OmTag. Hur bra behöver det vara?

Vi jagar bättre och bättre prylar, den strida strömmen av nyheter och den intensiva marknadsföringen håller oss lagom missnöjda med det vi har. Fler pixlar, högre ISO och skarpare gluggar så skall vi nog lyckas ta de där bilderna vi vill ta.

Men kanske skulle vi börja med att ställa oss frågorna: Vilka bilder vill jag ta? Hur stor betydelse har den tekniska perfektionen för de bilderna? Vad i min nuvarande utrustning hindrar mig att ta de bilder jag vill ta?

Givetvis kräver olika typer av bilder olika teknisk kvalitet, vissa landskapsbilder eller min typ av nattbilder till exempel bygger delvis på hög teknisk kvalitet. Men lika ofta handlar känslan i bilder om något helt annat, som att fånga ett flyktigt ögonblick där den avbildade är naken med sina känslor till exempel.

Den typen av bilder kan till och med vinna på tekniska brister ibland tycker jag. Nu vet jag inte om den här bilden egentligen visar känsloläget hos den avbildade? Förmodligen visar den mer känsloläget jag tillskrev honom vid tillfället.

Men så kommer det alltid att vara med fotografi, vi kan bara försöka vara ärliga mot oss själva när vi plåtar. I bästa fall ger denna ärlighet också en glimt av en icke tillrättalagd verklighet som vi uppfattar den där och då.

OmTag. Fika vid Stadsmuseet 2010

Snart startar utesäsongen då man kan ta sig en fika på Stadsmuseets uteservering igen, byggnaden är från 1600-talets andra hälft och ritades av Nicodemus Tessin d.ä. Man får hoppas att det inte petas i närmiljön för mycket i och med det nya Slussen.

Hur som helst brukar det bli en del fika på olika uteplatser när vädret tillåter. De här bilderna på Ulf och några Slussenaktivister är från Stadsmuseets uteservering 2010. Filmen var kodaks plus-x som jag tycker är ganska oförändrad mot förr i jämförelse med tri-x som är en helt annan film sedan 2005. Framkallat har jag som vanligt gjort i xtol 1+1 för den intresserade. Ingen djuplodande samhällsanalys i detta inlägg, bara ett par bilder från 2010.

OmTag. Musikanten vid Östermalmstorg

Det var några år sedan jag såg honom vid Östermalmstorg, den blinde musikanten med sitt dragspel. Jag kommer ihåg att han var duktig på att spela. Det var i början när alla dessa stackars romer började dyka upp på våra gator, folk var inte lika avtrubbade som nu så det blev säkert en slant.

Jag har svårt att förstå varför EU jobbar så trögt med att sätta press på dessa människors hemländer? Det är knappast en lösning att bussa runt fattiga människor runt Europa till ett liv i såväl fattigdom som förnedring och rotlöshet.

I och med att även de unga är tvungna att bidra cementeras ett system av utanförskap. Många av dem man ser borde sitta i skolbänken, inte på gatan med en kopp framför sig. Ingen skall inbilla mig att någon väljer sitt liv på gatan i främmande land som tiggare, det är hög tid att något börjar hända snart.

Det är ett svek mot alla drabbade att detta skall kunna ske i dagens samhälle, några miljarder mindre i utdelning till bankägarna skulle säkert lösa såväl detta som många andra problem.

Och till dem som menar att ekonomin inte består av kommunicerande kärl vill jag bara säga: Skitsnack, allt hänger ihop, ytterst handlar det om hur man fördelar resurser.

OmTag. Gatufoto

Plåta på gatan är populärt, och det är inte så svårt att förstå. På gatan står inte livet still, det händer alltid något. Det är ett visst spänningsmoment i att ströva omkring och observera vad som händer och om det skall bli några bilder.

Bilder blir det ju alltid, men man får trampa runt ganska ordentligt om det skall bli några bilder som håller över tid. Man kan ju inte regissera gatans teater, det som händer händer, eller inte, och när det väl händer gäller det att vara med.

Jag har märkt själv att jag tappar formen ganska snabbt om jag inte håller på hela tiden, och på de senaste åren har det inte varit så mycket gatufotande. Jag tror också att det spelar in att man blir lite mätt på vissa bilder som man tagit varianter av tidigare, men i detta ligger nog också en anledning till att man hittar färre bilder. Blir man blasé tappar man uppmärksamheten, och tappar man väl den missar man det mesta som dyker upp i bildväg.

Jag skall försöka komma igång lite med plåtandet på gatan igen, jag märker att jag saknar det. Jag kommer också att gå tillbaks till den enkelhet i utrustning jag körde med när det var som roligast, en kamera med ett objektiv, förmodligen en normal. Bara att kasta sig ut och nöta skosulor så får man se om det blir något nytt.

OmTag. Det är viktigt att använda rätt prylar och rätt teknik

Folk plåtar sina kameror och lovprisar deras förträfflighet. Andra blir förbannade och skriver om detta. De flesta skiter i det och kör efter eget huvud hoppas jag.

Varför är det ett så känsligt område detta med prylar och vad vi gillar? Den enkla sanningen är ju att vi tar bäst bilder med de prylar vi själva trivs med, inte vad andra anser att vi bör trivas med.

Om man fastnar i sin rigiditet så att man bara ser fördelar i bilder tagna av att specifikt märke eller med en viss teknik är man att beklaga. Men man är ju egentligen själv den enda som ”lider” om man faller offer för sin egen inskränkthet.

Jag tror att en av anledningarna till den stora mängden ”kamerarunkande” här på fotosidans bloggar handlar mest om att man jagar klick för att hamna högt i ”bloggtoppen”. Detta med bloggande är nog mer av en tävling för många än ett sätt att få något vettigt sagt, och då ger ett Leica i rubriken ungefär samma skjuts som ”blondin med stora bröst” på andra ställen.

Bilden ovan är urtypen för bilder jag själv brukar klanka ned på i gatufoto, anonym cyklist mot betongvägg. Men jag är inte mer hårdnackad i mina åsikter än att jag kan ta en sådan då och då. Dessutom i färg och med digitalkamera!