Efter några års uppehåll med bloggande på fotosidan startar jag om 2024. Det kommer mest att handla om fotografi i olika former och en del om hur jag tänker runt mina bilder.

OmTag. Är det meningsfullt att analysera?

Funderat lite på detta om det är meningsfullt att intellektualisera fotografi? Visst kan man snacka om rent tekniska spörsmål som val av komposition, ljus, och så vidare. Men finns inte risken att man förväxlar ytan med den emotionella kvaliteten som väl är det man söker i sin analys?

De flesta bilder jag själv gillar till exempel har som regel en ganska enkel uppbyggnad, och visst kan man ofta hitta olika ”sanningar” när det gäller kompositioner och ljus och så vidare. Det kan vara gyllene snitt, triangelkompositioner, hur huvudmotivet samspelar med resten av bilden när det gäller färger, kontraster osv. Men samtliga bilder som berör mig innehåller något mer än det uppenbara som man kan hitta och analysera i bildytan.

Jag tycker att det ibland kan finnas en övertro på att det går att intellektualisera fotografi, om man bara väljer sina kompositioner på samma sätt som man sett hos någon bild av en fotograf som man gillar tror man att man är sanningen på spåren. Om vi tar Cartier-Bresson som exempel verkar det finnas en tro att man kan ta ”lika bra bilder” bara genom att analysera hans kompositioner och kanske till och med försöka imitera hans teknik?

Jag tror att man riskerar att gå mer och mer vilse ju mer man fastnar i sådant. Själv framhöll han alltid att det handlar om intuition och en känsla för geometri, så fort du börjar tänka är du förlorad citerade han Cezanne (har jag för mig). Fotografi, åtminstone den typen av fotografi som Cartier-Bresson ägnade sig åt var i första hand en intuitiv process, lite av en ödes ironi att få fotografer har analyserats så mycket.

Nej, jag tror att det enda man kan göra är att titta på bilder förutsättningslöst utan att försöka inordna dem i olika fack. Och när man gör sina egna stapplande försök så tror jag att det är bättre att fotografera på ett sätt som känns rätt för en själv än att försöka följa några aldrig så välartikulerade analyser.

Det kan givetvis vara ett trevligt tidsfördriv att analysera bilder, men jag tror knappast att det gör mig till en bättre fotograf. Det finns nog en anledning till att de som ägnar sig mest åt den typen av aktiviteter sällan tar några bilder själva som ligger i närheten av de kunskaper de ger sken av i sina egna analyser.

På samma sätt som man knappast kommer hitta hemligheten till Miles Davis musik genom att analysera hans trumpet, hans fingersättning eller ens genom att analysera hans dna kommer man inte finna hemligheten i Cartier-Bressons bilder genom hans utrustning eller hans sätt att hantera den. Det enda vi kan göra är att lyssna, se och låta oss inspireras, så fort vi börjar tänka är vi förlorade.

Inlagt 2013-03-18 01:50 | Läst 2726 ggr. | Permalink

"Hej Affe. Ibland tror jag att det sker omedvetet. Jag tog en bild för några veckor sedan( Linjer), där likheter med Bresson nämndes i kommentarerna. När jag tog den bilden hade jag ingen tanke på Bresson. Jag minns också en bild som du tog , uppifrån ner mot jag vill minnas någon trappformation. Där du till och med fick med en cyklist och formen kändes mycket Bresson. När jag kommenterade bilden och berömde bilden den var skitbra,, Minns jag att du nämnde .Jag råkade få med en cyklist också. Och jag kommenterade man ska ha tur ibland. En riktigt bra bild var det. Jag är säker på att du inte stod och tänkte , nu ska jag ta en Bressonbild.Jag tror att det slumpar sig så, på samma sätt som jag omedvetet, kan höra influenser från basister jag har lyssnat på i mitt eget spel. Men som du riktigt påpekar .Skulle jag tänka , när jag går till ett jobb.Nu ska jag spela som Ray Brown. Så skulle det bli skit av alltihop.. Intressant inlägg. Ha det bra / Bengt."


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Välskrivet och i stort håller jag verkligen med dig. Alltför många bilder är tagna av fotografer med onödigt dyra kameror och alldeles för många tvångstankar om hur det ska vara. Jag tror dock att analyserandet kan göra oss medvetna på ett djupare sätt om vad man kan säga (eller råka få sagt) med bilder och hur de kan upplevas och uppfattas. Skulle tro att sådan kunskap kan bli en del av den fotgrafiska intuitionen - och kanske t.o.m. förändra oss ända in i den avgörande inspirationen att ta en bild. Om detta är till fördel för bildernas konstnärliga värde eller inte, ja, det är en annan sak. Jag tror att de kan vara det, om man bara inte glömmer bort att ha (bild)hjärtat med sig och lyssna på det i första hand.
Jag är inte så förtjust i att dissekera bilder ur ett tekniskt/konstnärligt perspektv. Jag skrev ett blogginlägg om det för länge sedan.
http://www.fotosidan.se/blogs/meldert/bildkonstens-gyllene-geometrier.htm?replyto=5864317
Jag samtalar hellre om bilder ur ett innehållsperspektiv, känslor, intryck osv. Det tekniska är ofta ointressant och att försöka placera bilder i olika genrer också. För mig är innehållet det vkltigaste. Vad vill bilden förmedla. Det kan vara informativt att ha bildens kontext klar för sig men bara som bakgrund för en ytterligare förståelse.
Bilder ska upplevas, inte dissekeras.
Det var bra och tänkvärt skrivet. Själv är jag inne på samma linje med mitt fotograferande. Jag går på magkänslan och det som känns rätt för mig. Men samtidigt får man respektera andras sätt att närma sig sina bildval. Vi är ju alla olika.
Göran
Hej Affe. Ibland tror jag att det sker omedvetet. Jag tog en bild för några veckor sedan( Linjer), där likheter med Bresson nämndes i kommentarerna. När jag tog den bilden hade jag ingen tanke på Bresson. Jag minns också en bild som du tog , uppifrån ner mot jag vill minnas någon trappformation. Där du till och med fick med en cyklist
och formen kändes mycket Bresson. När jag kommenterade bilden och berömde bilden den var skitbra,, Minns jag att du nämnde .Jag råkade få med en cyklist också. Och jag kommenterade man ska ha tur ibland. En riktigt bra bild var det. Jag är säker på att du inte stod och tänkte , nu ska jag ta en Bressonbild.Jag tror att det slumpar sig så, på samma sätt som jag omedvetet, kan höra influenser från basister jag har lyssnat på i mitt eget spel. Men som du riktigt påpekar .Skulle jag tänka , när jag går till ett jobb.Nu ska jag spela som Ray Brown. Så skulle det bli skit av alltihop.. Intressant inlägg. Ha det bra
/ Bengt.
Befogade tankar och funderingar! Själv tror jag dock på att det handlar om både och. För hur det än är, så byggs ju bilden av ljus, kompostion, uttryck etc... Men, det måste i mina ögon skapa en helhet, och det är den jag personligen vill se och känna. Många går i sin blick in och dissikerar en bild, fastnar på en detalj och den blir bilden. Tråkigt tycker jag. För en bild är ju så mycket mer. Så jag backar hellre ett steg för att se helheten, fånga känslan, intrycket... Och det är ju samma när man själv tar en bild, i varje fall för mig så är det känslan som ska finnas där, i en helhet, annars får det va. Börjar vi dyka i detaljer och fastna där, ja då tror jag att vi alltid kommer att hitta "dåliga" bilder. Nej, i mina ögon gäller helheten, som iofs byggs av beståndsdelar men....
Ha en bra vecka!! //Peter
Jag tror man kan konstatera att folk är olika. Vissa gillar att analysera saker o ting i livet, inklusive fotografi, medan andra nöjer sig med en grundläggande kompetens och kanske ett mer känslomässigt förhållningssätt till bilden. Så svaret på frågan om det är meningsfullt har fler svar. Ta det som passar dig helt enkelt :-)

En annan fråga är för vem man fotograferar. Är det huvudsakligen för dig själv eller för andra? Om det är för andra så kanske du måste fundera vad publiken vill ha men om det är för dig så gör du det som känns bäst.

Ha en fin dag Affe!

mvh Tommy
Men att man diskuterar och analyserar bilder behöver inte betyda att man intellektualiserar fotografin, eller? Det kan snarare vara tvärtom. Den intellektualiserade fotografin handlar om någonting annat än om själva ytan, som komposition, form och ljus. Den intellektualiserade fotografin tycker jag mer är den, som du Alf, beskrev i ett tidigare blogginlägg, som "ofta behövs en text för att ge bilderna kött på benen". Om man analyserar bilder så kan det istället leda till att de kan stå på egna ben, utan någon förklarande text. Bressons bilder t ex, de är ju så långt i från en intellektualiserande fotografi man kan komma. De är ju bara BILD till 100 %. Men det är vad jag tycker.
Det är också så att det finns så många olika typer av bilder. En del är bara vackra och trevliga att titta på som t ex vissa naturbilder. En del bilder är kanske inte alls vackra men man fastnar och bli intresserad för att de förmedlar någonting som tilltalar en. Då kanske man börjar analysera över vad som man fångas av i bilden.

På fotografiska har de just nu en utställning av Ruud van Empel bilder:s och bildkollage.
Jag tänkte att jag skulle titta snabbt förbi på hans bilder men efter att ha tittat på några (många av dem såg ganska lika ut) så blev jag nyfiken på hans bildspråk och vad han vill förmedla. Det är starka bilder och det känns ganska obehagligt med alla dessa ögon som tycks stirra på en. Efter att ha gått runt en stund så kunde jag hitta en röd tråd, förstå vad han ville uttrycka med bilderna.
Jag tycker att det är intressant med sådana bilder. Bilderna är kanske i sig kanske inte så vackra och estetiska men själva budskapet som konstnären förmedlar via bilderna är desto mer intressant.
mvh/marie
En långt driven polarisering mellan känsla och analys blir både ytlig och bedräglig. Det är just de fotografer, eller konstnärer generellt, som inte vill tänka som lättast blir imitationens slavar, oavsett hur mycket tal om "känsla" man pumpar in i verket med sin retorik.

Dina exempel är intressanta. Cézanne var vägröjare för den modernism vilken motståndarna - de totalitära regimernas censorer under 1900-talet - ofta framhöll som formalistisk och intellektuell. Aspekterna du nämner i samband med Miles Davis är knappast typiska och än mindre uttömmande för vad analys av jazzmusik kan handla om. Det du målar upp är närmast en parodi på analys.

Med en analysfientlig inställning är det lätt där man hamnar, i en karikatyr - analysen kallas gärna "dissektion" för att ge en nidbild av den tänkande individen som en typ befriad från både empati och fantasi.

Det är bara trångsynta människor som inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, liksom det är andligt fattiga människor som inte kan tänka och känna på samma gång i mötet med ett konstverk. Som jag ser det går den skiljelinje du vill åt inte alls mellan intellekt och känsla utan mellan god analys och dålig.
Svar från alf109 2013-03-18 20:50
En bild säger mer än tusen ord, och med tusen ord går det att få vilken bild som helst att säga vad som helst. ;)
Billingen 2013-03-19 08:00
Det är nog sant, och tänk så många intressanta diskussioner det kan stimulera till =)
Oj oj vad du får folk att skriva kommentarer grattis Alf. Jag skall läsa dessa en annan dag.

Jag har min syn på fotografering som är att förmedla samtiden för framtiden. Det är det viktigaste av allt. Mysigt även om en fotograf har ekonomisk möjlighet att lämna något efter sig i tryck. Jag har på eget förlag förlagt två böcker som blivit mycket uppskattade.
Sedan är det helt klart nu i digitala tider blir det annorlunda och frestande att vara i Photoshop och förvandla bilder till oigenkännlighet vilket inte ger ett dugg värde på något sätt. Detta är mina ord och vad jag tycker.
Likaså står naturen kvar på många ställen men ger helt klart vackra bilder för öga och själ.

Vet du förstår vad jag menar om jag här rätt eller fel bryr jag mig inte om likaså är det ointressant för mig vad målaren har för penslar och vad fotografen har för kamera.
Ha det gott Gun-Inger
Tack för era kommentarer och synpunkter.
-affe