OmTag. Den intima återhållsamheten
Vi hade varit på fotografiska och tittat på Anders Petersens retro Bernt, Krister och jag. Jag är lite kluven till mina känslor för fotografiska, de har onekligen visat fotografi av världsklass och mycket skulle man nog inte fått se i Stockholm om det inte vore för fotografiska.
Samtidigt så tycker jag att många utställningar blir så ”uppblåsta”, jag saknar ofta intimiteten från det mindre formatet. Kort sagt, det blir lite för mycket kommersiell supermarknad för min smak ibland. Det verkar också vara något som ligger i tiden detta att det skall dras på med många och stora printar.
Jag ser med spänning fram emot den fotograf som har modet att verkligen kondensera ned sitt livsverk till kanske hundra bilder i format upp till max 18 x 24 cm. Större bilder kan givetvis ha sin plats men när det kommer till intimitet så tycker jag att de mindre formaten bjuder in betraktaren på ett annat sätt.
Jag kommer ihåg när jag tittade på Gunnar Smolianskys fina lilla serie ”Sotbrand” med de små välgjorda kopiorna och hur dessa bilder i sin intimitet nådde mig på ett helt annat sätt än mycket av det ”uppblåsta” jag sett sedan dess.
Fotografi behöver inte vara en tävling i mest och störst, jag tycker också att det blir svårt att ta till mig en utställning med hundratals bilder. Som sagt det blir spännande att se om någon har modet, även på ett ställe som fotografiska, att gå ned i format och omfång.
-affe
-affe
-affe
Sedan syftade jag inte på Petersen specifikt utan mer generellt med väldigt mycket och väldigt stort.
-affe
Å andra sidan skulle alla göra printar som Smollan skulle vi alla bli uttråkade, så omväxling förnöjer.
Är annars lite ambivalent i frågan; vissa bilder passar bättre i riktigt stort format, andra inte. Tycker generellt att det är bilden som bestämmer storleken. Men det känns som det även i detta kan gå mode i det; i särskilt inom naturfotomiljön har jag sett olika trender komma och gå. Ett tag verkade det vara en inbördes tävlan mellan flera fotografer att ha de största bilderna, vilket inte alltid passade. Sedan kom akvarellpappret och sedan canvas.
Ett tag diskuterades färg på passepartout flitigt; under några år var den vita passepartouten ute - för att nu få en ny renässans.
Det svåra, tycker jag, är att välja bilder och storlek till de riktigt stora utställningslokalerna. Små bilder försvinner, och det är lätt att man inte fångar upp folk - utan de går sådär lagom nonchalant förbi utan att fastna.
Jag har genom åren sett många utställningar; vad jag tycker är det viktigaste, och något som jag tycker många glömmer i sammanhanget, är vad man vill säga med bilderna. Det är så lätt att tanken försvinner på bekostnad av uppmärksamheten. Hoppas du förstår vad jag menar.
Det har slagit mig att det blir fler och fler bilder liksom större och större på många utställningar. Dels tycker jag att för många bilder blir svåra att ta till sig på en utställning. Jag tycker också ofta att man visar fler bilder än vad som egentligen håller på dessa utställningar. När det gäller printarnas storlek tycker jag som sagt att intimiteten lätt går förlorad om man blåser upp printarna, dessutom håller ofta inte småbildsformatet tekniskt för att blåsas upp kanske 20 ggr, man brukar säga att kopiorna inte bör förstoras mer än 5-8 ggr för bibehållen kvalitet och jag tycker att det verkar ligga något i detta. jag tycker ofta att bilderna "spricker" när man förstorar för mycket.
-affe