OmTag. Det hårda sommarljuset

Jag tycker om det hårda sommarljuset och dess kontraster till skillnad från många andra. Just i den sortens ljus tycker jag att den analoga svartvita filmen har en fördel mot det digitala. Det går att få en mjukhet i gråskalor och tonövergångar som jag tycker är svårare när jag plåtar digitalt och konverterar.

Jag tycker att kontrasten i högdagrar, som blänk i löv och liknande, blir mjukare med film. Kanske är det överblödningen i emulsionen som ger de mjukare övergångarna, jag vet inte men något är det. Jag tycker också att teckning i både låg och högdagrar i kontrastrika motiv är lättare att hantera när jag plåtar med film än digitalt.

Nu finns dem som hävdar att det går att hämta hem ett minst lika stort dynamiskt omfång från digitalfilerna, och det stämmer säkert. Men jag tycker att jag får en annan mjukhet från den svartvita filmen. Oavsett så är det viktiga att vi själva hittar våra vägar så att bilderna blir som vi vill ha dem. För mig är det som regel svartvit film, för andra digitalt.

Men som sagt, jag tycker att följsamheten och mjukheten och skärpan som inte blir hård blir bättre med det analoga, om det nu är detta man söker. Detta är givetvis inga allmängiltiga sanningar, men sanningar som gäller för mig efter de erfarenheter jag gjort i jämförelse med mina digitala systemkameror upp till FF-sensorer.

OmTag. Det är känsligt (för en del) att man har åsikter.

Inte en Mercedes så långt ögat nådde

Går det att över huvud taget ge uttryck för en personlig åsikt utan att folk känner sig påhoppade eller använder det man skriver som ett (förvridet) statment i eget syfte? Jag tycker att det blir lite trist när jag märker hur folk inte klarar av att tolka det jag skriver som mina personliga uppfattningar, trots att jag är långt tydligare än de flesta med att förklara just detta.

Man kan givetvis skita i att tycka något över huvud taget i sin blogg, men hur kul skulle det vara? Jag anser redan nu att det finns fler bloggar av den karaktären än vad jag behöver. Men vad beror det på att folk över huvud taget blir störda över vad någon annan anser i olika fotografiska frågor om detta inte stämmer med deras egen syn?

Är de så osäkra i sig själva att någon annans synpunkter riskerar att rubba deras världsbild, eller vad? Folk får gärna ha en avvikande uppfattning och argumentera för denna, men jag köper inte att de inte kan respektera min åsikt utan att hugga eller underförstått förvanska det jag skriver och står för. 

OmTag. Svartvitt när färg är för svårt

Jag gillar det svartvita, ibland kan det renodla bilder så att de blir tydligare som exempelvis många porträtt tycker jag. Och ibland fungerar det på motsatt sätt så att man från en färgad yta med detaljer i stället får en grafisk abstraktion.

Oavsett så tycker jag ofta att det svartvita är mer meningsbärande för mig, bilderna blir renodlade och lättare att ta till sig. Jag föredrar även att plåta med film, eller analogt som de flesta säger. Anledningen handlar mindre om slutresultatet än om tempot. För mig känns det bra att vara tvungen att varva ned när jag fotograferar, resultatet finns inte innan jag plåtat hela rullen och framkallat.

Det finns dem som kan plåta på samma sätt även med en digitalkamera, jag kan det inte. Andra tycker att det är en fördel att kunna kolla sina bilder direkt, för mig är det inte så. Oavsett om man plåtar med film eller digitalt så är det svartvita det som tilltalar mig som regel.

Det finns dem som menar att detta handlar om nostalgi? För mig handlar det om att renodla, färg är ett så starkt visuellt element i sig att det kräver ett helt annat tänk redan vid fotograferingen tycker jag. Färg tar helt enkelt mycket uppmärksamhet, vare sig man vill eller inte.

Hur som helst tror jag inte att det svartvita kommer att försvinna. Jag tror att det har sin självskrivna plats inom fotografin oavsett vad andra anser. Det finns som sagt de som försöker hävda att man plåtar svartvitt för att man vill efterlikna sina gamla referenser? Men med tanke på att färgfilm funnits åtminstone sedan 30-talet är det knappast ett argument som håller.

För mig blir färg ofta banalt, just svårigheten att renodla budskapet eller känslan i bilden gör att det ofta blir vykort eller semesterbilder. Färg är som sagt svårbemästrat, men om man vill kolla på två fotografer som kunde plåta färg och använde färgen som den aktiva komponent den utgör i sina bilder så titta på Saul Leiter och Ernst Haas. Själv kör jag vidare med svartvitt.

OmTag. Det där med KONST är knepiga saker

Om man skriver om foto och konsten och speciellt modernas roll i det offentliga foto Sverige tar det fart. Jag skall inte tjata vidare om moderna, min ståndpunkt har jag redan klargjort.

En intressant frågeställning är dock om foto kan vara konst, och i så fall vad som avgör om foto är konst eller inte? För egen del har jag sedan länge slutat att kalla dokumentär fotografi för konst. Anledningen är att jag tycker att man rör till det om man blandar ihop väsensskilda bilder och syften, vilket jag ofta tycker att man gör så fort konstbegreppet dyker upp.

Konstbegreppet är ju ganska luddig och med dagens postmoderna konstsyn bygger det på ett cirkelargument, det så kallade institutionella konstbegreppet alltså att konst är det som konstvärlden benämner och betraktar som konst. Med andra ord är det i stort sett upp till var och en, som anser sig ingå i konstvärlden, att definiera vad denne (eventuellt tillsammans med sina kamrater) anser är konst.

Och där har vi pudelns kärna när det gäller synen på dokumentär fotografi som konst, bilderna kan vandra in och ut ur konstvärlden lite hur som helst vartefter tycke hos och personer i konstvärlden förändras. För mig känns systemet som en smula otryggt när det gäller att vårda, förvalta och inskaffa dokumentär fotografi.

Nu verkar det tyvärr finnas en hel del fotografer som gärna vill kalla sig konstnärer och hävda att de håller på med konst trots att de egentligen är dokumentära i grunden. Känns lite som en strävan efter att få ingå i något ”finare”, trots att detta ”finare” per definition grundar sig på ett cirkelresonemang: lite Odd Fellow, lite unik, lite utvald på något sätt.

För egen del är jag stolt att vara dokumentär fotograf, även en dokumentär amatörfotograf. Fotografen strävar efter att visa upp saker och företeelser från verkligheten. För oss fotografer handlar det om att se, och för mig är det fint nog.

OmTag. Dokumentär fotografi är inte KONST!

Lyssnade på bildradion där man bland annat diskuterade om konst och vad som är konst. En intressant aspekt som slogs fast är att konst är det som konsetablissemanget anser är konst. I och för sig är det knappast någon nyhet, men det får onekligen direkta följder.

Som till exempel när man från etablissemanget i form av Birnbaum (chef för moderna) med flera slår fast att dokumentär fotografi inte är konst, vilket alltså följdriktigt innebär att det inte är konst av den anledningen att de själva inte tycker att det är konst?!

Detta skulle ju säkert inte behöva tillskrivas någon större betydelse om det inte var för det faktum att han också har ett stort inflytande över vilket ansvar som moderna har över sina stora samlingar av just dokumentär fotografi, en av världens främsta. Vidare att de inte har några intentioner att bygga vidare på dessa fina samlingar.

Nu kritiserar jag inte Birmbaums konstsyn, den bryr jag mig inte om, men jag ser det som ytterst problematiskt att man som offentlig institution håller på stora samlingar som man inte tycker hör hemma på den egna institutionen. Och att man också i och med detta indirekt hindrar framväxten av en levande förvaltning av den dokumentära fototraditionen.

Det är ju så att våra politiker i hög utsträckning tycks tro att moderna, i och med sina samlingar, tar och har ett ansvar för detta, och att fotografiska sköter det som inte ryms under modernas paraply. Nu är det ju inte så, vi har ett moderna som över huvud taget inte är intresserade av dokumentär fotografi och fotografiska är ett kommersiellt galleri som givetvis inte har något annat ansvar än mot sina ägare.

Det finns dem som anser att andra museer skall ta ansvar för den dokumentära fotografin, väl så, men då borde det nog avsättas och öronmärkas pengar för detta? Det är ju liksom inte gratis. Eller är det så att man inte anser att det är värt att satsa på att vårda den dokumentära fototraditionen? I så fall skulle det vara god ton om man faktiskt gick ut och sa detta.