OmTag. Från Ivar Los park
Det var en natt i augusti 2011 som jag tog min dramaten med storformatskameran och stativet och tillsammans med min hund Sally knallade iväg upp mot Mariaberget för att ta några bilder. Det var första gången på ganska länge som vi tog oss ifrån närområdet hemma på natten, min gamla hund Kajsa hade lämnat oss någon månad tidigare och den senaste tiden innan hon fick somna in orkade hon inte riktigt med dessa äventyr längre.
Vi gick i alla fall in i Ivar-Los park och jag ställde upp kameran. Detta är andra bilden, den första fick ljusstreck tvärs över sig! När jag satt där i natten och filosoferade passerade en båt med lanternor nere på Riddarfjärden. Förlorad i mina egna tankar så missade jag givetvis detta, så det fick bli en bild till.
Exponeringstiden var ca 20 minuter på f/22 på min Wista SP 4 * 5" och filmen, TMax 100, framkallades i rodinal 1+100 i 15 minuter med sparsam agitering.
Större format ger en helt egen kvalitet och mjukare tonövergångar som man inte kan kompensera för med en finkornigare film på mindre format, det är min erfarenhet. Fotografering med större format och långa tider i natten är något helt annat än att gå runt med småbildskameran runt halsen och ”plåta i steget”. Det finns en meditativ komponent i det som ger det en känsla som är väl värd besväret tycker jag även om det blir sällan jag gör det. Något för fler att prova kanske?
Jag håller med om din beskrivning av storformatsfotograferande och att det blir något särskilt med gråskalorna. Och så får man en annan kontakt med sitt motiv eftersom det tar lång tid att rigga utrustningen. Ditt inlägg får bli en inspiration att plocka fram den gamla storformataren från vinden.
/F
Jo, det blir en helt annan typ av fotograferande på många sätt.
För en utsocknes är det en betagande utsikt dagtid. Nattetid blir en helt annan känsla.
Man har alltid undrat varför ljusreflexen i vattnet är krökt.
Ha det gott
Bob