Efter några års uppehåll med bloggande på fotosidan startar jag om 2024. Det kommer mest att handla om fotografi i olika former och en del om hur jag tänker runt mina bilder.

OmTag. Bra saker kräver sin tid

Att många fotografer gör sina bästa arbeten ganska tidigt för att sedan inte komma upp till samma nivå är ett faktum, visst finns det undantag, men ganska ofta är det på det sättet. Frågan är då vad detta egentligen beror på?

En del har säkert att göra med att nyfikenheten tenderar att avta ju mer man levat och varit med om. En annan orsak kan vara att de flesta av oss (skulle jag tro) uppskattar stabilitet, trygghet och lugn och ro när vi blir äldre. Bra fotografi i den dokumentära genren kräver nog såväl nyfikenhet som att man kan tumma på den egna komforten, och som sagt viljan och uppoffringen som krävs avtar nog ofta med åldern.

Sedan tycker jag att det generellt görs färre genomarbetade bildreportage idag vilket säkert har sina förklaringar. Dels har nog dokumentärfilmen tagit över en ganska stor del av dokumentärfotografins roll vilket medfört att det finns en ganska begränsad marknad för bildreportagen. Men jag är också övertygad om att levnadskostnaderna har en ganska stor inverkan på hur det ser ut.

På, låt säga 70-talet, gick det fortfarande att leva på väldigt lite pengar. Billigt husrum, om än spartanskt, gick att finna i de större städerna och mat för att klara sig kostade inte heller speciellt mycket. Dessutom såldes en del arkivbilder och det fanns tillgång till lite brödjobb som kunde hålla en fotograf flytande. Ofta fanns också köpare av bildreportagen som kunde vara med och delfinansiera projekten. Det mesta av detta är det nog sämre med idag.

Om vi tar Anders Petersen till exempel så lade han ned flera år på Cafe Lemitz, lika dant med projekten om kriminalvården och psykiatrin. När han nu åker land och rike runt och skall färdigställa en bok och en utställning från någon plats där han fått vistas i några veckor säger det sig själv att det inte kan bli samma sak. I de tidigare arbetena ser man att det finns en närhet, ett personligt deltagande och en värme. Sådant kräver en relation till de man fotograferar och detta i sin tur kräver tid, massor av tid.

Lika dant är det med till exempel Bruce Davidson, hans projekt sträckte sig ofta över flera år, och så blev det bra också. Vår egen Sune Jonsson harvade runt i sitt Västerbotten en halv livstid för att skriva fotohistoria. Christer Strömholm ägnade närmare tio år till att porträttera de transsexuella runt Place Blanche. Och så rullar det på, fotografi av den kalibern kräver tid, mycket tid och i dag finns ganska få som är beredda att betala vilket i kombination med höga levnadsomkostnader gör det svårt tror jag.

Bristen på tid och därmed möjlighet till fördjupning jagar fram sensationer och det omedelbart slagkraftiga, personligen tycker jag att det är en tråkig utveckling, andra får tycka vad de vill.

Inlagt 2013-03-26 21:43 | Läst 1737 ggr. | Permalink


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
Själv hade jag fyra dagar i Berlin och f-n vad bra det blev (nån ska ju vara undantaget från reglerna) :-) /Matti
Svar från alf109 2013-03-26 21:52
Det är undantagen som bekräftar regeln Matti. ;)
-affe
Jag tror att du har rätt i dina tankar. Säkert är det så att vi blir mer och mer bekväma ju äldre vi blir. Man ökar sin "comfort zone". Samtidigt, så behöver man ju inte alltid plåta i "tung" miljö för att få bra bilder. Men jag tror som sagt att du pekar på en del av sanningen. Kanske spelar också ekonomi in, men där är jag inte lika säker. Säger dock inte emot. Det jag dock tror på är att "kvalitet" kräver sin tid, sin känsla... Och där ger kanske tidens gång en nackdel. Den tid du refererat till va en tid utan internet. Allt va mer trögrörligt och gav oss säkert mer tid att känna in, av och va delaktiga. Idag kan vi göra en resa och med bärbara datorer och uppkoppling, så är bilderna publicerade innan vi ens själva hunnit hem. Så....
Det går snabbare och snabbare, på gott och ont. Kanske mest på ont.... Inte enbart inom fotografi.
Det här "svaret" kommer inom knappt en timme efter dina tankar. Tänk om det vore 1970, då hade de kanske aldrig kommit... Men, fort och fel, kommer aldrig att bli rätt i mina ögon... :) //Peter

Och, fin bild! Det första som slog mig va att det såg ut som att han kastade vita skuggor men... Skuggot som också ger en fin och ledande linje genom bilden, tycker jag.
Även om jag inte kan säga att jag är direkt ung längre så skulle jag ändå vilja påstå att jag är i min fotografiska toppform just nu men å andra sidan vet jag inte hur länge den varar. Precis som du skriver så måste dokumentärfoto få ta den tid som det behöver. Jag har lagt ned åtskilliga månader i Lettland och det tog ett tag innen jag lyckades komma under skinnet på folket och landet. Även om jag knappt har tjänat några pengar på mitt arbete och att det många gånger har inkräktat på min egen bekvämlighet så har jag lyckats att nå de flesta av mina mål med arbetet långt över förväntan. Men trots det är jag inte färdig med Lettland och jag kommer att fortsätta att åka dit och träffa bekanta och knyta nya kontakter.
/Mikael Good
Jag tror inte det är brist på tid egentligen utan snarare brist på uthållighet, att hålla intresset uppe över en längre period. Som körledaren hemma som varit ledare i över fyrtio år! Snacka om livsprojekt =) Nu för tiden har man inte ork att hålla på med något någon längre stund utan ska snabbt på nästa roliga grej. Då blir det ingen kontinuitet och heller ingen närhet. Bara ytligt flaxa förbi och ta några bilder.
Hej,
Jag håller med dig, reportagen var mer genomarbetade förr. Du nämner Bruce Davidson och hans projekt över många år. Bilderna från änkan på "våningen ovan" är ett fint exempel. Som du vet kan man se en bild i FOTO nu. När de bilderna kom ut på 50-talet slog det mig hur närheten och medkänslan fanns i bilderna. Något man bara kan nå om man har tid och skicklighet.
Nu finns det bra exempel på bildreportage idag också. Paul Hansens bilder från Gaza är ett exempel. Flera besök och Pauls känsla för svåra situationer har gett svåra och intressanta bilder.
Jag tycker dock att det är stor skillnad mellan Bruce och Paul, Bruce hade närheten och värmen, medan Paul har med hjärtskärande bilder. Jag föredrar Bruce, men min favorit ät fortfarande Gene Smith.
Din bild är så bra, stilla hopp om en ljusstrimma i kylan.
Ha det bra
Bob
Är det inte så att det efterfrågas av helt andra bilder idag? Se bara på stockmarknaden som jag själv deltar i Det är i allmänhet skitbilder som ingen av er skulle titta på Det gör att bildverksamheten och noggrannheten åsidosatts.Det skall vara snabba bilder och spegla en verklighet med hög fart , bilden skall användas bara en gång.när jag startade som fotograf för 50 år sedan tänkte man helt annorlunda. Men jag vet inte om jag vill uppleva den trögheten igen Fast jag fyller 74 nästa gång jag gillar farten och det nya i fotot/bert
Den stora grejen är att man hela tiden håller på. Någon hade åkt till Berlin 4 dagar, tja, så där va??? Ta inte illa upp, det är tiden som gör kvaliteten även om man är borta en längre tid så kanske det blir skit 28 dgr, men det eviga malandet gör att bilderna trillar in så sakta hela tiden. En bild här ,en där, sedan om man håller på ett år,, kanske två så får man en tid att reflektera över materialet, byter inriktning osv...ta Koudelka, han plåtade Exile, från februari till oktober, sedan gick han in i Magnums mörkrum, satte sedan upp alla bilder på väggen i tre månader, plockade ner de bilder han inte kände höll måttet över tiden. Så höll han på i tio år innan Exile var klart. Visst, fantastisk fotograf, men vilken arbetsmetod.

När jag gjorde Stockholmblues var jag på gatorna i fem år, fem, sex dagar i veckan, arbetade på samma sätt, kopierade upp 125 bilder, sorterade dom varje kväll jag la mig i fjorton dagar. Till slut blev det 30 kvar.

Tid ger möjligheter, tid ger reflektioner, tid ger fördjupning. Sedan till ekonomin. Marc Ribaud menade ju att ekonomin, att det är så dyrt att resa, gör det otroligt svårt idag att vara borta länge. Bildreportaget är dött, arkivförsäljningen också, så idag finns det bara tre vägar att gå för den som ska dokumentera. Antingen göra som Affe, gå i sina egna fotspår hela tiden, bo hemma, ha ngn slags försörjning, eller, som jag, Petersen mfl, ha ett statligt stipendium i ryggen,eller som Paul Hansen, jobba fast på en tidning, typ DN, med resurser och få en fri roll, som han eller den bäste svenska pressfotografen genom tiderna, Sven Erik Sjöberg.

En annan aspekt är att alla tror att man ska vara glad för att ställa upp gratis. Jag får i snitt fem erbjudanden i månaden om att vara med på utställningar, men jag ska vara gratis. Vad fan tror dom? Jag är 64 och har ledsnat på det. Jag behöver ingen reklam, jag behöver pengar, pengar och pengar. Eftersom dokumentärt arbete inte betalar sig, så måste pengarna komma fram i något led. Gör du jobbet gratis måste du få betalt då du ställer ut, eller tvärtom. Man kan inte arbeta ett helt led utan få betalt. Inte ett helt liv i alla fall.

Som sagt, lång tid ger ro, fördjupning och kvalitet, plus det kanske viktigaste. En slags arbetsdisciplin till fotografen, en vardagsdisciplin.
Tack för era kommentarer och synpunkter.
-affe