OmTag. Går det att finna balans mellan det nattsvarta och det banala?

Periodvis tappar jag till stor del intresset för fotografi. Jag har ju andra intressen också, och ofta ägnar jag mig i huvudsak åt ett i taget, nu har det varit musik ett tag. Jag tycker också att det ganska sällan dyker upp fotografi som intresserar mig numera.

Ganska mycket av dokumentärfotografin, som är den som huvudsakligen intresserar mig, är ganska nattsvart tycker jag. Om det inte finns någon positiv öppning har jag numera svårt att gilla bilderna. Det är en sak om fotografen i nattsvarta bilder skildrar ett förhållande som fotografen vill få oss att reagera mot, men i detta finns en öppning tycker jag, just möjligheten att reagera.

Om jag däremot tittar på de mer personliga nattsvarta bilderna finns ofta inget annat än svärtan tycker jag, det finns ingen öppning och bilderna blir bara deprimerande. Jag reagerar likadant när det gäller film och litteratur, jag får svårare och svårare att orka med saker där det inte finns någon öppning i det svarta.

Nu menar jag inte att man skall väja för det svåra, då blir det bara banalt, men om man bara visar eländet och inte lämnar några öppningar vad blir det då för mening med tillvaron? Jag tycker tyvärr att strömningarna inom den samtida fotografin ofta är antingen nattsvart eller banal. Nu menar jag inte att detta är dåligt utan bara att jag själv inte orkar med det riktigt. 

Ps. Det jag menar med dokumentärfotografi är alltså, som begreppet traditionellt används, fotografi som handlar om människor och deras livsvillkor. All fotografi i stort sett kan ju annars anses vara dokumenterande men det är alltså denna speciella form av dokumentärfotografi jag syftar på. Bäst att påpeka detta då det inte verkar ha gått fram.

OmTag. Leica 100 År

Såg att Leica fyllde 100 år här i veckan och som vanligt tycks många ha åsikter om märket. Jag har lite svårt att förstå detta egentligen, man har ju sin kamera till att ta bilder med och då väljer man givetvis det som passar en själv? Varför skall man över huvud taget ha åsikter om hur andra väljer?

En del går i taket för att man sågar märket, andra för att man är positiv till det. Någon tycker att det är en tandläkarkamera i betydelsen att det skulle vara en kamera främst för de som vill visa att de har en Leica? Detta är givetvis skitsnack, även om det blivit en statuspryl för en del, men å andra sidan inte så mycket att hänga upp sig på.

Det står givetvis alla fritt att tycka vad som helst, man skulle ju med samma trovärdighet kunna hävda att billiga kompakter används av en del som någon form av omvänd snobbism. Titta på mig, jag tar minsann mina bilder med vad som helst! Liksom. Personligen och för egen del är Leican den kamera som funkar bäst för mitt sätt att plåta, jag gillar mätsökaren och den kompakta fina optiken. Däremot tycker jag att det är tämligen irrelevant att i tid och otid tala om vilka prylar jag använder för mina bilder.

Det enda viktiga med kameraval är att det funkar för en själv, när det kommer till själva bilden så spelar det mindre roll vilka prylar som använts. De flesta märken har så bra objektiv till exempel så bildkvaliteten räcker till som regel. Men som sagt, det kan vara ganska avgörande att prylarna funkar som man vill för en själv. För egen del lyfte mitt fotograferande markant när jag gick från spegelreflex till mätsökare, det blev ett annat sätt att plåta helt enkelt och detta sätt passar mig bättre.

Hur som helst är det egentligen inget att hänga upp sig på att det delas ut kängor från dem som inte själva föredrar det ena eller det andra. Det handlar trots allt inte om något annat än deras personliga åsikt, sedan kan det vara lite trist när man utger sig själv för att sitta inne med sanningen och tilldela alla som man inte anser skådat ljuset olika nedsättande epitet. Men som sagt inget att bry sig om, om de mår bättre av att dela ut sina nålstick kan jag bjuda på det.

När det gäller priserna kan man givetvis ha åsikter om dessa, men det är främst optiken som kostar jämförelsevis mycket pengar. Men å andra sidan kostar det mer att tillverka extremt väl korrigerade gluggar i små serier under rigorös kvalitetskontroll i Tyskland än att bygga stora serier ofta dessutom i låglöneländer, inget som är unikt för fotoprylar.

Men det finns ju en sak som är ganska bra: Om man inte vill ha en Leica är det ingen som tvingar en att köpa.

OmTag. Baslir och OS

Ja nu är det söndag morgon och jag sitter här och lyssnar på The very best of Marvin Gaye, jag lyssnar nog mest på basliret vilket till stora delar sköttes av James Jamerson. Han var en stor del i Motown-soundet och öppnade helt nya vägar att spela elbas, vilket också gör honom till den mest inflytelserika elbasisten genom tiderna. För den intresserade finns en del att läsa på wikipedia.

Jag har själv suttit med min egen Fender P-bass och lekt lite Jamerson i soffan med hunden som publik, hon gillar allt husse gör så det blev en given succé förstås. 

Annars har jag tittat på TV och sett på de fantastiska tjejerna, främst de på skidor men även hockeytjejerna stod för en bragd mot Finland. Annars tycker jag att den Ryska politiken och den vedervärdiga hanteringen av gästarbetarna som byggde dessa OS anläggningar lagt sordin på tillställningen. Jag har lite svårt att få upp stämningen med allt detta i bakhuvudet, verkar som Ryssland dras mer och mer mot ett totalitärt system vilket är oroande.

OmTag. Film och framkallning vid svartvit nattfotografering

Jag får en del frågor om film, framkallare och teknik runt analog nattfotografering, så här kommer mina fem öre i frågan:

När det gäller filmval väljer jag som regel en 100 asa Tkorns film, favoriten är Ilford Delta 100 som är lite mjukare i kontrasten än Tmax 100 samtidigt som gråskalan är mer som i en film med traditionellt korn tycker jag. Även Fuji Acros 100 är bra och det är den film som har bäst reciprocitetsegenskaper (reciprocitetsavvikelse är något alla filmer dras med i varierande grad och det innebär att känsligheten i filmen avtar när exponeringstiderna blir långa vilket konkret innebär att kontrasten ökar då man blir tvungen att förlänga exponeringstiden).

Generellt har Tkornsfilmer bättre reciprocitetsegenskaper än filmer med traditionellt korn, en Tmax 100 till exempel blir snabbare än en triX när exponeringstiderna blir flera minuter. Hur som helst väljer jag som regel en Tkorns film på 100 asa för nattfotografering.

När det kommer till framkallning så underframkallar jag generellt 1-2 steg för att få ned kontrasten vilken blir ganska extrem i staden på natten, dels beroende av ljuset i sig och dels beroende av effekten jag beskrivit ovan.

Vanligtvis använder jag mig av två ganska olika framkallare för nattbilder, dels min ”standardframkallare” xtol i spädning 1+1 och dels rodinal i spädning 1+100. När jag framkallar Delta 100 i xtol 1+1 framkallar jag i 9 minuter med förblötning av filmen 2 minuter (vanligt 20° vatten) agitering  första minuten och därefter 10 sek (två vändningar av dosan en framåt och en bakåt) varje hel minut. Generellt agiterar jag lugnare när jag framkallar nattbilderna, jag tror inte att det har så stor betydelse egentligen men det känns rätt.

När jag framkallar med rodinal späder jag den dels ganska mycket 1+100 och dels förkortar jag tiden mer till 12-13 minuter och dessutom agiterar jag endast var tredje minut bortsett från första minuten som jag hanterar på samma sätt som beskrivet ovan, även nu förblöter jag filmen på samma sätt som ovan. Rodinalen ger en ganska kompenserande effekt när man späder den mycket och en speciell gråskala som jag gillar.

Det finns en del som propagerar för stående framkallning i kombination med kraftigt spädd rodinal. Stående framkallning innebär att man låter filmen stå i framkallaren länge utan att agitera över huvud taget. I teorin skall då lågdagrarna ges bättre framkallning samtidigt som framkallaren i högdagrarna förbrukas så att man får bättre skuggteckning och att högdagrarna hålls tillbaka. I praktiken med dagens filmer och tunna emulsioner så blir utbytet av framkallare i ytskiktet så stor att det inte tycks ha så stor effekt.

Jag har testat detta några gånger och inte märkt av någon direkt mer kompenserande effekt eller bättre skuggteckning jämfört med när jag framkallar som jag brukar. Däremot har jag fått en del sidoeffekter som gör att jag undviker stående framkallning numera och det är bromidrinningar och halos i gränsytor med hög kontrast. Andra tycker att det funkar bra med standframkallning och det får stå för dem.

Stoppar framkallningen gör jag på olika sätt beroende av framkallare, xtolen stoppar jag med stoppbad, rodinalen med vatten som regel. Det finns ingen logik i detta, men det är något jag har fått i bakhuvudet och gör utan att riktigt veta varför. Fixerar gör jag som vanligt alltså ca 5 minuter med fräscht fix, eller 2,5 ggr klarningstiden (alltså den tid det tar för en filmsnutt att bli helt genomskinlig i fixet, eventuell rosa färg på filmen kan ibland bli kvar fram till sköljningen så räkna inte in denna i klarningstiden).

OmTag. I går natt

I går natt blev det en sväng med stora kameran, så i kväll fick det bli framkallning och skanning. Det blev bara en kort tur i närområdet och sex exponeringar, fler bilder hinner jag inte med på en natt.

Men det är delvis också detta som är charmen med att plåta storformat, det tar tid så varje bild blir viktigare på ett personligt plan. Detta betyder inte att de blir bättre, men har man stått och slagit åkarbrasor i kanske en halvtimma under tiden man väntar ut exponeringen kommer man ihåg känslor och tankar man hade när man tog bilden.

Ofta är det så med bilder, kanske är de inte så speciella för andra, men just bildens förmåga att ta en tillbaks till tankar och känslor som man hade när man tog dem kan göra dem viktiga för en själv. Det är nog också bland annat detta som gör det svårt att välja vilka bilder man skall visa för andra. Är bilden bra, eller är det mina egna subjektiva känslor som gör att jag gillar bilden? Lyckas jag förmedla något av dessa känslor genom mina bilder?

Svåra frågor som inte heller har några objektiva svar, vi är ju alla individer och som sådana kommer vi att bedöma bilder olika. Ibland kan en bild stödjas av en berättelse, ganska sällan av en ”analys” tycker jag. Berättelsen förklarar stämningsläget runt bilden och i de fall det är viktigt vad bilden visar. När bilder analyseras är det ofta någon som applicerar sina idéer runt bilden vilket sällan är samma sak.

Ofta grundar sig dessa idéer på olika akademiska (i betydelsen teoretiska) antaganden, men bilder är sällan akademiska tycker jag. Jag säger som Elliott Erwitt när han blev tillfrågad om någon konstkritikers recension av hans bilder: ”Betyder de det för honom är det ok med mig.”