OmTag. Antal exponeringar är avgörande tror jag

2007 tillbringade jag en längre tid i Värmland hos mina föräldrar. Jag bestämde mig för att bara plåta mellanformat under den perioden, så Hasselbladaren med normalobjektivet var den enda kamera jag tog med mig. Jag tycker att det är viktigt att vara konsekvent i sitt fotograferande i perioder, ju färre valen blir ju mer kan man koncentrera sig på själva bilden i stället.

Hur blev då utfallet av detta mellanformatsplåtande? Ja, jag kom väl inte hem med fler bra bilder än vanligt. Det intressanta är dock att jag inte kom hem med färre heller trots att jag plåtat väsentligt färre bilder.

Jag tror att det är så att fotografering handlar om tid i första hand, inte antalet exponeringar. Jag skulle till och med våga anta att det finns en övre gräns för antalet exponeringar där vi tappar analysen och eftertanken, där vi går ifrån att fotografera till att mer planlöst knäppa.

Om något skall bli bra blir det sällan det genom slumpen, kanske är det detta som det beror på att inte mängden bra bilder ökar i förhållande till antalet tagna bilder vilka ökat exponentiellt på senare år? Alla som sprutar iväg hundratals bilder på en helg förlitar sig på slumpen, annars finns ju inget behov att ta så många bilder. Och slumpen har aldrig gjort bra bilder, även om det dyker upp något lyckoskott ibland, som att spela lotto ungefär.

Bilden är som sagt från 2007 och farsan sitter på verandan med sina tankar.

Ps. jag förstår att det kan krävas fler exponeringar i vissa fotograferingssituationer som sport eller vissa typer av naturfoto till exempel. Det jag snackar om är som vanligt vardagsfotograferande och dokumentärfotografi i formen av reportage och liknande.

OmTag. Att jobba med kvadrater

Hasselbladaren är en långsam kamera, därför brukar jag sällan plåta på gatan med den. Det finns dem som är snabba även med Hasselblad, men jag tillhör inte den skaran. Det blir till att ”skjuta på sittande fågel” för min del.

En annan sak är att det är annorlunda att jobba med det kvadratiska formatet. Eftersom formatet i sig själv är neutralt och saknar rörelse måste kompositionerna sitta på ett annat sätt än med avlånga format (småbild, aps-c osv.).

För mig funkar det som regel dåligt att beskära till kvadrater i efterhand, ögat måste vara inställt på det redan vid fotograferingen om det skall bli rätt. Detta ”problem” tror jag att jag delar med ganska många, i alla fall är det ganska sällan jag ser kvadrater som skapats i efterhand som håller ihop kompositionsmässigt.

Bilden tog jag med Hasselblad och normalobjektiv i maj 2007, för mig symboliserar den ett närmast desperat kontaktsökande och ett lika uppgivet avståndstagande. Kanske handlade det om något helt annat, bilder ljuger ofta som bekant.

OmTag. En sen kväll i februari 2007

Det var februari 2007 och isen låg på Årstaviken. Jag hade tydligen gett mig ut tidigare än vanlig, att döma av ljusen i fönstren på bostadshusen. Det har blivit en hel del vändor över Liljeholmsbron med kameran på nätterna, dels är det nära och dels är det lugnt.

Nu håller den nya stadsdelen på att ta form med sina höghus, i början av 2007 hade det inte tagit fart riktigt ännu. Jag strosade runt med mins hundar i den sena kvällen, det kan jag säga med säkerhet eftersom de alltid var med. Nu är bara Sally kvar, men 2007 var både Kajsa och Sally med.

Mycket har hänt sedan dess, både mor och far var fortfarande i livet liksom Kajsa och jag pendlade ofta till Värmland med hundarna. Nattfotograferat hade jag bara gjort på allvar ett par år, och det kändes fortfarande ganska nytt. Nu tycker jag att jag tagit de flesta bilderna redan, det nya blir mest varianter. Men så är det med det mesta.

Om man intresserar sig för den typ av icke manipulerad och beskrivande fotografi jag gör tömmer man ur ämnet efter ett tag. Det är nog inte så mycket att andra tycker det som att man själv tycker att man redan tröskat igenom det som är intressant. Men eftersom jag fortfarande gillar att knallar runt med kameran på natten kommer jag att fortsätta med det, även om det inte blir så mycket nytt.

Det är lika mycket meditationen i att vara ute och vänta in exponeringarna som slutresultatet som betyder något. Lite som att meta, fisken behöver inte vara huvudsaken.

OmTag. Fallgropar med de sociala medierna

För oss amatörer är givetvis möjligheterna med internet fantastiska. Tidigare samlade man sina bilder i askar, diamagasin och album, i bästa fall, och där blev de liggande. Knappast någon utomstående såg bilderna och möjligheterna att få dem visade var små.

Kanske var man medlem i någon fotoklubb där de främsta eldsjälarna sammanträffade en gång i månaden för att titta på varandras bilder. Den nya tiden ger helt andra möjligheter, man bloggar, är aktiv på olika foto-sajter, facebook, flickr osv.

Man har också vant sig med ett annat socialt beteende, det handlar om att få bekräftelse genom att synas. Bekräftelse har alltid handlat om att synas, men det nya med sociala medier är de flyktiga mikrobekräftelserna. Syns du inte så finns du inte är det som gäller, alla likes strömmar in en stund efter publicering men avtar lika plötsligt som de uppstod.

Man blir snart bortspolad till glömskans skräphög om man inte kontinuerligt uppdaterar sina statusar med hög frekvens. Då en stor del av det sociala mötet ersatts av flyktiga nätverks-likes så uppstår vissa problem. Dels att man snabbt blir beroende av den enda lilla bekräftelse som finns tillgänglig, den på nätet, och dels att fördjupningen som man fick genom det personliga mötet reducerats.

Fördjupningen är nödvändig för kvaliteten tror jag, ett förtroligt samtal kan aldrig reduceras till likes ty det rymmer så många fler nyanser och en helt annan dialog. Ett annat problem jag upplever med nätet är att bra material ofta förbrukas, ofta publicerar vi till exempel bilder i en takt som gör att den kritiska granskningen går förlorad.

Hur duktig man än är går det inte att visa upp hundratals bilder och texter varje år om de skall hålla en någorlunda jämn och hög kvalitet. Det faller på sin egen orimlighet, de allra flesta tar inte mer än en handfull bilder om året som platsar som ramverk för sitt fotograferande.

I och med att vi blandar högt och lågt i våra inlägg och dessutom ofta utan någon kontext så tenderar vi att förbruka vårt material, även det som är bra. När man redan sett det är det oftast inte längre speciellt intressant. Om vi gör en bok bestående av våra bästa bilder och dessa redan setts ett otal gånger på nätet blandade med mer mediokra bilder i olika konstellationer så tenderar även boken att kännas gammal.

En svår nöt detta med att vara aktiv på nätet och samtidigt inte förbruka sitt material och hålla uppe kvaliteten. Man kan givetvis skriva om fotografi, som Claes Gabrielson, det är en helt annan sak. Men att få det egna personliga arbetet att hålla både för nät och tryckt publikation är en svår nöt att knäcka, jag vet ingen som klarar det fullt ut egentligen, vet ni någon?

En annan fråga: Har tillgängligheten gjort att vi faktiskt ser mer bra saker? Eller är det kanske till och med tvärt om när det inte finns någon "grindvakt" som sovrar i materialet?

OmTag. I huvudet på stadsplanerare

Ibland kan man i efterhand ha lite svårt att förstå hur de tänkte?

Hoppas att de tänker efter före med nya Slussen.