Det finns ingen egentlig motsättningllan det "introverta och konstnärliga" och "samhällstillvända" fotogrferandet. Inte som jag ser det. En bild är en bild är en bild. Det dokumentära fotografiet är också i hög grad en människas, fotografens, projicering av sig själv i bild. Vad man såg och inte. Bad man väljer att visa och inte.
Det som däremot saknas idag är en miljö där det dokumentära fotografiet har en naturlig plats. I samtal, i projekt och i kritiken.
Den miljön fanns i slutet av 60-talet., över 70-talet och en bit in på 80-talet. Strömholms Fotoskola, Bildaktivisterna, Saftra-gruppen, Planket, tidiga FotografiCentrum, alla kollektiva analaga labb, allehanda mötesplatser fik och krogar. De kooperativt ägda bildarkiven, tidningen ETC osv.

Fotogrfer reste också mer förr, på vinst och förlust. Man satsade egen tid på det man brann för. Ofta under lång tid. Allt blev inte bra, men en hel del var fantastiskt bra. Jefferic Stocklassas bilder från ett annat Japan, Kjell-Åke Anderssons material från gruvorna i Wales. För att inte tala om Odd Uhrboms, Yngve Baums och Jean Hermanssons dokumentationer av tunga industri, varvs och gruvmiljöer i Sverige. Jens S-Jenssens material från förorten Hammarkullen i Göteborg är ett annat exempel på samtidsdokumentär fotografi från 70-talet.

Jag tänker två saker. Det ena är att fotografin generellt ändrat karaktär. Alla plåtar, nätet väller över av allas bilder hela tiden. Omloppstiden har minskat. Det ska mycket till innan man stannar upp, reflekterar och låter bilden sjunka in. Den digitala revolutionen som förflackning och förbrukning. Det plåtas för mycket hela tiden utan riktning, mål och metod. Det är inget märkvärdigt med fotografi längre. Den analoga bilden är, likt LP-skivan, ett kuriosum. Något för entusiaster och finsmakare. Det är det ena.

Det andra har att göra med lathet. Det behövs ett "driv" och en besatthet i att vilja gestalta verkligheten, att hänga kvar i en miljö, ett sammanhang. Kort sagt att ge sig faan på att komma hem med ett bildmaterial som tål tidens tand, kosta vad det kosta vill. Jag upplever ofta gnäll så fort detta kommer på tal, att ingen "vill betala" för genomarbetade reportage osv. Gnället har blivit legitimt på bekostnad av passion. Det må låta hårddraget, men jag tyckrer så.
Ut och plåta istället. Ge järnet!
Skapa egna utmaningar, fyll tomrummet!

Sen ska man nog inse att samhället ser annorlunda ut idag än i slutet av 60-talet/70-talet. På gott och ont. Vilket inte hindrar att bilderna, miljöerna och människorna har blivit mindre intressanta.
Seså, ladda kameran med minneskort eller film, skit samma vad, men ut i verkligheten igen. Din verklighet. Du kan, har förmågan att göra din grej.

Hörs/per-erik

Som tidigare konstaterat, det finns mer fotografi som är synligt numera. Då blir det dokumentära en mindre del av det totala, men nog tusan finns det dokumentära där och nya generationer kommer garanterat att ta upp det på sitt eget vis.
En annan förklaring till scenförändringen tror jag beror på att fotografi har upphöjts till en konstform att räkna med. Kulturkritiken i massmedia har börjat intressera sig för foto. Det händer att flera olika fotografiska evenemang recenseras efter varandra i riksradions kulturbevakning. Jag har i alla fall inte lagt märke till det tidigare om åren. Beror kulturkritikens intresse på att foto numera är ett samlarobjekt och att priserna stiger? När pengar kommer in (i bilden!), dyker investerare upp. Pengar är en stark drivkraft som vi gärna anpassar oss till. Om vi besöker en utställning där foto är till salu, hur fördelas vår uppmärksamhet mellan bildens budskap och dess prislapp? Pengarna för in det individuella hos betraktaren, vi påverkas av prislappen. Då är vi tillbaks vid Affes avslutande mening i sitt inlägg. Man får nog mycket riktigt släppa tanken på fotografi om man ska fundera vidare över svaret på den frågeställningen.