vem tänker på allt svinn som ska hanteras? På balansen mellan att undvika kasta mat och samtidigt bemöta kundens förväntningar på fullt utbud hela dagen? Att man inte får tag på en mekaniker när en maskin går sönder kl. 5 på morgonen? Och att ett litet misstag kan få stora konsekvenser? Man kan förstöra en deg på några sekunder bara.

.

.

När alla vi, som börjar vår arbetsdag kl. 8 eller 9, funderar på baksidorna med bagaryrket så brukar först de tidiga morgnarna ploppa upp i huvudet. Inga problem för Olof och Oskar. Det som däremot är psykiskt krävande är att ständigt hålla koll på flera saker samtidigt: jäsningen, ugnen, klockan… Det är mycket spring fram och tillbaka. Samtidigt är det just variationen på arbetsmomenten som talar för jobbet.

- Det är inte så där enformigt. Du står inte bara på ett ställe hela tiden och gör exakt samma sak. Det är skönt, tycker Olof.

.

.

Idéer för framtiden är det inte ont om. Att göra om bakstugan så att den blir mer ergonomisk eller att fixa en fikahörna i butiken räcker resurserna inte till i nuläget. Idag ligger fokuset på marknadsföring, välbehövligt med tanke på att det är så mycket bekvämare för en kund att storhandla all mat på samma ställe. Fast Olof och Oskar, som har jobbat inom stormarknadernas värld, vet också om skuggsidorna. Att exempelvis räkor skalas på andra sidan jordklotet hade jag hört talas om tidigare. Att frysta halvbakta produkter fraktas till Sverige från utlandet för att bakas färdigt här var däremot nytt för mig. Kommer bagarhantverket helt försvinna i Sverige och verksamheten flyttas ut till Europa eller ännu längre bort?

.

.

Klockan har passerat sju. Medan vi sitter i bakstugan och hinner prata en stund plingar det allt oftare till vid kunddörren, och telefonen börjar gå. Dags för mig att ge mig hemåt. Medan jag själv packar ner några kransar och frallor jag ska smaka på tänker jag på alla uttrycksätt med ”bröd”: ”att tjäna sitt levebröd”, ”den enes död, den andres bröd” och ”att ta brödet ur munnen på någon”. Visst är det talande att just bröd blev en metafor för det mest grundläggande i livet?

.

.

Ännu en blogg: Nicaraguas ansikten

Jag tillbringade jul och nyår i Nicaragua, ett land som många börjar upptäcka som resmål. I brist på långa resor långt bort är jag inte längre riktigt van vid att kasta mig på exotiska motiv. De senaste åren har jag nästan uteslutande fotat på hemmaplan och tyckt det var givande nog. Kameran hängde inte ens med varje dag där i Nicaragua. Tiden var för kort för att utveckla annat än en turistblick.

Fast några porträtt kanske går att visa:

Den här bilden tog jag på en restaurang i León, La Cucaracha, en bit bort från turistströmmen. Här satt mest inhemskt folk. För att komma till den stora matsalen fick man först gå igenom köket. Snacka om transparens för kunden!

Överhuvudtaget tyckte jag att sättet att laga mat på var mer spännande än själva maten. Den här bilden är tagen i ett litet samhälle, Sebaco, där det troligen aldrig syns till några turister (utom oss då). Det lagas en sorts majstortilla som serveras som frukost tillsammans med ost, gräddfil och bönor.

Den här herren är kaffeproducent i Matagalpa.

Henne träffade jag på chokladmuseet i Granada där man marknadsför nicaraguansk kakao men även andra typiska produkter. Hon satt där och rullade cigarrer. 35 år gammal är hon och har jobbat inom tobakbranschen sedan hon var 16 år. Hon skulle gärna vilja göra annat, sa hon, men då måste hon lära sig engelska först. Då kanske det öppnar sig dörrar.

Hon är engelsklärare, hennes pojkvän utvecklar mjukvaror. Jag frågade dem vad de tror kommer att utgöra den största skillnaden mellan Nicaragua idag och Nicaragua om tio år. "Engelskan och de nya teknologierna." Jag träffade dessa två på Isla de Ometepe dit jag hade tagit mig med färjan. Taxichauffören som skjutsade mig till hotellet berättade att någon välmenande amerikan hade erbjudit en gratis kurs i engelska men att han inte hade tid att gå tid. När färjan kommer gäller det att vara där. Inkomsten idag går före möjligheterna i morgon.

Även denna bild (och nästa) är tagen på marknaden i León. Det finns ju så klart en vits med reglerat företagande och ett fungerande skattesystem. Ändå blir man lite fascinerad av den här okomplicerade typen av småskalig försäljningsverksamhet: man skalar en kokosnöt/mango/apelsin, stoppar det i en plastpåse, ställer sig i ett gathörn och säljer.

Jag sysslade inte med nåt som förtjänade namnet gatufoto. Miljöerna var för röriga och solen för gassande. Däremot bad jag om att få ta ett porträtt. Folk sa aldrig nej.

Hoppas ni gillar resans best off!

Ännu en blogg: Fotofestivalen Spegla

I helgen var jag på fotofestivalen Spegla i Norrköping. Vad kul det var! Och varför har ingen någonsin talat om för mig vilken intressant stad Norrköping är?

Å så festivalen.

Det var på Fotosidan jag läste om den och det klickade till direkt när jag såg att den skulle fokusera på fotoprojekt. Att jobba i projekt är det roligaste jag vet men också det svåraste att komma igång med. Och att hålla igång med.

Det var gott om bra föreläsningar, ett fullspäckat program, massvis med fotoböcker att bläddra i och ett minimum av tekniksnack.

Allt i en nästan familjär atmosfär, och gillade man inte den så fanns det så mycket annat fotorelaterat i stan dit man kunde dra: dokumentärfotosalongen på Arbetets museum och så pass många andra utställningar lite här och var att man knappt hann med allt man ville.

På bilderna ser det ut som om det var främst Modersskeppet som var där men så var det inte. Jag var bara för upptagen med annat för att fota så mycket. Ljuset var inte så fotovänligt heller.

En bra inspirationskälla, denna festival. Jag åkte hem och var så pass taggad att sambon fick bli mitt fotooffer idag. Lika ont om ljus där men där märker man skillnaden mellan min gamla Nikon D90 och den nyköpta D7200. Den senare har en betydligt större dynamiskt omfång känns det som. Jag behöver knappt dra in några högdagrar eller skuggor för att få tekning.

Har ni möjlighet att åka till Norrköping nästa höst så gör det. Både stan och festivalen är värda ett besök tycker jag.

Ännu en blogg: Drönarfeber

Nej, det är inte jag som har insjuknat. Det är sonen. Fast det är ganska roligt att sedan testa beskärningar och redigeringar tillsammans med honom.

Fotona är alltså inte mina, vill jag påpeka.

Ju fler som kommer att fota med drönare desto mindre kommer det att räcka med att det är ett drönarfoto för att imponera. Men det är han medveten om tror jag.

Första sommarjobbets lön gick åt prylen.

Fördelen med den är att utflykter med oss vuxna har blivit populära igen. Den mognavarianten av Pokémon go.

Sista bilden är det enda fotot som jag har tagit. Det var på en utflykt till Marstrand. Det var rena drönarträffen där uppe.

Får se vad jag gör när han har lekt färdigt.... :)