OmTag. Oro i magar och i världen

I morse blev jag väckt tidigare än vanligt av hunden, men det var självförvållat. Hon fick pannbiff i går och det brukar sätta ordentlig fart på magen, så vid 7 tiden blev det till att hoppa i kläderna och rusa ut med hunden.

Jag har också plåtat lite de senaste dagarna vilket var ganska länge sedan, det går i vågor. Annars är det mest det spända världsläget som tagit energi och uppmärksamhet. Jag har lite svårt för den uppiskade retoriken som förs på många håll. Jag blir bara trött när man går ut i debattinlägg och menar att det är oförenligt att vara vänster och samtidigt motståndare till Rysslands härjningar i Ukraina.

När man till och med går så långt att man påstår att vänstern skulle gråtit över Berlinmurens och det forna Sovjetimperiets fall tycker i alla fall jag att man passerat en anständighetens gräns. Nu hör det väl till saken att de som argumenterar på det sättet ofta försöker förklena dem som de anser är deras meningsmotståndare. Förmodligen handlar det mest om att de vill ha uppmärksamhet, och då kan ju en extrem retorik fungera, oavsett hur fel den är.

Men kanske borde de fundera en stund över att just den formen av retorik de använder i grunden är samma form av retorik som eldar på konflikter som de påstår sig vara motståndare till? När det gäller vänstern, åtminstone den Svenska, så skulle jag tro att de flesta är överens om att den i dag i huvudsak utgörs av folk med socialliberala idéer som ligger lite till vänster i värdeskalan.

Visst finns säkert några enstaka Stalinister och Maoister kvar, men deras tyngd i den offentliga debatten är väl inte större Nazisternas? Att kasta ur sig grundlösa kommunistbeskyllningar mot alla som ligger till vänster om den nyliberala ideologin är ungefär lika renhårigt som att beskylla alla i högern för att vara Nazister.

När det gäller Ukraina så tycker jag att man blandar ihop två helt skilda problem. Dels har vi Rysslands orättfärdiga aggression och dels har vi framväxten av ultranationalism, givetvis använder bägge sidor detta som slagträ i debatten. Men en sak som jag i stort sett saknar i analysen av konflikten mellan Ryssland och Ukraina är det storpolitiska perspektivet.

Som jag upplever det har Ryssland mer och mer isolerats av väst sedan Sovjetunionens fall? Vad beror detta på, och är det endast Ryssarna själva som har del i detta? Som sagt Ryssarnas inblandning i Ukrainas egna angelägenheter skall givetvis fördömas. Men vi har ett uppenbart legitimitetsproblem om de som starkast fördömer själva regelmässigt ägnar sig åt ungefär samma typ av maktutövning, Irak, Afganistan, Palestina, Central- och Syd-amerika, Vietnam, Indonesien,,,,, listan kan göras lång.

Tyvärr, men av naturliga skäl, står maktutövning i direkt relation till förmågan att utöva den och drivkrafterna är nästan alltid ekonomiska, tro inget annat oavsett hur retoriken låter.

OmTag. Var är vi, och vart är vi på väg?

I dag blev det en runda med kameran på Långholmen, det var länge sedan jag plåtade något nu. Funderat lite på detta med fotografi och vilken typ av fotografi som når ut nu för tiden. Jag är själv uppvuxen när reportagefotografin fortfarande hade sin storhetstid, fram till slutet av 70-talet handlade fotografin mycket om samhället. Man skildrade olika samhällsföreteelser och samhällsförändringar, som Sune Jonssons fotografi till exempel.

Från 80-talet och framåt upplever jag det som att det mer konstnärliga och introverta fått större utrymme. Detta har givetvis flera orsaker, den kanske viktigaste är att samhällsdokumentärerna till stor del tagits övar av filmen. Men jag tror också att ett allt mer individualistiskt tänkande har en del med saken att göra, man är nog i gemen mer intresserad av det personliga i dag än tidigare, och då finns inte samma utrymme för att göra samhällsreportage.

Kanske inte så mycket att gråta över att det görs mindre och mindre fotografi av en typ som inte längre efterfrågas. Den större frågan är väl egentligen hur långt man kan gå mot det individuella om man också vill ha ett samhälle som håller samman?

OmTag. Far och Mor

Jag tänker ofta på mina föräldrar, nu är det några år sedan de gick bort mor för sex och ett halvt år sedan och far för ganska precis fyra. Bilden är från 2001 och den första julen som mor inte bodde hemma. Hon insjuknade tidigt i demenssjukdomen och far skötte henne hemma i flera år, till slut gick det inte längre och sommaren 2001 fick hon flytta till det särskilda boendet i samhället.

Farsan besökte henne varje dag så länge hon levde, i början flera timmar uppdelat på två vändor, på slutet blev det kanske en halvtimma om dagen då han gav henne något gott att tugga på. De sista åren tillbringade hon liggande i sin egen värld, hon gapade och tuggade om hon fick något gott och det var i stort sett allt.

Far tyckte att hon verkade känna av att han var där och tyckte att hon verkade känna sig lugn av hans närvaro, har man varit tillsammans ett helt liv känner man sådant. 

OmTag. Svartvitt, det är viktigt att det blir rätt

Jag såg att det var diskussion om svartvitt nu igen, och då främst hur man åstadkommer svartvitt från digitalkameran. Egentligen tycker jag i korthet att det enda som betyder något är att man själv är nöjd med sina svartvita bilder, är man det finns inte så mycket att snacka om tycker jag. Man skall ha klart för sig att detta med hur det svartvita ser ut är olika viktigt för olika fotografer. För en del blir det som de vill ha det genom att de plåtar jpg och svartvitt direkt i kameran, andra vill ha bättre kontroll över hur bilderna blir.

Det är egentligen samma sak inom den analoga fotografin, en del plåtar med vilken film som helst och framkallar lite hur som helst med vad som helst och är nöjda med det. Andra, liksom mig själv, är ganska noga med filmval och framkallare för att få gråskalorna och kontrasten att se ut som vi vill.

Tillhör man den första kategorin funkar jpg och svartvitt direkt ur kameran säkert bra, det är ju lite som man alltid gjort. Om man tillhör den andra kategorin vill man däremot givetvis styra sina gråskalor på samma sätt som i den analoga världen.

En del vill förenkla diskussionen till att handla om korn eller inte? För mig har detta aldrig varit den stora frågan, jag plåtar ju även analogt med större format och där blir det inte heller något korn som syns.

Den främsta anledningen för mig att använda en plugg som silver efex till exempel är istället att få gråskalor, och hur olika färger tecknas in i dessa som jag vill ha det, men även kontrasten i främst mellantoner är viktig för mig. Det fiffiga med en plugg som silver efex är att jobbet redan är gjort till stor del och till en nivå som jag själv eller någon annan skulle ha svårt att nå i Photoshop.

Alltså konverterar jag inte mina bilder i silver efex av nostalgiska skäl, utan just för att jag har ganska klart för mig hur jag vill att det skall se ut. Samma mekanismer ligger bakom detta som när jag testar ut olika filmer i olika framkallare till exempel, jag söker ett speciellt uttryck helt enkelt.

För andra är inte detta viktigt, och det har jag inga problem med. Min förhoppning är att mitt synsätt inte heller skall vara ett problem för dem som tycker att det blir som de vill ha det när de plåtar jpg och svartvitt direkt i kameran. Men jag misstänker att de inte alltid är så nöjda med sakernas tillstånd, varför annars älta detta i all oändlighet?

OmTag. Gud bevare mig från "såpajournalistiken" inom idrotten

Kan man inte försöka bojkotta sensationsjournalistiken inom idrotten? Tänker på detta nu efter OS och hur rapporteringen skötts. Det verkar som om rapporteringen mycket går ut på att skapa intriger och sensationer.

Som när utförsåkaren i frustration direkt efter uråkningen skyller allt på banläggaren? Eller när man vägrar ge sig innan utövaren efter ett misslyckande fäller tårar. Det senaste bottennappet när man menar att det är en konspiration när en av våra hockeystjärnor åker dit på dopning?

I och för sig tror jag knappast att han är en fuskare, det handlade om lite för höga värden från en allergimedicin han tar. Men är det någon som skall ha på skallen är det väl egentligen det Svenska läkarteamet som inte hade koll på detta? Men är det dessa intriger vi vill ha?

Kanske är jag gammalmodig men jag tycker att redaktören borde sålla lite i vad som sänds, som när någon i förtroende fällde några kommentarer om Northug som väl mer var av en typ som är vanligt förekommande i privata samtal (vilket han också trodde det var) men som inte lämpar sig som officiellt uttalande. Vips missbrukar man sitt förtroende och slår upp det stort på TV. Är det bara jag som tycker sådant är motbjudande?

Risken är att vi får medietränare idrottsmän som likt politiker aldrig vågar vara sig själva i rutan, ty det kan kosta alldeles för mycket. Tillbaka till skidåkaren som skyllde sitt misslyckande på banläggaren, visst var det en underlig bana det håller nog de flesta med om. Men det är ju också så att några av de bästa klarade av att hantera banan, och skall det vara utslagsgivande bland världens bästa åkare så kanske det också måste vara svårt? Jag har inga som helst kunskaper om utförsåkning så detta lämnar jag åt dem som kan detta.

En sak som jag däremot har åsikter om är hur producenterna väljer att visa sina inslag, man kunde i stället för att jaga nyss nämnda utförsåkare och pressa fram den typen av uttalande valt att låta honom få lite perspektiv eller helt enkelt tonat ned inlägget. Det är haussningen och rapporteringen som gjort att jag mer och mer ledsnat på dessa gigantiska evenemang. Det snackas helt enkelt för mycket före, under och efter tävlingarna så tävlingarna i sig blivit en bisak i allt skitsnackande. 

Eller annorlunda uttryckt man verkar producera idrott efter samma mallar som baren och farmen.