OmTag. Fotografi är en abstraktion.

Ett fotografi är alltid en abstraktion av verkligheten, det fotografen ofta försöker förmedla är känslan inför det avbildade snarare än det avbildade i sig själv. En fråga är då hur mycket man kan efterbehandla sin bild för att nå denna känsla innan fotografiet upphör att vara ett fotografi? Ett fotografi definierat som ett stycke verklighet fångad på ett ljuskänslig material eller via en sensor med en kamera.

För att komma i närheten av att förmedla känslan inför det ofta storslagna vi fotograferar behöver vi ofta ”ta i lite extra”. Verkligheten är ju som regel betydligt mer komplex än det fotografi som senare skall försöka förmedla det upplevda. Alla som sett en färgsprakande solnedgång till exempel känner ju till hur näst intill omöjligt det är att fånga en sådan på bild så att den gör verkligheten rättvisa.

När det gäller fotografier handlar det ju också ofta om vilken sinnesstämning vi vill förmedla, alltså väljer vi ofta att betona olika saker i en bild. Vi är också olika ”känsliga” för hur mycket som vi måste eller bör ”ta i” för att få fram våra uttryck. Dessutom kan en bild förmedla något helt annat till betraktaren än vad fotografen avsåg och då kan det lätt tolkas som att de saker som betraktaren söker i bilden inte får det utrymme som det borde ha.

Ett exempel på detta är om man till exempel jämför ett softat porträtt där fotografen vill förmedla en mjukare lite drömsk känsla med ett annat där fotografen vill framhålla det hårda. Den första bilden upplevs lätt som fel hos betraktaren som söker det andra uttrycket och vise versa.

Jag tror att den enda som man kan vara ärlig emot i sitt fotograferande är sig själv, fotografiet kommer alltid att vara en abstraktion och som sådan aldrig kunna ge en rättvisande bild av verkligheten, mer än det stycke verklighet fotografen vill förmedla. Nu talar jag bara om bildbehandling och inte ”klipp och klistra” förstås, börjar vi lägga till och ta bort i bildytan handlar det ju om kollage och inte fotografi, även om delarna är fotografier.

Men även när det handlar om bildbehandling är det lätt, speciellt med dagens verktyg, att skruva till bilderna så att de inte längre säger så mycket om vad som ursprungligen fångades av kamera. Själv har jag svängt ganska mycket i den här frågan, från att varit ganska konservativ till att bli mer tolerant.

Det viktiga är egentligen hur väl jag lyckas förmedla min känsla, inte hur nära någon objektiv verklighet jag hamnar tycker jag. Det finns givetvis undantag från denna regel, och det handlar om rent dokumentära bilder. Men där handlar det mer om att trovärdigheten åtminstone till en del skall finnas kvar inom det vi kallar dokumentärfotografi.

Sedan kommer alltid individens åsikter och känslor förmedlas givetvis, fotografen väljer ju både vilka ämnen denne vill ta upp och hur dessa presenteras. Men just detta är som jag ser det inte något större problem med fotografi än vid annan dokumentär verksamhet, det finns alltid någon eller några som avgör vad som skall publiceras och hur detta skall vinklas. Det är vår uppgift som mottagare att ta reda på avsändarens agenda.

Jag kom att tänka lite på detta när SvD idag skrev om Sverige Demokraternas nära koppling till webbplatsen: avpixlat. Utan att jag tror att webbplatsen far med osanningar handlar mycket om vad man väljer att förmedla och hur man gör det. Om man i huvudsak väljer att skriva om invandringens problem och mer eller mindre kriminella invandrare ger det en speciell bild av situationen givetvis.

På samma sätt kan man misskreditera vilken grupp som helst. Jag skulle till exempel kunna starta en webbsida där jag inriktade mig på att endast publicera inlägg där olika rufflare och kriminella var kortsnaggade, ljushåriga blåögda män. Om läsaren inte var kritisk till min selektion skulle det lätt framstå som att denna grupp var ett stort samhällsproblem.

2013-06-28 19:22   froderberg

Att kameran betraktas som en sanningsapparat ställer till det för folk. Och att det som kameran producerar liknar verkligheten. Konstnärens påverkan blir tydligare i en målad bild. När en fotograf skapar sin bild, eller tolkar sin verklighet rör folk ihop det för sig.

Om något ska sägas vara rätt eller fel beror på vad fotografen lovar. En pressfotograf lovar att hålla sig nära sanningen.

Exemplet med Avpixlat är bra. Det visar att fragment av verkligheten som är rätt återgivna kan ge helt fel helhetsbild.

Eftersom kamera och datorer är en tekniska apparater är det lätt att söka tekniska vägar till sanning. "Om vi inte klonat så har vi inte gjort något fel". Fokuseringen på teknisk manipulation riskerar kanske att ta fokus från hur fotografen förhåller sig till helhetsbilden. Att en bild är sann i alla sina detaljer är det viktigaste.

Jag tycker trovärdighet är ett nyckelord. Det är något man förtjänar över tid och lätt kan mista. För skrivande journalister som utan tekniska hinder kan fabulera vad som helst är detta en självklarhet. De vet att vässade formuleringar och att man utelämnar oväsentligheter inte behöver innebära att man far med osanning.

Jag tror även att fotografer och fotografier kan ha olika grad av trovärdighet, och olika slags trovärdiga kvaliteter. Att kunna återge atmosfären på en plats likt en god poet är en slags kvalitet. En del pratar om äkta bilder, när bilden känns trovärdig.

Nåväl, det var några spridda tankar som går i samma linje som dina.

Besvara

2013-06-28 20:11   Ingela Ring

Som vanligt klokt tänkt och klok sagt.
Som du ofta sagt är att vara ärlig mot sig själv det viktigaste.
Förresten jag gillar din nya profilbild. ;-)

Ingela

Besvara

2013-06-29 02:06   Grevture

Ett problem med fotografier är ju också att de kan manipuleras kraftigt också efter att fotografen lämnat dem i från sig - det genom det sammanhang där de visas upp. Det finns ett exempel där ett fotografi av några människor med vinglas kring ett trädgårdsbord togs för en artikel (om jag minns rätt) något i stil med "hur man har det trevligt med sina vänner" men sedan användes som ingångsbild till en artikel om smygalkoholism och alkoholproblem. Inte så kul för personerna på bilden och i min mening en manipulation av ursprungsbilden (det fotografen avsett att berätta och representera).

Den här typen av bildmanipulationer kan ju rent av ske oavsiktligt: Jag har själv funnits på bild i en lokaltidning stolt uppvisandes ett diplom (för vårt examensarbete) men där bilden lite olyckligt hamnade över en rubrik till en annan artikel om att en fönstertittare gripits på bar gärning. Idag en kul historia, just då rätt plågsamt ... :-)

Min poäng är att det här med bildmanipulation inte bara handlar om fotograferna utan också om redaktörer, journalister, layoutare, författare eller bloggare som använder en bild på ett sätt som fotografen inte tänkt sig.

Exemplet med Avpixlat bra: är man bara tillräckligt listig i hur man väljer ut vilka delar av historer man visar upp kan man utan att direkt ljuga ändå föra fram ett budskap som är oerhört snedvridet och missvisande. Här kan de ju lätt manipulera bilders innebörd genom att "råka" kombinera dem med rätt texter och rubriker och genom att välja bort sådana bilder som nyanserar helhetsbilden.

Ett klassiskt exempel är ju TV-inslagen från början senaste Irak-kriget där en amerikansk stridsvagn drar omkull en Saddan-staty. I de många amerikanska medier såg man ganska tajta TV-bilder där den fallande statyn omges av vad som verkar vara en folkmasssa av unga jublande män. Ett annat TV-team (tror det var BBC) filmade mer vidvinkligt och där såg man hur det var en ganska liten grupp jublare och runt dem en gles samling av människor (dock fler än jublarna) som stod tysta och inte visade någon entusiasm - torget/trafikkorsningen var i själva verket ganska folktom. Det blev två ganska olika nyheter bara genom att byta bildvinkel ...

Besvara

2013-06-29 11:11   Johan Pihl

Intressanta tankar, Alf. Jag tycker att Magnus sammanfattar det ganska bra med "Att kameran betraktas som en sanningsapparat ställer till det för folk." Det har visserligen varit ett plus för press- och dokumentärfotografin en gång i tiden, att folk har betraktat kameran som en sanningsapparat, men det ställer mest till med svåra problem för fotografin i allmänhet idag. Det verkar fortfarande inte gått upp för en hel del människor att fotografi och verklighet är två vitt skilda saker, och att det som hände framför kameran vid tagningsögonblicket, inte är samma sak som det som finns med på fotografiet. Det finns t o m folk som kallar sig för "fotografer" som inte insett detta. Och då blir det ju svårt för "vanliga" människor att förstå det, när saken inte diskuteras på ett "vettigt" sätt. Och politikerna blir lika vilsna, och stiftar lagar som ska förhindra fotografering som kan uppfattas som kränkande o s v, istället för att försöka sätta sig in i frågan. Fr om den 1 juli riskerar ju vi som sysslar med gatufotografering upp till två års fängelse för att vi utöver vår hobby :/

Besvara

Svar från alf109 2013-06-29 14:39

Du behöver nog inte oroa dig, det är inte den avfotograferade som avgör om bilden kan anses tagen endast i ett kränkande syfte. Om du nu inte gillar att smygplåta unga tjejer nakna i omklädningsrum och liknande förstås. ;)
-affe

Svara

Johan Pihl 2013-07-01 09:09

Nu är ju den nya lagen långt ifrån så precist utformad att den är begränsad till smygfotograferande av nakna unga flickor, eller att den omfattar endast omklädningsrum.. Den är väldigt lummig. T ex behöver den avbildade personen inte nödvändigtvis vara identifierbar för att hen ska kunna påstå sig vara kränkt. Märkligt.

Svara

2013-06-30 03:43   alf109

Tack ska ni ha för era tankar och reflektioner.
-affe

Besvara