OmTag. Stockholmsplanket 2014

Årets plank lär knappast gå till fotohistorien om man frågar mig. Det var väldigt få bilder, man hade inte ens lyckats fylla det ena planket i gränden. Dessutom upplever jag det som att en del av utställarna inte tar det på allvar, vilket jag tycker är ett hån mot såväl besökare som de utställare som faktiskt gör det.

Om man bara tänker ställa ut en A4 häftad på väggen vore det justare att stå över och lämna sin plats till någon annan kan jag tycka. Det ger också en lite otrevlig ”från oben” känsla när man inte visar de som tar sig dit respekt nog att göra sitt bästa som utställare.

Sedan tror jag att detta med olika teman är ganska tvärdött för en utställning som planket. Om det skall bli en fotografisk folkfest krävs både engagemang och variation, det är jag övertygad om. Dessutom var det väldigt lite besökare, vilket kanske kan ses som tur med tanke på underhållningsvärdet. Men något säger mig att marknadsföringen måste gått snett någon stans, det brukar ju vara ganska knökfullt.

Eller också kan det vara så att det är jag som inte klykar själva konceptprylen. Hur som helst, några trevliga snack blev det och jag kom ju också ut en sväng vilket alltid är nyttigt.

OmTag. Många far illa

Att rösta innebär att man utnyttjar sin demokratiska rättighet att vara med och bestämma hur man anser att landet bör styras. Många människor offrar sina liv varje år för att få möjlighet att göra just detta som vi ser som så självklart.

Att leva i en demokrati bygger också på att jag som medborgare ser till att vara tillräckligt informerad för att kunna ta ställning. Det är en skyldighet skulle jag vilja säga. Hos många grupper är valdeltagandet lågt, och då framför allt hos lågutbildade och människor i marginalen eller hos dem som inte kommit in i samhället av olika skäl.

Det är lite av en ironi, eftersom det är just dessa grupper som ofta har anledning att protestera mot det rådande läget. Vi har i vårt land en hög ambition att värna de svagaste i samhället, och det gäller från vänster till höger.

Sedan 70 talet har det dock skett en mental omsvängning här liksom i alla jämförbara länder. Tron att teknokrater med endast ekonomin och egenintresset som styrmedel kan ordna den bästa av världar har under lång tid vunnit terräng. Oppositionen som borde drivits har varit ganska tyst.

Vi har slutat ställa oss frågan: Vad är bäst för ett samhället och dess medborgare? Är den egna lyckan alltid viktigare än kollektivets välfärd? Är de allmänna investeringarna önskvärda även om jag själv inte utnyttjar dem, eller vore det bättre att jag själv fick lite mer i plånboken? Enkelt uttryckt, är det angeläget även för mig som inte har barn att vi har en bra skola där alla får utvecklas efter sin förmåga? Är väg och järnvägssatsningar angelägna även fast jag själv inte kommer att ha någon större nytta av dem? Är det viktigare att jag själv får lite mer i plånboken än att de fattigaste lyfts till en drägligare standard?

Den diskussionen saknas till stora delar i dagens samhälle, ändå är det just detta ett samhälle handlar om. Nu har vi dessutom den gigantiska flyktingproblematiken att ta hänsyn till. Just den frågan är för mig ganska enkel: Hur skulle jag själv hoppas på att bli bemött om jag själv hamnade i samma situation? Det är bara att agera efter den magkänslan oavsett om det initialt kommer att medföra uppoffringar från oss som har.

Att ställa frågan mot våra egna gamla och sjuka är absurt, ställ i så fall frågan mot bonusar och överflöd i stället. Och det är just där som den nakna rumpan sticker fram, de som gärna gör frågan till ett slagträ i välfärdsdebatten är sådana som själva ofta inte har så mycket till övers för generell välfärd över huvud taget utan det handlar ofta om att värna det egna överflödet.

Höger eller vänster är upp till var och en, däremot är det hög tid att blåsa liv i en samhällsdebatt som fört en allt för tynande tillvara sedan slutet av 70-talet. Vi skall inte tro att någon marknad eller några akademiska räknenissar kan sköta detta åt oss. Så se nu till att rösta, oavsett hur ni röstar bara ni röstar för humanism och alla människors lika värde.

OmTag. Arbetslinjen och lösdrivarlagarna

Suckarnas bro, ursprunget till begreppet finns i Venedig men även Långholmsbron kallas i folkmun för suckarnas bro. Långholmen fungerade länge som fängelseö som startade med ett rasp och spinnhus på 1700-talet.

Problemet med lösdriveri var stort och eftersom man på den tiden ansåg att sjukdom, arbetslöshet och påföljande fattigdom var självförvållat skulle dessa stackare straffas. Om de bara bemöttes tillräckligt hårt skulle de skaffa sig ett jobb ansåg man.

Ursprungligen kallades det för försvarslöshet vilket innebar att alla som inte hade laga försvar, alltså arbete och bostad, skulle dömas till allmänt arbete vilket skulle ge billig arbetskraft och motverka lösdriveri och tiggeri och dessutom skulle behovet av fattigvård minska.

Olika former av denna lagstiftning hängde kvar ända till 1965. Allt detta går under det samlade begreppet ”Arbetslinjen och lösdrivarlagarna”.

Det känns ju skönt att ingen idag ser sjuka och arbetslösa som människor som hellre lever på bidrag och allmosor och som bara med de rätta incitamenten, piskor i form av hårdare regler och lägre ersättningsnivåer alltså, skulle arbeta istället. I dag har vi tack och lov kommit längre där vi ser sjukdom och arbetslöshet som en olycka som kan drabba vem som helst och som vi därför garderar oss mot genom olika försäkringar (sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring osv) just för att det inte skall kunna skyllas för att vara bidrag, allmosor och en belastning av ogina personer i lyckligare omständigheter.

Givetvis är dessa försäkringar utformade så att de skall vara under den tid olyckan varar och att försäkringstagaren inte skall behöva gå från hus och hem, precis som en brandförsäkring alltså.

OmTag. Natt på Långholmen

Många nätter med kamera och stativ har det blivit för mig och hunden. Den här natten i januari 2013 gav vi oss ut på Långholmen. Just vinternätter med snö och kyla är speciellt fina tycker jag. Långholmen är utan snö ganska murrigt och ödsligt på natten, men som sagt snön lättar upp och gör miljön välkomnande.

Lugnet med kamera och stativ i natten och tillfredställelsen när man kommer hem till värmen och kanske fått med sig några bilder är sådant som ger livskvalitet för mig. Nu är den mörka årstiden här igen, allt lugnar ned sig och jag börjar få inspiration för nya nattliga utflykter.

OmTag. Överstrålning och presentationens betydelse

Överstrålning en effekt som finns naturligt i objektiv med sämre antireflexbehandling, ofta läggs det till efteråt i bildbehandlingen för att få en drömsk effekt. Eller som här är det ett olycksfall i arbetet när jag putsat uv-filtret med en putsduk som inte varit helt ren. Detta ger samma effekt som när man gör samma sak med glasögonen, motljus och ljuspunkter blir diffusa.

Ibland kan det förändra intrycket av en bild ganska radikalt, trots att innehållet är det samma ger den annorlunda presentationen ett helt annat intryck. Ofta är det så med bilder, efterbehandlingens betydelse för hur vi uppfattar dem är helt avgörande. Men andra ord presentationens betydelse kan inte underskattas.

Så är det med ganska mycket för övrigt, jag kommer att tänka på detta när jag läser en av Sveriges i mitt tycke, på länge, viktigaste böcker: Aron Etzlers Reinfeldteffekten (bokus) (adlibris). Författaren är vänsterpartist och partisekreterare åt Jonas Sjöstedt vilket kanske medfört att boken avfärdats som ”en vanlig vänsterstridsskrift mot moderaterna och borgerligheten”, det är den nu inte.

Det enda kritiska mot boken som framförts från moderat håll är när Etzler i sista kapitlet beskriver hur verkligheten förändrats med Aliansens politik under deras styre. Där framträder en mindre smickrande bild över hur det gått för många sjuka, arbetslösa, utförsäkrade och hur lönedumpningen med utländsk arbetskraft i byggbranschen sett ut och vad den inneburit mm. Men även detta är en objektiv beskrivning av verkligheten, även om man kanske inte gillar den.

Hur som helst tycker jag att alla som är intresserade av samhällsfrågor borde läsa boken, och detta oavsett om man hör hemma på höger eller vänsterkanten. Det är som sagt ingen stridsskrift utan ett initierat arbete som belyser hur det går till i politikens innersta kretsar. Några pressröster om boken:

”En av de bästa böcker som skrivits om svensk politik på länge.”
PO Tidholm i Dagens Nyheter

”Reinfeldteffekten är den typ av bok om politik vi saknat i Sverige: politisk analys skriven för vanligt folk.”
Katrine Kielos i Aftonbladet

”Bästa boken om svensk politik 2002-2012 som jag läst.”
Olle Wästberg (FP), tidigare chefredaktör för Expressen

”En gedigen och välskriven analys.”
Per Gudmundson i Svenska Dagbladet

Boken är dessutom lättläst och spännande som en deckare, läs den före valet och jag garanterar att de flesta, liksom jag själv, kommer att få en djupare förståelse för det politiska spelet och politikens retorik och innehåll. Dessutom ger den svaret på många frågor som legat och gnagt: Hur möjliggjordes sossarnas debacle med Mona Salin i förra valrörelsen? Hur kunde moderaterna gå från att uppfattas som ett tort kameralt parti med byråkratiska räknenissar till att uppfattas som fräscht och nytänkande utan att egentligen ändra politik? Hur lyckades Reinfeldt med konststycket att hålla ihop en allians som historiskt gjort sig känd för borgerlig kannibalism? Osv…