OmTag. Vårvädret är ungefär lika ombytligt som våra politikers övertygelser

Jag är själv socialliberal till vänster i värdeskalan, men jag skall inte försöka pådyvla andra mina politiska värderingar här. Det jag funderar lite över är vilken väg sossarna har tagit på senare tid? Det startade väl egentligen med Palmes finansminister Feldt och hans vapendragare Åsbrink, de ansågs på sin tid vara lite väl nyliberala för att kallas socialdemokrater, därav begreppet "kanslihushögern", och åldern verkar knappast fått Feldt att ta några steg åt vänster, snarare tvärt om.

Men det jag funderar över och som blivit uppenbart med sossarna på senare tid är detta att politik för många snarare handlar om karriär än övertygelse. Persson och Rosengren är bägge godsägare som skor sig efter bästa förmåga och ser inte några problem med detta. Sundström och Östros är bägge höjdare inom bankvärlden, tjänar stora pengar och ser det inte som något problem att de numera är talespersoner för "fienden". Nuder är rådgivare till riskkapitalbolag och så rullar det på.

Vad blir nästa drag? En rockad mellan Reinfeldt och Löfven bara för att de skall få lite miljöombyte? Den ideologiska övertygelsen, alltså det som politik borde handla om, verkar inte sitta djupare än färgvalet på slipsen de tar på sig inför sina uppdrag, röd eller blå efter vad som passar.

Jag tror att detta är en av orsakerna till demokratins kris: om inte ens de främsta företrädarna sitter på sina uppdrag av övertygelse, hur skall vi då kunna lite på dem och veta vad de står för?

Man snackar ofta om politikerförakt, men detta är ett väljarförakt som i sin ohederlighet är svårt att toppa. 

OmTag. En segregerad stad

Det första höghuset på Liljeholmskajen sträcker sig mot skyn, det var inte länge sedan Vin & Sprits lokaler dominerade området. Det byggs så det knakar runt om i staden, och det är bra. Jag blir lite konfunderad bara över vilka som skall bo i dessa nya byggen?

Givetvis finns folk med inkomster som räcker, så de attraktiva lägenheterna kommer säkert att finna sina köpare. Problemet är väl snarare vart alla de som inte har ekonomi som räcker för den här typen av boende skall bo?

Om staden skall kunna växa på sikt måste det även till boende för ”vanligt folk”. Hur löser man detta när man samtidigt vill vinstmaximera i alla led från markförsäljning till byggande? Givetvis går det att tjäna mer ju mer det kostar och när det inte finns någon vettig reglering av byggandet tror jag att risken är att det på sikt kommer att hämma regionens tillväxtpotential, om det inte redan gör det.

Det finns ett annat och större problem med dessa homogena områden och det är att de som regel befolkas av ungefär samma typ av människor: ungefär samma ålder, ungefär samma inkomster, liknande arbeten osv. Med andra ord bidrar de till segregation. Det behövs mer blandade bostadsområden om förståelsen för den andre inte skall utarmas tror jag.

Om man med en passare med innerstaden som centrum kan avgöra inkomster och social tillhörighet hos innevånarna är detta ingen lycklig lösning på sikt. Men detta är också en ofrånkomlig effekt om marknaden själv skall reglera boendet och bostadsbyggandet. En svår nöt att knäcka, och det har väl aldrig funkat speciellt bra, men numera tycks man till och med slutat att försöka.

Nu skall ni inte tro att jag är någon motståndare till exklusivt boende för dem som har råd och vill lägga sina pengar på detta, men jag anser att det måste finnas olika former av boende för olika personer i alla områden. Kontaktytorna mellan människor med olika livsvillkor behövs som det kitt som håller samhället samman.

OmTag. Slit och släng och systemkritik

Dagens konsumtionssamhälle bygger på att vi alla skall köpa nytt även fast det gamla kanske fungerar utmärkt. Läste om Bengans brandsläckare som numera återvinns i stället för att fyllas på nytt som tidigare. Anledningen är givetvis att det med tillverkning i låglöneländer blivit billigare att köpa en ny?

Men just detta är något som måste vara fel? Det är alltså idag billigare, eller mer lönsamt, att tillverka en pryl på andra sidan jordklotet, transportera den hit, distribuera och sälja den än vad det är att fylla en gammal? Något säger mig att miljöavgifterna är på tok för låga när det är på det sättet. Just detta är en bidragande orsak till att vi överutnyttjar planetens resurser.

I god tro lämnar vi in våra prylar på återvinning, men det finns ju en sanning även i detta som man sällan snackar om. Återvinningen i sig är energikrävande i såväl transporter som i själva återvinningen. Dessutom skulle den vara kostnadskrävande om man verkligen monterade ned all utrustning så att allt faktiskt återvanns? Jag vet inte hur långt man pillar med detta, om någon verkligen skruvar isär prylarna och sorterar olika metaller osv? Jag misstänker dock att en ganska stor del hamnar i osorterade skrotcontainrar och alltså inte återvinns alls?

Hörde på nyheterna senast i går om detta med ekologisk mat, det har lite bäring på detta. Alla vill ha, men eftersom det är dyrare att producera blir det inget, i slutändan är det ofta plånboken som styr. Är inte detta upp och ned vända världen? Det är alltså billigare och mer lönsamt att vräka ut gifter som hamnar i mat och miljö än att försöka undvika det? Ytterligare ett exempel på att miljöavgifter inte fungerar på dagens nivåer som en reglering mot miljövänligare produktion. Givetvis skulle livsmedel med liten miljöpåverkan vara billigare än tvärt om, ganska självklart kan man tycka?

Ett annat exempel från denna vansinniga värld och som till stora delar driver på rådande utveckling är att tillverkningen i länder med låga löneanspråk och svaga miljöregler är ekonomiskt fördelaktigt, trots att det producerade konsumeras här. Ofta sitter hela familjer inklusive barn i ohälsosamma miljöer och producerar våra konsumtionsvaror för en ersättning som är en bråkdel av vad vi själva skulle kosta. Lönedumpning kallas det för, dessutom hänger alltid hotet över dessa fattiga människor att produktionen skall flytta någon annan stans där det är ännu billigare och alltså ändå mer förkastligt enligt våra normer. Detta jagar på ett race mot botten, ty allt går alltid att göra billigare någon annan stans.

Teorierna med den fria marknaden som anammats av i stort sett alla från vänster till höger är till stora stycken Adam Smiths och från senare hälften av 1700-talet. De mest inflytelserika teorierna skrev han i ”The Theory of Moral Sentiments” från 1759 där han gör gällande att samvete kommer ur sociala förhållanden och att moralen till stor del styrs av observationer av andra människor. Kort sagt handlar vi efter det vi ser, och det vi inte ser som till exempel arbetarnas förhållanden i fattigare delar av världen lider vi inte av.

Det andra arbetet som kanske är det som fått mest genomslag är hans ”The wealth of nations” från 1776, all nyliberal ekonomisk teoribildning bygger i princip på detta verk. Smith lanserade idén om ”den osynliga handen”, alltså att en marknad styrd av egenintresse är självreglerande. Om det finns brist på en vara till exempel kommer marknaden att själv svara för att produktionen når en nivå där utbudet möter efterfrågan. Blir det överproduktion kommer efterfrågan att minskas och därmed produktionen, staten skall inte lägga sig i detta enligt Smith.

Nu levde Smith på 1700-talet i en värld som såg ganska annorlunda ut än vår. Man kunde till exempel inte konkurrera med att dumpa löner eftersom arbetskraften på 1700-talet var den lättrörliga parametern i ekvationen och även utgjorde kundunderlaget. Blev arbetsförhållandena för dåliga flyttade man helt enkelt till konkurrenten eller sökte sin försörjning på annat håll eller i värsta fall upphörde som konsument.

Tillverkningen och kapitalet däremot var som regel lokalt knutna, godsen och godsägarna fanns där de fanns. Nu fungerade väl inte Smiths teorier så bra ens på 1700-talet, exempelvis utsattes folk för svältkatastrofer trots att tillgången på föda inte var problemet, utan fördelningen. Hur som helst är de bärande parametrarna i resonemanget dels att människan drivs i huvudsak av egenintresse, moralen i detta egenintresse styrs av sociala förhållanden hos andra i omgivningen och det viktigaste: arbetskraften är lättrörlig och kapitalet trögrörligt.

Hur ser verkligheten ut i dag? För det första när det gäller moralen slipper vi se eländet hos dem som producerar våra konsumtionsvaror. Även om vi känner till det är det så långt bort att det knappast blir till ett moraliskt problem större än vad några tior som absolution i någon tiggarkopp rår på.

När det gäller rörligheten har vi idag det rakt motsatta förhållandet jämfört med på Smiths tid, arbetskraften är trögrörlig men produktionen är lättrörlig, nya fabriker står ofta värdländerna och dess innevånare för i sin desperata jakt efter arbetstillfällen och en smula välstånd. Dessutom har det införts en parameter som inte hade någon avgörande betydelse på Smiths tid, det fristående kapitalet, alltså att ägandet blivit "anonymt" och är fysiskt frikopplat från såväl produktionen som konsumenterna.

Ägandet, som alltså styr utvecklingen har ingen som helst koppling till någon form av moral eller sociala hänsyn. På börsen har aktörerna uppgiften att maximera sin avkastning, en fondförvaltare som började väga in moraliska hänsyn skulle nog inte bli gammal. I och med frikopplingen av ekonomin faller allt som har med moral och social hänsyn att göra.

Hur möter vi då detta? Till stora delar med regional lagstiftning, men eftersom ekonomin inte är regional fungerar detta ganska dålig, det är bara att flytta sin produktion till regioner med mer generös lagstiftning. Man har alltså gjort ekonomin i sig till ett utpressningsredskap helt utan moraliska betänkligheter.

Nu finns givetvis de som anser att vi lever i de bästa av världar, det får stå för dem. Men faktum är att vi lever i ett ekonomiskt system anpassat för 1700-talet som inte ens fungerade särskilt väl då. Och när systemet i sin egen kraft jagar oss mot stupkanten såväl socialt som ekologiskt lever våra politiker till synes kvar i tron att detta system är av gud givet, varför hörs annars så sällan någon systemkritik?

OmTag. Reimersholme

"Wandringsmann!
Skåda här
den fordna
Räkenhomens klippor
till blomstrande
fält och trägårdar
förvandlade
genom den förtjente
rådmannens
i Stockholm
Herr Anders Rejmers
flit och kostnad
från år 1784 till 1798
har han här användt
lediga stunder
at af sjö och berg
tilldana frugtbart land
in uti ålderdomen
gagnande
lärer han dig
at
nyttig flit är hvila.
Wänner reste honom stenen
till hedrande åminnelse
och stället blef kallat
Reimersholm
den 24 junii år 1798"
 

Reimersholme, en av mina favoritplatser och en av de platser jag plåtat mest på nätterna. Det har sin förklaring, det är nära och har ingen trafik. Dessutom är det lugnt eftersom ön saknar krogar och annat nattliv, en oas mitt i stan skulle man kunna säga.

Mest känt för folk som inte bor i stan är nog Reimersholme för sin tidigare spritfabrik.

Men som sagt, nu är det en plats med främst HSB-bostäder som är fin att ströva på med sina fina utblickar där den ligger strategiskt placerad vid Mälarens inlopp mot staden.

OmTag. Att bevaka "sina" bilder

Såg på facebook att en fotograf var förbannad för att någon hade plankat hans bild. Visst kan det kännas lite trist när det plankas och den ursprungliga upphovspersonen inte får någon kred. Men det är ju också något som ligger i det fotografiska mediet, möjligheten att ta om ungefär samma bilder som någon annan.

Dessutom är en del bilder så självklara att alla ser dem om de väl råkar vara på samma plats, något man får stå ut med om man plåtar mer statiska saker som miljöer till exempel. Jag såg förresten att den plankande fotografen även tagit en kvällsbild av Västerbron som var snarlik en som jag själv plåtat, tagen från samma plats med samma utsnitt.

Men sådant är inte så mycket att hänga upp sig på, alla härmas åtminstone under en period då man lär sig. Dessutom kan man omedvetet planka eftersom bilder man sett tenderar att fastna i det undermedvetna. Exempelvis är de flesta bilderna av typen cityscapes tagna tidigare av lätt förståeliga skäl.

Då finns värre plankningar gjorda genom fotohistorien: jag kommer att tänka på Bill Brandts London at night som var en (blek) kopia av Brassaïs Paris by night som gjordes några år tidigare och som har följts av en massa "by night" böcker från olika städer. För övrigt ville Kertesz göra gällande att Brassaï i sin tur härmade honom med sina nattbilder. Så rullar det på genom fotohistorien, vem som var först och vad som är plagiat kommer alltid att stötas och blötas, härmas och influeras gör vi alla vare sig vi vill eller inte.

Jag gillar personligen det anarkistiska draget i fotografi just att ingen kan säga att detta är min idé som jag har ensamrätt på, även om detta ibland resulterar i plagiat och snodda idéer. Det enda som gäller är att försöka hålla en så hög kvalitet genomgående på sina bilder så att man inte står och faller med enskilda solitärer som andra kopierar.

För egen del spelar det ingen roll, jag lever inte av mina bilder och behöver inte bevaka dem. Plåtar gör jag helt enkelt för att jag tycker att det är kul och blir man kopierad ibland är det snarare ett kvitto på att även andra gillar det man gör :).