OmTag. Man måste beundra Schweiz, och lite färg

I dag blir det inga djuplodande resonemang. Tog en sväng runt Reimersholme med hunden, det fick bli lite pixelfriserande med kompakten idag. Annars har jag fallit i gropen och skaffat mig en sådan där förvuxen mobiltelefon utan telefon eller förkrympt dator eller vad man vill kalla det, en iPad alltså. Kul apparat och säkert praktisk när man kommer in i det. Kompaktkamera med WiFi och läsplatta med PS-light är nog en bra combo för bloggande?

Nu kör jag ju via Lightroom i stället, men som sagt bara man kommer in i det räcker säkert läsplattan, jag kommer säkert att testa det i framtiden. Hur som haver var det ett ganska skönt mjukt lite disigt ljus så det fick till och med bli färg för omväxlings skull.

Nu är det hockey så detta får bli en snabb blogg i pausen mellan första och andra perioden, Sverige leder inte helt förtjänt med 2-1 men verkar tagit över lite i slutet av perioden mycket beroende på utvisningar. Finalen känns helt öppen. Och är det inte underbart att ett lag som Schweiz gått som tåget genom denna turnering, och det är inte tur heller utan mycket välförtjänt.

Så oavsett hur finalen slutar måste man se Schweiz som de riktiga hjältarna i detta VM, givetvis hoppas jag på Sverige men jag skulle inte gråta så många tårar om Schweiz gick hela vägen.

OmTag. Det är fint med valfrihet

De osynliga blir fler och fler många grupper är på god väg att marginaliseras tycker jag. Mycket startade när "självförverkligandets" ideologi kom igång ordentligt i början av 80-talet. I denna ideologi ingår tyvärr inte bara det positiva i att var och en skall ges möjlighet att välja sin väg till självförverkligande, utan även att de som har lite svårare att nå eller ens se målen för egen maskin i stort har sig själva att skylla.

Det paradigmskifte som genomförts de senaste 30 åren är förmodligen den största samhällsomvandling som gjorts i modern tid. Ändå är det något som det är ganska tyst om, även om man på sista tiden har börjat ana en viss kritik mot det rådande läget.

Den stora skillnaden mot förr är att man idag ser "individen" som överordnad och på något sätt ”fristående" från samhället. Ofta målas det upp som två helt skilda enheter som bör ha så få beröringspunkter med varandra som möjligt.

Valfrihet som är tidens mantra har alltid tjänat de resursstarka, för ganska många består valfriheten endast i att de får skylla sig själva när de av olika anledningar saknar resurser att välja. Deras valfrihet handlar om att de "valt" att inte ha förmåga att välja, och detta kan man ju också kalla valfrihet om man vill?

Som exempel kan jag ta min mor som drabbades av en demenssjukdom, en människa som inte kan lyfta sin hand om någon skulle be henne eller ens tala om vad hon heter. Vilken valfrihet har hon? Min far som fick sköta om detta i hennes ställe var i sin tur uppväxt i tron att de som arbetade inom vården var bäst rustade för att avgöra min mors vårdbehov. För honom var det självklart att man skulle få en bra vård när man behövde den: jag vill inte välja, se bara till att det blir så bra som möjligt när det väl behövs resonerade han.

Jag tror att ganska många delar hans uppfattning. Det skulle ofta vara mycket enklare om var och en fick vara expert inom sitt eget område och om vi kunde lita på att det blev bra utan att själva behöva välja allt från vaggan till graven. Som sagt, valfrihet är ofta något för de resursstarka. Nu löste det sig på bästa sätt för mina föräldrar i alla fall, men inte beroende på valfrihet utan just för att det fortfarande fanns kompetenta personer inom vården som tog sig tid att göra de bästa valen åt dem.

Men som jag inledde tycker jag att fler och fler grupper marginaliserats på senare tid. Det började med missbrukare, psykiskt sjuka ofta hemlösa, de har ju ”valt” att leva så alltså inget vi andra behöver bry oss om? Så länge det bara hålls rent framför den egna trappan skiter man ofta i det verkar det som. Börjar de dyka upp för nära gör man sitt bästa för att de skall flytta så man slipper se dem.

Här vid Hornstull tog man bort parkbänkarna i en park enbart för att inte missbrukarna skulle komma dit och sitta, så kan man ju också lösa problem förstås. Men jag undrar om det får så värst många att sluta med sitt missbruk? Men de har ju i alla fall valfriheten att söka någon annan plats där bänkarna fortfarande är kvar.

En annan grupp som marginaliserats i mitt område är pensionärerna, förr brukade de ofta träffas utefter stranden och sitta och prata bort en stund. Men nu är även den platsen befriad från parkbänkar då de förmodligen sågs som hämmande för de restauranger som öppnats efter promenadstråket. Skall det sittas skall det konsumeras på restaurang tycks man anse, pensionärerna har numera valfriheten att stanna hemma i stället.

Som sagt, valfrihet är nog bra men ganska mycket beror på vad man lägger i begreppet.

OmTag. Jakten efter ett stämningsläge

Jag har skrivit tidigare om detta att försöka hitta ett stämningsläge, eller tillstånd, i sina bilder. Eller snarare att försöka översätta sitt stämningsläge till bild. Efter att jag känner att jag är mer eller mindre klar med mina nattbilder håller jag nu på att söka mig mot någon form av centrum i mitt fotograferande.

Bilderna förändras över tid, liksom stämningsläget, men så länge man är ärlig mot sig själv och försöker träffa sig själv med sina bilder tror jag inte man kan göra så mycket mer. Man kan nog aldrig satsa på att ta bilder för att de skall passa andra. Om bilderna slår an känslor hos någon annan får man se det som en bonus.

Men jag tror inte att man kan söka bekräftelse hos någon annan än sig själv, så får man se hur långt det räcker. Huvudsaken är att man själv gör det man tror på, för att man själv tror på det, det är min åsikt.

Bilderna är från min dagliga promenad i förrgår kväll.

OmTag. Möten på stan

Den här mannen har jag sprungit på vid lite olika platser de senaste åren. För ett par år sedan stod han med sitt tält vid Norr Mälarstrand, förra året fanns han vid strandpromenaden vid Tantolunden ett tag och nu stod han vid Långholmsbron.

Kanske drygar han ut pensionen med sina kärleksfulla historier mot betalning, kanske är det ett sätt att komma ut och träffa folk? Jag vet inte vilket syfte han har med sin verksamhet, men ännu så länge har jag inte sett att han fått några konkurrenter. Jag skulle tro att verksamheten inte är något för de snabba klippen, så förmodligen kan han fortsätta ganska ohotad.

När man knallar runt på stan så springer man ofta på speciella personer och företeelser som intresserar på olika sätt. En del genom vad de gör, som ovan.

Andra kan man ibland undra hur de hamnat där de är i livet, som snubben som stod och sålde Situation Stockholm på Djurgårdsbron förra sommaren. Jag snackade med honom och det visade sig att han var en gammal fotograf, arbetslöshet och diverse tråkigheter hade gjort honom hemlös och nu stod han med sina tidningar.

Vi vill ofta tro att det ”bara” är missbrukare som ”av egen förskyllan” hamnat i denna situation, så är det långt ifrån. Det kan lika gärna vara helt vanliga skötsamma personer som genom olika händelser i livet hamnat på ett sluttande plan. Och tyvärr kan man lätt kana utanför kanten om man väl börjar glida.

Det räcker ofta med några månader utan försörjning för att man skall bli vräkt från sitt boende till exempel, och är man väl utan bostad följer ganska mycket med på köpet. När man är ute och knallar träffar man på många intressanta personer, och ger man sig lite tid kan de ofta ha en lärorik historia att berätta.

OmTag. Fastnar man i typsnitten missar man lätt innehållet.

Sally och farsan 2010

Att försöka komma bort från att skriva om teknik är inte det lättaste. Speciellt eftersom detta i huvudsak är en fotosite. Jag har också märkt att när jag skriver om saker som känns angelägna som till exempel bostadssituationen i Stockholm eller annat som kan uppfattas som politiskt så rör det oftare upp känslor hos några som inte delar mina åsikter än skapar någon form av debatt.

Jag tycker också att fotosidans bloggar tenderar att dras åt det myspysiga hållet. Många verkar vilja ha lite lagom lättsmälta trevligheter, både bildmässigt och textmässigt, känns det som. Inget fel i det, men då kanske mina ibland "allvarstyngda" bloggar inte alltid följer mallen riktigt.

Dessutom är det ju ganska svårt att skriva om fotografi, om man inte skriver om teknik, ämnet blir ganska snabbt uttömt. Åtminstone när det kommer till den dokumentära fotografin, som jag huvudsakligen skriver om. Det är kanske händelserna som borde få belysning i första hand och inte bilderna i sig så mycket. Om vi tar en sådan som Salgado till exempel så vill han ju något med sina bilder, men ganska sällan förs diskussionen om hur väl han lyckas eller misslyckas med att nå fram med sitt budskap?

Farsan vid köksbordet 2010

Man diskuterar och dissekerar ofta bilderna helt från en estetisk synvinkel och bortser från hur väl de fungerar för att förmedlar sitt budskap. Detta leder ofta ganska fel tycker jag, fokus flyttas från de problem eller missförhållanden fotografen försöker lyfta till rent estetiska frågeställningar runt bilden i sig, ofta av teknisk karaktär.

Skall man snacka om dokumentär fotografi så att det blir meningsfullt skall man nog helst snacka om det med folk som inte är det minsta intresserade av fotografi i sig, men väl av samhällsfrågor. Om en dokumentärfotograf lyckas kan inte bedömas av en elit som i huvudsak intresserar sig för om bilderna går jämt upp till komposition och färg- eller grå-skalor.

Don McCullin uttryckte det bra i en intervju när han sa att han ville att hans bilder skulle träffa hårt som ett knytnävslag när Svensson slog upp tidningen vid frukostbordet (fritt översatt). Jag tror att det skulle vara nyttigt både för mig och för andra att försöka lyfta oss över rena fototeknikaliteter till att försöka känna in hur vi tycker att bilderna fungerar i sitt sammanhang. När vi ”läser” bilder tenderar vi allt som oftast att fastna i typsnitten och därmed riskerar vi att missa hela innehållet.

Bilderna förresten är bland de sista jag har på min far, en person som betytt mer för mig än någon annan.