Ännu en blogg: Vet du inte vad du ska göra med dina bilder?

Varför inte sälja dem till förmån för någonting samhällsnyttigt?

Jag överförde alldeles nyss 700 kronor till Sjöräddningssällskapet efter att ha sålt fem bilder på den här utställningen. Den ägde rum på den s k strandpromenaden under några soliga timmar en eftermiddag i augusti. Det här är Uddevallas mest populära promenad- och motionsstråk. Det var lite roligt att se hur folk kom motionerandes i hög fart och plötsligt saktade in längs bildväggen (som var knappt dubbelt så bred som man ser på bilden). Alla stannade inte men tillräckligt många för att det skulle bli kul.

Jag lärde t.o.m. känna fotoklubbsmedlemmar som jag inte visste fanns. En och annan amatörfotograf med somnade ambitioner kände sig inspirerad och folk med bildsinne i allmänhet gav lite cred till en bild som inte så lätt brukar vinna poäng eftersom den är så icke-tjusig, nämligen följande:

Den responsen var faktiskt lite oväntad men kul!

Swish är ju bra i sådana lägen.

Varför just till förmån för sjöräddningssällskapet?

Jag fick idén förra året när de visade upp sig på någon jippo eftersom de precis hade öppnat en station i Uddevalla. Tidigare fanns det ingenting mellan Stenungssund och Smögen. Jag undrar i och för sig om Uddevalla-stationen har överlevt sitt första år eftersom den inte finns med på Sjöräddningssällskapets hemsida. Men skitsamma, själva föreningen är ju större än Uddevalla. Jag tycker det är helt fantastiskt att de riskerar sina liv för ett ideellt arbete! Bilderna jag visade var uteslutet bilder från just Strandpromenaden, från nära vattnet alltså. Inte att jag tror att det blir så akut när någon trillar i vattnet därifrån men jag tyckte ändå om att det fanns en innehållslig länk: vattnet.

Så den här försäljningsutställningen var någonting av en win-win! En annan typ av fotoplank än de vanliga för "invigda". Tål spridning!  :)

Ännu en blogg: Lettlandsresa 5 - Kuldiga / Liepaja

Arbetslivet har mig tillbaka så den sista delen av Lettlandsbloggen blir inte av förrän idag, och den handlar mest om Liepaja, Lettlands tredje största stad vid den kurländska kusten nära Litauen.

Jag kom från Riga och mellanlandade i småstaden Kuldiga. Jag hade bara planerat några timmars uppehåll på tidig eftermiddag, lite av rädsla att återigen hamna i ingemanslandet eftersom reseguiden får saker låta större än vad de är. Fast den här gången misstog jag mig.

Staden var ganska pittoresk.

Den är mest känd för Europas bredaste vattenfall.

Man hade faktiskt kunnat hänga här en hel dag och bara bada, slappa och äta nåt gott på kvällen.

Fast nu var ju privat övernattning hos en lettisk familj bokad samma kväll så det var bara att stiga på bussen till Liepaja igen.

Tack vare mina lokalkunniga värdar slapp jag leta efter Liepajas bästa fikaställe själv. Det var utan tvekan "Boulangerie".

Någon nämnde i en kommentar till ett tidigare blogginlägg Liepajas nya konserthus, invigt för jag tror två år sedan och kallat "Den stora bärnstenen".

Om någon åker dit någon gång för att gatufota rekommenderar jag kafeterian i denna byggnad. Då behöver man inget gulfilter på linsen utan det blir äkta färgstick!

De här pojkarna lekte i foajén där effekten inte var lika häftigt. Jag trodde att det inte var några föräldrar i närheten eftersom ingen hoppade på mig. När jag var klar och vände mig om såg jag att det visst fanns en mamma. Hon hade väntat tills jag hade fotat färdigt.

Det var någon festival på gång, och bl.a. gästade Logos Robot Orchestra. Youtubla på det. Ni har säkert aldrig hört nåt märkligare. Det som man ser på bilden är interaktiva instrument som spelar olika beroende på hur man rör sig framför dem.

Liepaja var det enda stället där jag fotade själva stranden Har man växt upp vid den östtyska kusten så är sandstrand verkligen svår att toppa. Här gillade jag de utspridda blåa prickarna.

I Liepaja lyckades jag också ta en hygglig bild på någonting som påminde mig om min barndom: Privatpersoner som står för renhållningen av gatorna. Det sopas varje morgon, verkar det som. Jag såg det även i Riga.

Alla som har tröttnat på marknadsbilder kan sluta läsa nu.

Mina värdar berättade att många romer som bor i skogarna kommer in till stan för att sälja blåbär och svamp. Då träffade jag en "gammal" bekant som jag redan hade stött på första dagen i Ventspils, ungefär 12 mil från Liepaja.

Den här pojken hade varit mycket engagerad i ghetto dance festivalen i Ventspils. Han var väldigt fotogenisk men jag lyckades inte fånga honom riktigt bra.

Nu fick jag lov att fota honom ordentligt, tillsammans med... vet ej. Mamman? Syrran?

I alla fall så köpte jag blåbär.

Nu kommer marknadsbilderna jag hotade med:

Jag fick inte några negativa reaktioner. Ibland fick jag en känsla av att folk vände sig medvetet bort men inga påhopp alls och inga "No photo!"

En sista varning: Nu kommer blombilder:

Nästa dag var det färjan hem från Ventspils igen...

Tack för läsningen!

Ännu en blogg: Lettlandsresa 4 - Nationalbiblioteket i Riga

Andra sidan Daugava-floden är värd ett besök, om inte annat så för vyns skull.

Där finns även nationalbiblioteket, den troligen mest ovanliga byggnaden i Riga. Jag tog ingen helbild, dem går att googla på.

Det mäktigaste där inne är utan tvekan boktornet.

Mitt i augusti var det inte mycket folk där och en del var säkert turister som ville se arkitekturen och njuta av utsikten.

De olika planen med ljusschakten i mitten påminde mig vagt om det nya statsbiblioteket i Berlin, även säkerhetsåtgärderna var ganska exakt samma.

Fast det fanns en fin skillnad mellan Lettlands nationalbibliotek och alla andra vetenskapliga bibliotek som jag någonsin har besökt.

På allra översta våningen fanns ett barnbibliotek!

Jag tog inget kort på det, det var inte så fotogeniskt i sig. Jag tyckte bara att det var en fin gest att barnen är välkomna i den typen av bibliotek (tillhör verkligen inte vanligheterna) och att de dessutom fick den finaste platsen i toppen.

Motivet på sista bilden är säkert sönderfotat men man kan ju alltid försöka sig på en beskärning.

Dagen därpå tog jag mig tillbaka till den kurländska kusten.

Fortsättning följer.

Ännu en blogg: Lettlandsresa 3 - gatufoto i Riga

I början av min resa hade jag blivit försäkrad om att folk i Lettland inte skulle bry sig om att bli fotade på gatan. När jag kom till Riga märkte jag att det var en sanning med modifikation.

Somliga, som de här två på bilden ovan, bjöd på sig själva och verkade tycka det var kul att bli fotade.

Andra skrek så fort de fick syn på mig "No photo, no photo!"

Så var det exempelvis med det här gänget som inte ens märkte själva att de blev fotade. En kompis som stod mitt emot uppmärksammade dem. Men då var det för sent och ingen sprang efter mig för att få bilden raderad.

Andra brydde sig faktiskt inte alls. Tjejen med solglasögonen verkade ha koll på mig men inget uppror.

Så lite kinkiga verkar en del Rigaborna allt vara. Jag vet inte vad det beror på. Några dagar senare var jag i Lettlands tredjestörsta stad Liepaja och där fick jag verkligen inga reaktioner alls. Kanske är man i Riga bara trött på turisterna?

Eller så finns det en etnisk skillnad? I Riga är befolkningen med ryskt påbrå i majoritet, i motsats till de kurländska kuststäderna i norr. Är letterna coolare?

Det enklaste blev då att försöka vara snabb bara.

Ibland blev det tyvärr lite för snabbt. Damerna hade kul men jag var för stressad för att hålla kameran tillräckligt stilla så det blev lite skakningsoskärpa.

Marknaderna var väldigt tacksamma att fota på. Jag drog runt rätt mycket på Rigas stora saluhall med angränsande marknad. Ett helt kvarter med bara marknad, både under tak och under bar himmel! Aldrig sett någonting så stort.

Någonting som fick mig att bli riktigt varm om hjärtat var alla blommor. Det är någonting som jag saknar i Sverige, den stora variationen av trädgårdsblommor!

De såldes inte bara på marknader utan vid vilket gatuhörn som helst.

Och folk köpte.

Jag hade kunnat tillbringa en hel vecka i Riga och bara glädja mig åt att fota blomsterförsäljning.

Och även sådana som inte var till salu.

Jag hade bara två hela dagar i Riga så självklart drog jag till gamla stan, vilken tydligen Rigaborna själva inte anser är själva centrum.

Gatufoto där gick i princip ut på att fota turister.

Var någon inte turist så var turismen i alla fall hans levebröd.

Vill man fota andra miljöer så är det bara att åka några stationer med kollektivtrafiken eller ta på sig bra skor och vandra runt.

Den här bilden tog jag i ett kvarter på andra sidan floden. Trähus i den stilen var väldigt vanliga, både i Riga och i andra delar av landet där jag har varit.

Även den här bilden tog jag inom gångavstånd från Gamla stan.

Om man upplever förfallets charm som bara misär och inte heller är villig att se utvecklingen så ska man nog hålla sig till turistkvarteren eller rentav inte åka till Lettland alls. Eller kanske om tio år.

Nämnde jag redan att jag älskade blommorna?

Fortsättning följer.

Ännu en blogg: Lettlandsresa 2 - Mazirbe

Med bussen tog jag mig från Ventspils till Mazirbe, ett litet samhälle vid norra kusten i nationalparken Slitere, som visade sig vara en aning dött, i alla fall kl 9 på morgonen. En lanthandel hade öppet, det fanns en ödslig campingplats och en sorts liviskt kulturhus som hade stängt.

I Ventspils hade jag försökt att få lite mer information och detaljkartor om nationalparken men det fanns inte. Letterna verkar inte tro att någon utifrån skulle kunna intressera sig för den. Tack vare min reseguide och en semestrande polsk familjefar hittade jag i alla fall till Mazirbes skeppskyrkogård.

Fram till 40-talet har Mazirbe tydligen varit ett välfungerande samhälle med lokal fiskeindustri. Enligt det som jag har läst på olika ställen så var det slutfiskat när sovjetmakten spärrade av många områden längs kusten. I Mazirbe drog de fiskarnas båtar upp på land och förstörde dem. Inte ville man ha folk med egna båtar inte. Framför allt inte sådana som inte var med i någon kolchos.

Och så ligger de forfarande där i kustskogen bakom dynerna och tidens tand har gnagat en del på dem.

Från Mazirbe hade jag gärna tagit mig till Kolka, den yttersta udden där Östersjön och Rigabukten bildar en sorts baltiskt Skagen. Men kollektivtrafiken och övernattningsmöjligheterna ville inte så som jag ville, och så blev det direktbuss till Riga strax efter lunch.

Fortsättning följer.