Ännu en blogg: Nicaraguas ansikten

Jag tillbringade jul och nyår i Nicaragua, ett land som många börjar upptäcka som resmål. I brist på långa resor långt bort är jag inte längre riktigt van vid att kasta mig på exotiska motiv. De senaste åren har jag nästan uteslutande fotat på hemmaplan och tyckt det var givande nog. Kameran hängde inte ens med varje dag där i Nicaragua. Tiden var för kort för att utveckla annat än en turistblick.

Fast några porträtt kanske går att visa:

Den här bilden tog jag på en restaurang i León, La Cucaracha, en bit bort från turistströmmen. Här satt mest inhemskt folk. För att komma till den stora matsalen fick man först gå igenom köket. Snacka om transparens för kunden!

Överhuvudtaget tyckte jag att sättet att laga mat på var mer spännande än själva maten. Den här bilden är tagen i ett litet samhälle, Sebaco, där det troligen aldrig syns till några turister (utom oss då). Det lagas en sorts majstortilla som serveras som frukost tillsammans med ost, gräddfil och bönor.

Den här herren är kaffeproducent i Matagalpa.

Henne träffade jag på chokladmuseet i Granada där man marknadsför nicaraguansk kakao men även andra typiska produkter. Hon satt där och rullade cigarrer. 35 år gammal är hon och har jobbat inom tobakbranschen sedan hon var 16 år. Hon skulle gärna vilja göra annat, sa hon, men då måste hon lära sig engelska först. Då kanske det öppnar sig dörrar.

Hon är engelsklärare, hennes pojkvän utvecklar mjukvaror. Jag frågade dem vad de tror kommer att utgöra den största skillnaden mellan Nicaragua idag och Nicaragua om tio år. "Engelskan och de nya teknologierna." Jag träffade dessa två på Isla de Ometepe dit jag hade tagit mig med färjan. Taxichauffören som skjutsade mig till hotellet berättade att någon välmenande amerikan hade erbjudit en gratis kurs i engelska men att han inte hade tid att gå tid. När färjan kommer gäller det att vara där. Inkomsten idag går före möjligheterna i morgon.

Även denna bild (och nästa) är tagen på marknaden i León. Det finns ju så klart en vits med reglerat företagande och ett fungerande skattesystem. Ändå blir man lite fascinerad av den här okomplicerade typen av småskalig försäljningsverksamhet: man skalar en kokosnöt/mango/apelsin, stoppar det i en plastpåse, ställer sig i ett gathörn och säljer.

Jag sysslade inte med nåt som förtjänade namnet gatufoto. Miljöerna var för röriga och solen för gassande. Däremot bad jag om att få ta ett porträtt. Folk sa aldrig nej.

Hoppas ni gillar resans best off!

Inlagt 2018-01-09 21:20 | Läst 3150 ggr. | Permalink
Hej Katja.
Ovanligt vackra resor foto och fina historier.
Jag mener att ett par passar bra in i kategorin "gatubild" - nummer 2 och 7.
Människor ska visas i sina miljöer - Jag kör med f/5.6 eller f/8 och med en 35mm när jag fotograferar på gatan bara för att få omgivningen med. Annars blir det porträtt.
Många vänliga hälsningar från Erik.
Svar från gatosi 2018-01-10 19:10
Gillar också miljöer. Tack för kommentaren!
Ett mycket intressant och annorlunda resereportage med personliga bilder tagna med omtanke, uppleverjag det som.
Hälsningar Lena
Svar från gatosi 2018-01-10 19:11
Vad glad jag blir! Tack för dina ord!
Det är kul få folk går med på att bli fotograferande, men det skiljer sig mycket mellan olika länder. I Tibet var det inte många som ville, men i grannlandet Nepal var det ytterst sällan som någon nekade likaså på Zanzibar. Fina bilder, kul med matlagningen.
Svar från gatosi 2018-01-10 19:13
Det värsta land som jag har varit i var Belgien. Konstigt att det är så olika, eller? Hur man ser på fotografer har någonting av ett flockbeteende.
Hej Katja.
Va mysigt det verkar, och vilka fina bilder. Jag hade ingen aning om att Nicaragua börjar bli poppis som resmål. Men jag kan förstå det när jag läser och kollar dina bilder.
/ Bengt H.
Svar från gatosi 2018-01-10 19:15
Vi träffade några turister som hade "flytt" från Costa Rica eftersom det är för dyrt där. Man får nästan samma sak i Nicaragua, fast billigare. Turismen verkar definitivt växa där.