Änglaspel

Så hette ett av banden på Ljungskiles jazzfestival.

Fler fotoskördar från Jazzfestivalen Ljungskile: Sister Soul

Soundcheck först:

Sen själva konserten:

Då var det dags för konsertfoto igen

Nu då coronaläget tillåter musikevenemang igen är det ju en ren fröjd att fota konsert. Ljungskile jazzfestival gick av stapeln. Bill Öhrström och band bjöd både på musik och sig själva.

Meningen med att fotografera

För ett tag sedan läste jag en intervju med Paul Hansen om att vinna fotopriser, Årets bild och sådant. Han sa ungefär att det som är bra med det är att berättelserna lever lite längre.

Då nyktrar man ju till. Om default-läget alltså ändå är att berättelserna inte lever särskilt länge, oavsett om man heter Paul Hansen eller nåt annat.

Varför håller man på.

Jag har hittat min egen lilla förklaring: Eftersom själva processen ger mig eller andra någonting. Inte den tekniska processen kanske, utan de människor jag träffar i mina fotoprojekt.

För några veckor sedan avslutade jag ett projekt som jag hade kämpat med i ca ett år. Det har blivit en bok. (Bläddra gärna.)

Det som jag tycker är värst med sådana projekt utom stressen är att jag - inbillat eller inte - känner på mig förväntningar från de inblandade att det nu också ska bli nåt bra. Det har det hittills alltid blivit till sist fast lite ångest är det varje gång. Men herregud vad jag har träffat folk som jag annars inte ens hade haft en aning om att de fanns! Å så blir de så himla glada över resultatet! Bara det alltså!

Nej, den här boken tjänar jag inte en krona med. Alla medverkande har fått så många exemplar de ville ha till självkostnadspris. Några kompisar ville också ha och ett ex donerade jag till det lokala biblioteket. That´s it. Varför inte?

Den här bilden fick inte plats i boken så det får bli bloggbilden den här gången.

Ännu en blogg: När verkligheten hinner före publiceringen

Jag gillar reportageböcker och håller på med en. Nu betalar jag lärpengar: Man får välja verksamheter som inte försvinner innan det är dags för tryck. Mitt reportage om Jähnkes konditori i Uddevalla blev historia innan jag visste ordet av. Nu är det ett företag till som kommer att lägga ner innan jag får ut text och bild i tryck. Synd om jobbet så det får åtminstone bli ett blogginlägg så länge det är sant som står där. Enjoy!

.

Med världen som lärmästare

Somliga går i trasiga skor.
Vad beror det på?

Kan det vara så enkelt att vederbörande saknade en bra skomakare?

När man kommer in i Södra skomakeriets entré I Uddevalla fångas ögat först av de färgglada smycken som ligger uppradade på ett bord. Vid andra ögonkastet registrerar man hyllplanen med skor som väntar på att bli hämtade av sina ägare samt en gammal trampsymaskin av märket Singer. Och ser man sig riktigt noga omkring så upptäcker man en rad gamla svart-vita foton på de tidigare ägarna uppnålade på väggen. De här lokalerna rymmer visst både bredd och tradition. Södra skomakeriet har funnits i runt 100 år, även om det inte alltid har legat här på Packhusgatan 23. Sedan april 2016 är det Nayra Gustafsson som dyker upp bakom disken när dörrklockan plingar till.

- Jag såg en annons i tidningen. Det var den gamla ägaren som la ut att hans högsta dröm var att någon skulle fortsätta i den här andan. Då tänkte jag att det får väl bli jag. Slumpen och tillfälligheten har lett mig hit där jag är idag.

Fast ju längre Nayra berättar om sin bakgrund desto mer får jag en känsla av att det sistnämnda är en sanning med modifikation. Allt är nog inte ren slump.

För det första har hon sysslat med olika typer av hantverk i princip sedan barnsben. Det ligger kanske i generna: mormor var sömmerska och konstnär och pappan tillverkade tavlor i läder. Själv började hon sin karriär med att tillverka smycken av bambu under besöken hos pappan på Teneriffa. Snabbt tillkom ytterligare tekniker och material: silvertråd, makramé, läder blev till halsband, armband, hängen och längre fram hundhalsband, munkorgar och koppel. Försäljningen gav tillräckligt med inkomst för Nayra att kunna ta sig runt hela världen. Resandet innebar så klart upplevelser men även tillgång till andras kunskap. Det fanns alltid någon att lära sig någonting av. Det närmaste hon då kom skomakeriet var när hon lärde sig att tillverka flipflops av läder och makramé i Nicaragua.

Och för det andra så är det kanske inte så konstigt att återvända till den plats där man har växt upp. Nayra gick grundskolan och utbildningen till undersköterska i Uddevalla och har jobbat på sjukhuset i två år innan världen drog henne iväg till Australien, Nya Zeeland och Latinamerika. När hon många år senare såg annonsen stod hon med ett ben i Uddevalla igen och med det andra benet kvar i den norska hundbranschen. Hennes erfarenhet med läderarbeten gjorde att hon var välkommen som lärling hos den förre ägaren Leif Jonson. I tre år gick Nayra bredvid honom två dagar varannan vecka. Även efter att ha tagit över hela verkstaden kunde hon rådfråga Leif i fall något knepigt uppdrag dök upp. Idag klarar hon sig själv och tycker att just utmaningarna är det roligaste med jobbet.

- Det är ju väldigt mycket olika grejer som kommer in. Det är mycket "Hur ska jag lösa detta? Det här har jag aldrig gjort förut, den här lagningen, hur kan jag fixa det här på bästa sättet?" När man får ihop det bra...! Klackning och sulning av skor är det lättaste arbetet. Det går ju per automatik men allt det här andra som man får fundera ut lösningar på, det är kul.

"Skomakare, bliv vid din läst!" heter det. Ett minst sagt föråldrat råd (enligt Svenska Akademiens ordbok daterat från 1400-talet) för om skomakarna skulle hålla sig till det skulle de nuförtiden knappast få det att gå runt. Enligt Nayra är det en gängse missuppfattning att en skomakare bara sysslar med skor. Även om folk idag i allt större utsträckning hellre vill laga sina skor än att slänga dem så skulle det inte gå att bara leva på det. Till saken hör att dagens skor dessutom ofta är hopplösa att laga. De flesta företagare inom branschen täcker därför flera områden, ofta nyckelservice. Det gäller att hitta sin egen profil som man känner sig bekväm med.

Profilen på Södra skomakeriet då? Någonting som är sig likt sedan tidigare är möjligheten att få det mesta i läder lagat, vare sig det är väskor eller något som en häst har slitit sönder. Viss service som t.ex. skrädderi har Nayra däremot inte kunnat föra vidare, t.ex. lagning av repor i skinnjackor som Leif Jonssons fru Gunilla var en fena på. I gengäld har bl.a. egendesignade hundhalsband och smycken tillkommit. Om Nayra skulle tacka ja till alla uppdrag som kunder kommer med så skulle hon även laga cykeldäck och bilsäten men där går gränsen. Någon läst finns det allt, trots ekonomisk press.

- Det går allt ihop när det går bra. Vissa månader kan det bara vara för kostnaderna. Så är det ju. Skulle jag bara vara här så hade jag fått satsa lite större, på lite andra grejer, kapell och segel kanske men det har jag inte plats och tid för som det är just nu.

I stället driver Nayra en kennel för att ha en balanserad ekonomi. Hunduppfödningen kompenserar för sommarens lågsäsong när det bara är att stänga verkstaden. Skomakeriet i sin tur får ibland stå tillbaka när jobbet med hundarna är som störst. Att kombinera dessa två verksamheter är dock inte bara ett ekonomiskt tvångsäktenskap, det är även en livsstil för Nayra. Finns det någonting bättre än att syssla med det man tycker om?

- Det är bra som det är för tillfället. Jag har många järn i elden. Jag är ganska nöjd.

Kunderna verkar också vara det. Nayra får ofta höra av de äldre hur glada de är att hon fortsätter och att skomakeriet finns kvar. Även nya och yngre kunder hittar hit, trots blygsam marknadsföring i form av en facebooksida. Ofta går det pratets väg i stället.

Om det finns någonting som skulle kunna locka henne att utveckla sin verksamhet så är det tillverkning av skor från grunden, vilket vore en helt annan och ny värld. Men Nayra vill inte sia om framtiden.

- Man får ta dag för dag. Jag kör på ett tag till, så får jag se vad som händer.