OmTag. En råsop på fotografiska

Var tillsammans med Bernt Carlzon och Krister Kleréus och tittade på Anders Petersens stora retro på fotografiska igår. Tänkte att jag skulle försöka förmedla mina intryck, och upptäcker att det inte är så lätt.

Utställningen har fått översvallande recensioner i olika tidningar, och Petersen är tveklöst en stilbildare och en ikon för väldigt många i fotovärlden.

Jag har ju sett hans bilder ganska länge vid det här laget, så för mig var det inga överraskningar. Jag tror att det finns en skillnad om man inte känner till Petersens bildvärld och plötsligt ställs inför hans bilder. Jag tror att detta skapar mer av en chock för betraktaren, Petersens bilder, främst de senare, är svåra att värja sig emot. Den fysiska närheten och det hårda anslaget blir till ett knytnävslag i magen på betraktaren.

Men när väl den första chocken lagt sig ställer jag mig undrande till vad det egentligen är Petersen försöker säga mig med sina bilder? Dessutom är ju de senaste 25 årens bilder ofta tämligen lika, för mig symboliserar de någon sorts djurisk, ofta sexuell, drivkraft hos ofta ganska slitna personer som görs ännu mer slitna genom blixt rakt på från nära håll och hårt dragna printar.

Jag ifrågasätter inte att detta är Petersens personliga sätt att relatera till världen, men för mig funkar det inte. För mig skulle det behövas någon öppning i det nattsvarta och framför allt att bilderna visade en medkänsla och en öppenhet för de avbildade.

Just denna medkänsla och kärleksfulla gestaltning som han var så bra på i sina tidigare arbeten har som jag ser det nästan helt försvunnit i de senare. I de tidigare serierna finns en genuin avbildning av människan bakom bilderna, i de senare projekten upplever jag det mest som ett anonymt beskrivande av företeelser. Sedan må detta handla om existentiell ångest, rå sexualitet eller något annat, för mig funkar det helt enkelt inte.

Jag tror också att tiden är en viktig aspekt, Petersens tidigare arbeten krävde mycket tid, ibland flera år. Detta gav givetvis en samhörighet med de avbildade och en djup förståelse för deras situation som också blir väldigt uppenbar i bilderna.

Hans senare arbeten handlar i stället om snabba nedslag på olika platser där en bok och/eller en utställning skall produceras på kort tid. Resultatet hamnar på så sätt i konflikt med tiden och då blir det nog lätt att ta till redan kända framgångsrecept tror jag. Det är säkert därför Petersens senare bilder ser ungefär likadana ut oavsett var på planeten han varit och fotograferat.

Många snackar om printarna, men jag är säker på att de är precis som han vill ha dem. Att han gått mot hårdare printar samspelar ju med att även bilderna och dess innehåll blivit hårdare och kallare. En synpunkt när det gäller printar och hängning är att jag har svårt för dessa bildväggar med bilder i ganska stort format, jag upplever det som rörigt och svårt att ta till mig. Personligen gillar jag hans tidigare arbeten, men har svårt för de senare, visst: Petersens senare bilder utdelar en råsop i magen, men när man väl fått tillbaka andan händer inte så mycket mer.

2014-09-12 20:07   begust

Du uttrycker mina känslor väldigt bra
Var och tittade idag.
Jag saknar en medkänsla i många bilder

Besvara

2014-09-12 20:15   Staffan Johansson

Affe! Det här var oväntat! Innan jag kommenterar vidare måste jag givetvis se utställningen.
Just nu är det konkurrens med sista valdebatten....

Besvara

2014-09-12 22:13   Dubbelolle

Håller med om att jag gillar Petersens tidiga bilder bäst, vet inte om det är det hårnande samhällsklimatet som återspeglas i senare bilder, men dom är fortfarande mycket sevärda, säkert en spännande utställning. Må gott, LO

Besvara

2014-09-12 22:54   Khalad

Lite festligt, jag satt tydligen bredvid dina kompisar igår på bänken utanför efter att ha sett utställningen, dom pratade om att dom väntade på Affe, gissar att det var dig dom menade.

Utan att göra någon djupare analys kan jag bara säga att jag kom jag ut besviken, just på Petersens utställning. För mig handlade det bla om att det var för mycket. För mycket av samma, för mycket bilder, för mycket elände.
Livet har många sidor, många schatteringar. Här var det bild efter bild, vägg efter vägg med samma elände. På mig ger det ett slags intryck av manér, han har bestämt sig, det är bara elände som ska fotas. På mig hade just det miserabla, de utstötta eller undanskuffade, de som livet inte behandlat väl, gjort större intryck om de fått stå i kontrast till det liv som de flesta av oss lever, och den torftighet som kanske inte bara består av fattigdom utan tomhet och fantasilöshet. Mitt intryck förstärktes av att vissa vägar var totalt fullsmetade med bilder. Gissar att tanken var att just mängden skulle ge större intryck, på mig blev det tvärtom
/ Björn T

Besvara

Svar från alf109 2014-09-12 23:05

Du skulle gått fram och presentera dig. :)
-affe

Svara

2014-09-13 10:52   jel,magnusson

Riktigt trevligt att läsa recensioner av utställningar. Mer sånt!

Besvara

2014-09-13 18:09   m

kul att ni var där, sitter på Atens flygplats o läser. Jag plåtade allt med telefonen men så en dag föll den i havet och å var det slut på det hela, hörs
m

Besvara

Svar från alf109 2014-09-13 18:57

Har vi tur så blir jag skyldig dig en öl, Fi ligger på gränsen. :)
-affe

Svara

2014-09-26 12:34   Terje Hellesø

Det är svårt att diskutera Anders Petersen; dels för hans fantastiska bilder, men också hans imponerande produktion. Dessutom går han fram på sitt sätt, verkar sällan bry sig om annan fotografi eller gängse trender. Vilket är hans stora styrka. Att behålla sitt, och att gå vidare. Att inte stagnera, att inte fastna i tidigare framgångsrika koncept.

Det är lätt att falla tillbaka i nostalgin, att plocka fram Café Lehmitz som en ständig jämförare - även om det också är orättvist mot Petersen som fotograf. De bästa fotograferna går alltid vidare!

Jag kan däremot hålla med om flera av synpunkterna, då jag själv ställt mig de samma frågorna. Om respekten för människorna, kontakten - och att undvika fastna i ett manér. Det värsta en fotograf kan hamna i är ju att det blir mer manér än innehåll.

Det intressanta är å andra sidan att Petersen i allt större grad använder sitt "Petersen-filter", man känner igen hans bilder. Om det skulle vara så att många idag gör liknande bilder, så är det nog mer så att Petersen bildat skola för många fotografer - och att många gör liknande bilder. Det är i såfall mer andra fotografers fel än Petersens.

Jag personligen tycker att hans nyare bilder saknar djup; de blir mer "kött" och mindre "själ". Så jag förstår även delar av kritiken.

Besvara