OmTag. Allt handlar om ärlighet, ärlighet mot sig själv

Jag har fördjupat mig lite om introverta personlighetstyper de senaste dagarna och det har varit lite av en ögonöppnare för mig. Dels därför att jag är utpräglat introvert själv, och dels för att det känns skönt att få en bekräftelse på att detta inte är något "fel" som man kan eller bör träna bort.

Just detta tror jag att många introverta har fått nedkört i halsen ganska länge. Om man inte trivs i händelsernas centrum utan föredrar lugnare samvaro med någon eller några man känner eller helt enkelt vill vara för sig själv har detta tidigare ofta tolkats som någon defekt. Man skulle helt enkelt tycka att det var kul att mingla runt med en massa okända, gjorde man inte detta så sågs det som någon form av social inkompetens eller till och med en fobi. Och led man av dessa problem skulle man helt enkelt träna sig till att tycka att det var kul.

Den senaste tidens forskning visar ganska tydligt att detta med personlighetstyper är lika genetiskt som ögonfärg ungefär, och ingen skulle nog komma på idén att föreslå en brunögd att träna sig till att bli blåögd. Sedan måste man skilja på social fobi, blyghet och introversion. Lider man av fobi eller blyghet så vill man, men kan inte av olika ångestrelaterade orsaker.

Man kan ganska enkelt få en uppfattning åt vilket håll man lutar genom att ställa sig frågan: Om jag var tvungen att välja hur jag skulle tillbringa de kommande två veckorna, antingen helt ensam eller hela tiden tillsammans med andra, hur väljer jag då?

Nu finns inget så extremt som rent introverta eller rent extroverta personer utan vi befinner oss alla någonstans mellan ytterligheterna. Nog om detta, men anledningen till att jag tar upp det igen är att det förklarar ganska väl varför vi plåtar som vi gör tror jag. Jag har ju tidigare skrivit om hur viktigt jag anser att det är att vara ärlig mot sig själv när man plåtar.

Om vi tittar på en sådan genre som gatufoto till exempel tycker jag att det blir ganska uppenbart att vi förhåller oss till detta på ganska olika sätt. En del gillar att vara deltagande och med i händelsernas centrum när de plåtar, andra liksom jag själv gillar att vara en anonym iakttagare på lite avstånd. Att avbilda människor på nära avstånd känns ofta som en väl intim handling om jag inte samtidigt skapar en relation till den avbildade.

Jag gillar att prata med folk, men helst en i taget och inte gärna om det uppenbara vädrets beskaffenhet eller vart de köpt sin fina skjorta. Pratar jag med folk vill jag gärna lära mig något om dem, då kan jag också ta en bild där jag försöker vara ärlig och avbilda personen som jag uppfattar dem. Men då är det ju inte gatufoto enligt definitionen utan mer ett porträtt i stunden.

Hur som helst om vi tittar på gatufoto så skulle man kanske kunna säga att det finns en introvert typ som får symboliseras av Cartier-Bresson och en extrovert typ med Bruce Gilden som extrem arketyp. Jag tror att detta är något att ha i bakhuvudet när vi tittar på varandras bilder.

Eller om vi väljer att gå en workshop till exempel, då kan det nog vara en god idé att välja en handledare som inte står allt för långt ifrån det egna sättet att förhålla sig till sin omgivning och sitt fotograferande. För mig till exempel skulle det vara helt meningslöst att gå en workshop med Anders Petersen, helt enkelt därför att han tar en typ av bilder som jag själv vare sig vill eller skulle kunna ta. Gunnar Smoliansky däremot skulle jag gärna kunna följa tyst och lugnt ett halvt steg bakom.

Det jag egentligen vill säga är detta: våga gå din egen väg med dina bilder, att du inte tar samma typ av bilder som Petersen eller Engström beror förmodligen på att det inte är den typen av bilder som funkar för dig som person.

Jag själv känner mig som exempel betydligt mer besläktad med en sådan som Bruce Davidson. Varför det undrar någon, han tar ju också nära bilder och ofta av samma typ av människor? Skillnaden som jag ser det är att han är mer intresserad av det fördjupade mötet och förståelsen än ett snabbt möte som egentligen inte fördjupar utan mer beskriver en företeelse.

Personligen tycker jag att mycket av den socialrealistiska fotografin började gå vilse någon gång i slutet av 80-talet. Innan dess var det mer av relation mellan fotograf och det denne fotograferade tycker jag, sedan hände något, man började mer göra snabba nedslag för att ta sina bilder efter ett redan färdigt koncept. Fotografen blev mer intresserad av att visa upp sina färdiga föreställningar än att skapa relationer och fördjupa sin egen och andras förståelse.

Nu generaliserar jag ganska hårt givetvis, men är det inte en ödets ironi att den fotograf som gjort bland de bästa, mest genomarbetade och ögonöppnande reportagen i det här landet numera är en portalfigur för dess raka motsats?

Till sist ett bloggtips för de som till äventyrs missat det, Claes Gabrielsons blogg som jag tycker är den bästa fotobloggen i landet.

2013-06-06 08:54   Hans Wahlgren

Tack Alf, där föll en pusselbit på plats. Jag har funderat en del på varför "det är som det är" med kritik, beröm, oseende, värderingar, rätt, fel, osv. Dina rader kastade lite ljus på några av dessa frågor. Utan ambition på att vara så skicklig debattör som Du har jag skrivit några rader på min blogg om mina funderingar på varför "det är som det är". http://www.wbi.se/?p=3007 /Hans

Besvara

Svar från alf109 2013-06-06 17:05

Tack ska du ha Hans, jag läste ditt inlägg och dina synpunkter ligger helt i linje med mina egna.
-affe

Svara

2014-03-27 21:49   Leximus

Hej!

Mycket klokt och mycket välformulerat!

Bästa hälsningar!
Alex

Besvara