En general i fågelvärlden och AI-behandlade glada-bilder

Hos svartvit flugsnappare är det ju så att de vita fläckarna i pannan fungerar som "gradbeteckningar" i det sociala flugsnapparlivet. Ju större fläckar desto högre rang och social ställning. Professor emeritus Staffan Ulfstrand berättar i en bok om ett projekt hans studenter genomförde, de studerade svartvita flugsnappare i en björkdunge med ganska många holkar, de flesta bebodda av flugsnappare. Det fanns hanar med hela skalan av storlek på pannfläckarna, studenterna fångade en med nästan obefintliga fläckar och målade dit ett par blaffor med tippex. Den stackaren som plötsligt blivit befordrad åtskilliga grader hade sedan ett hårt liv med att freda sig mot andra storfläckade herrar med äkta gradbeteckningar, som ville kolla om den där lille typen kunde stå för upphöjelsen. Litet synd om stackaren... men tippexen försvann antagligen ganska fort, får man hoppas.

I år har vi som vanligt flera holkar bebodda av svartvita flugsnappare. En av dem poserade stiligt på en pinne nedanför balkongen i förrgår, och jag hade kameran redo. Han måste vara minst general, hans pannfläckar är så stora att de växt samman till ett brett streck. Han såg tämligen självsäker när han satt lugnt på pinnen och spanade efter insekter och kanske konkurrenter medan jag lät kameran jobba. En lång serie blev det, några kommer här:

Han ser barsk ut!

Han höll noga koll på läget.

En mycket stilig herre, får man säga! Som synes spanade han in mig också men blev nog inte så imponerad, för han satt kvar en stund till.

Så var det dags för litet AI. Mitt fotograferande inskränker sig för det mesta till fönster- och balkongfoto, ryggen tillåter inte mycket mer. Jag satt på balkongen häromdagen och fikade med kameran beredd på bordet när en glada kom flygande. Jag tog ett par bilder, de blev verkligen inte bra. Solbelyst glada mot blå himmel, skuggad på undersidan, ger inte något fint resultat. Inga glada gladabilder skulle man kunna säga. Ett obehandlat exempel:

Här en som det kallas 100% crop av föregående:

Jag provade att göra litet upplysande ändringar i Lightroom, exporterade som TIFF och fortsatte litet i Photoshop. Befintligt brus i bilden minskade ju inte precis av behandlingen. Dags för Topaz AI. Så här blev resultatet:

En 100% crop på den också:

Sedan lät jag Topaz AI göra en 2x förstoring. I 100% crop ser den ut så här:

Allt brus i gladan är inte borta, det går att få bort mer men då med dålig inverkan på detaljer. Det här provandet är naturligtvis bara mitt amatörmässiga sätt att undersöka vad programmet kan åstadkomma. Ryggbesvären gör att jag inte kan sitta oavbrutet vid datorn, därför kan det bli litet förvirring i arbetet ibland när jag inte kommer ihåg exakt vad jag gjorde sist, så ta det för vad det är.

Ha det gott i sommarvärmen!

Vi hörs!

Uschias för ischias! Lång klagovisa, sedan litet AI.

Det var ett tag sedan sist här på FS-bloggen. Det har sina skäl, jag har av och till drabbats av ischias under hösten och vintern. Jag har lyckats hålla smärtan stången med att röra på mig, att gå med vandringspinnar har tidigare visat sig vara en bra lösning. Det var under en liknande period på vintern och våren förra året som jag fick det rådet av en sjukgymnast. Jag har alltid tänkt att stavgång, det kan dom som har intresse av det hålla på med, jag har det inte. Men jag for till Biltema och köpte de billigaste vandringspinnarna jag kunde hitta, och började sedan med pinnvandring. Till min stora förvåning och glädje funkade det utmärkt, efter ett par veckor var jag av med ischiasen och dessutom försvann det ryggonda jag haft varje morgon i åratal och skyllt på annat.

Men den här gången ville det inte ge med sig trots pinnvandringar, tvärt om, det blev etter värre. I slutet på februari var det riktigt illa, att komma ur sängen på morgonen var en mardröm, dagarna tillbringade jag vid matbordet, att sitta där gav paus i smärtorna. Det blev läkarbesök, en grundlig undersökning av en ung kvinnlig AT-läkare. Jag har alltid tänkt att det är bättre att bli undersökt av en sådan som ju oftast är synnerligen noggrann och absolut inte vill göra fel än av en i och för sig erfaren gammal stöt som förvisso har stor kunskap men ännu större längtan att slippa gnälliga patienter. Jo, jag överdriver, men ni förstår nog andemeningen.

Så småningom blev det remiss till magnetröntgen för eventuell vidare remittering till smärtmottagningen för smärtblockader. Väntetiden till magnetröntgen visade sig vara sex månader! Nå, jag anmälde mig till återbudslistan, och när jag ringde och kollade om det fanns någon fick jag frågan om jag kunde komma mitt i påsken? Det hade inte spelat någon som helst roll vilken dag det handlade om, bara jag fick det gjort! Så blev det, på påskdagen tog jag mig dit med sjuktaxi, väl preparerade med allt smärtstillande jag hade till hands (läkarordinerat så klart). Efter en styv vecka kom resultatet, diskbråck på fyra ställen, två av dem som väl var inte så stora. Det räcker sannerligen med två, varav det ena inte satt igång egen smärtproduktion enligt sakkunskapen, men jag tror att det hjälper till att ösa ned allt vad det har tillsammans med det aktiva bråcket. Det känns så i alla fall.

Nu blev det remiss till ortopedmottagning i Hässleholm. Vårdcentralerna får nämligen inte själva remittera till smärtmottagning, det måste gå via ortoped. Väntetiden till ortopeden är fyra till fem månader, anmälan till återbudslista har ännu inte gett resultat. Sedan väntar ännu en väntetid om det blir aktuellt med smärtmottagningen och smärtblockader, det finns två läkare i regionen som har "licens" att ge sådana. Man kommer nog inte dit på dagen... Jag förstår nu att Region Skåne har löst sjukvårdskrisen med väntetider, antingen blir patienten frisk av sig själv, alternativt dör. I båda fallen kan den sjuke avskrivas. Bäst att tillägga, ingen kritik mot sjukvårdspersonalen, alla jag mött har varit till högsta belåtenhet. Det är inte deras fel att resurserna länge tillåtits minska drastiskt.

Att i stort sett vara låst till platsen vid matbordet, TV-fåtöljen när ryggen tillåter och datorstolen när ryggen går med på det, det tar på humör och tålamod. Sitta går i regel bra, att gå mer än tio meter sätter genast igång bråckaktiviteterna med svår ryggsmärta, smärta ned i vänster skinka och ben, vidare ned i vad och fot, vaden och foten domnar också. Det där kan man bli desperat av, jag är så desperat att jag beställt en apparat som man sätter med bälte på ryggen, varpå den ägnar sig åt behandling med TENS, värme, "rödljus" och massage. Dyr, det som fick mig att slå till var fina recensioner och inte minst att man får prova styvt tre månader och sedan returnera och få pengarna tillbaka om det inte funkar. Jag har kollat så långt jag kunnat och fått uppfattningen att det är ett seriöst företag. Apparaten är på väg, det blir intressant att prova. Jag hoppas innerligt att den kan ge lindring, jag tror på det när jag fått bevis genom smärtlindring.

Nog om uschias, nu litet AI. Jag har tröstat mig med att införskaffa Topaz photo AI. Jag har bara småprovat än så länge, ryggen sätter gränser. Häromdagen fikade vi på balkongen, jag hade kameran med för säkerhets skull. Det kom ett vråkpar som var ute efter uppvind, jag tog några bilder utan förväntningar. Här följer några bilder för att visa vad programmet kan. Det är inga superbilder i utgångsläget. I Topaz har jag beställt brusminskning, skärpning och två gånger förstoring. Alla bilder storleksändrade till 1800px på långa sidan.

Första vråkbilden från LR:

Samma bild efter förstoring, skärpning och brusreducering i Topaz:

Ännu en ursprungsbild:

Samma efter brusreducering, förstoring, skärpning i Topaz:

Så en sista, vråk nr två anländer i full fart, hann inte sikta:

Samma bild efter Topaz-behandling och ändring av utsnitt:

När jag kan plåta ordentligt igen skall det bli kul att fortsätta undersökningen av Topaz Photo AI!

Vi hörs!

-När ryggen tillåter nästa gång...

PS. Jag är tydligen så påverkad av eländet att jag glömt bort att jag redan skrivit om ischiasen, det blir en hel del upprepning. Får gå, får gå som Hasse A. brukade säga ;-)

Klagovisa

Det var ett tag sedan sist - 24 januari närmare bestämt, tre månader så när som på ett par dagar. Frånvaron har sin förklaring. I höstas började jag känna av ischias, när det började bli besvärligt gick jag litet stavgång som en sjukgymnast på VC rekommenderade när jag hade samma problem i mars. Jag tänkte då att stavgång det kan dom som har intresse av det hålla på med, jag har det inte. Men så provade jag, och blev helt besvärsfri på några veckor. Det funkade i höstas också, men besvären återkom. Det blev inte bättre när jag ägnade mig åt ved- och briketthantering trots rejält ryggont, och i andra halvan av februari i år blev det uppenbarligen för bra när jag tog ett felsteg med tio kg träbriketter i famnen och gjorde en snygg halvböj bakåt.

Sista februari fick jag ge mig och kontakta Vårdcentralen. Det har blivit en lång resa med sjukgymnastbesök, fick avbrytas direkt när smärtorna blev värre. Utprovning av smärtstillande, smärtorna allt värre. Att ligga är ett elände, varje uppstigning ger en uppvisning i liknande rörelseschema och läten som en brunstig valross. När jag sitter vid matbordet och sätter i mig de av läkare ordinerade pillren (snart skramlar det när jag går) lindrar det ett tag. Så fort jag går eller står är det färdigt igen. Remiss till magnetröntgen, 5-6 månaders väntetid. Via 1177 höll jag koll på när remissen kom fram och anmälde mig till återbudslista. Efter några dagar ringde jag till röntgen, en vänlig människa frågade om jag kunde komma på påskdagen, några dagar senare. OM jag kunde! Den nionde april var jag på magnetröntgen, lång tid för att få resultat men vid läkarbesök den nittonde fick jag veta vad som orsakar smärtorna, dubbelt diskbrock med potential att gå i båda benen. Som väl är håller det sig till det vänstra, men jag undrar om högersmärtan helt enkelt blivit felväxlad och går i vänster ben den också, intensiteten tyder på det ;-)

Nå, himla skönt att få veta att inga tumörer eller metastaser finns, tanken fanns eftersom jag blev prostatacanceropererad 2011, även om PSA låg under mätbart de tio följande åren och även nu vid provtagning. Skelettcancer finns ju som tillbehör till prostatadito. Nu är det aktuellt med smärtblockader, men Vårdcentraler får inte remittera till Smärtmottagningen på sjukhuset i Kristianstad, det skall ske från ortopedmottagning och den finns i Hässleholm. Alltså väntar jag ivrigt på att få veta att remissen kommit dit. Det tar sin tid, för VC får inte skicka elektroniskt av säkerhetsskäl, det skall gå med snigelposten som Postnord består oss med. Varannandagsutdelning och andra förseningar hoppas jag inte ställer till det ytterligare. När jag får veta att remissen nått fram ringer jag direkt och sätter upp mig på återbudslista, jag kan inte komma dit fort nog.

De förtjusande plågorna i rygg och ben gör att det inte blir mycket fotograferat, jag sitter i stort sett pall vid matbordet. Att sitta vid datorn medför kraftig plåga så det blir inte mycket där heller, det här inlägget får jag dela upp arbetsmässigt. Jag saknar att inte kunna gå ut och fotografera, att inte kunna sitta i en fåtölj, och allra mest att inte kunna ligga på rygg i sängen. Jag är hänvisad till att ligga på vänster sida, vilket nu efter ett par månader har kickat igång min gamla whiplash/arbetsskada i nacke, axlar och armar. Förhoppningsvis inte mer än att de drar sig tillbaka när jag kan ligga ordentligt i sängen. Jag längtar också efter att kunna sitta i en frisörstol och bli klippt, och att raka mig. Rakning framför badrumsspegeln är en fantastisk smärtstartare. Jag rakade mig inför magnetröntgen, men nu får det vänta tills smärtblockader är lagda. Har planer på att se ut som Sean Connery i "Röd Oktober" men mitt lilla spret räcker väl inte till det.

Jag saknar att kunna hålla koll på solitärbina och annat ute, jag får hålla mig till fönsterfoto på rådjur och hjortar. Det kostar rejält i ökade smärtor, men viss livskvalitet kräver vissa uppoffringar ;-) Inte alldeles lätt att hålla kameran med teleobjektiv stilla när rygg och ben nyper till med full kraft. Jag skickar med några bilder från perioden. Rådjur har varit på besök, här råbocken. Inte så välkammad då i slutet på mars.

Damer fanns också av rådjurssläktet. Två välkammade damer, samma dag

.

+Dovhjortar har också börjat komma.

De är litet hispiga, kanske för att det finns vargrevir i närheten.

Men litet bus finns det alltid utrymme för.

Sista bilden är från i går, mor och dotter tar igen sig bland vitsipporna på morgonen.

Färdigklagat! Jag får se när jag kan återkomma, datorsittande är triggande på diskbrock ;-) "Don´t know where, don´t know when" var det någon som sjöng en gång i tiden.

Under alla omständigheter;

Vi hörs!

Att plåta eller inte plåta, det är frågan.

Frågan om varför man fotograferar dyker upp då och då i fora och bloggar. Det finns helt klart många svar på den frågan, det framgår ofta i diskussionerna. För min del är svaret mycket enkelt, jag fotograferar för min egen skull det som sker i naturen runt omkring för att så att säga komma närmare de djurarter som finns här och få bättre kunskap om deras beteenden. Det medför så klart många upprepningar av fångade motiv, och oftast inte särskilt "fotokonstnärliga" bilder, mer rena avbildningar i dokumentärt syfte. Det fotograferandet ger mig stort nöje och medför växande nyfikenhet och därmed växande kunskaper eftersom nyfikenheten ju måste stillas genom studier av skrivande från sådana som vet vad de pratar om.

Den här sortens fotograferande började för min del för 20 år sedan, då jag 2003 skaffade en digital långzoomare efter ett lååååångt uppehåll efter ungdomens fotograferande. Och det som verkligen satte igång det var när jag fick syn på en fjäril som jag inte kände igen. Det slog mig att jag kunde ju hämta kameran och fotografera den för att få se den på riktigt nära håll och dessutom uppförstorad! Mycket enklare än att försöka fånga den och få med hem! Och inte behövde jag vänta flera dagar eller veckor på bilderna, jag kunde få fram dem i stort sett omedelbart! Underbart var bara förnamnet.

Fjärilen visade sig vara en för Sverige ny art, kartfjäril, som då bara påbörjat sin vandring norrut i landet från Skåne. I Skåne sågs den för första gången 1982. Intressant läsning finns här. Den upplevelsen triggade verkligen min lust att fotografera naturen som vi har förmånen att få bo mitt i. Det ger mig som sagt stor glädje, och om någon annan ser resultatet och gillar det - kanske till och med lär sig någonting och blir mer intresserad - blir jag så klart ännu gladare, men det är alltså för min egen skull jag fotograferar och därmed bryr jag mig inte om att naturfoto nog är det mest föraktliga man kan hålla på med i fotovärlden :-)

Nå, nu över till resultaten från i förrgår!

Nötskrikan funderar på hur man får tag i späcket under pinnen.

Jodå, med litet gymnastik går det!

Men krångligt var det och inte fick man tag i mycket. Lika bra att hålla till godo med frön!

Ibland får man hänga i kön!

Vid rusningstid kan det bli en och annan krock!

Den som försöker tränga sig fram...

...får vara beredd på en utskällning!

Domherredamer har tryck i stämbanden!

Bergfinken blir närmast bortblåst.

Gråsiskan tog det lugnt bland gullrisfröna.

Vi hörs!

Gulsparv som gråsparv och tallsparv och en fröätande flugsnappare

I går kom en liten dam närmast krypande - om nu fåglar kan krypa - precis utanför och nedanför fönstret. En gulsparvhona utan gult letade bland gräs och blad. Jag fick tag i kameran och tog några bilder, hur nära hon var framgår av att bilderna är obeskurna, tagna på 2,31 m avstånd enligt Lightrooms återinförda uppgift i metadata (tack för det Adobe!). Jag kom nämligen att tänka på en tråd i fb-gruppen "Fåglar och fågelskådning" för ganska precis 4 år sedan om gulsparv, kornsparv och tallsparv. Vi hade då flera fåglar som såg ut som den här, så tanken på någon raritet dök upp. Men som den kunnige gruppledaren Jens Stålberg konstaterade: "Som tillägg kan man ju säga att i princip alla fåglar som tidigare godkänts som tallsparv hona i Sverige numera är borttagna, eftersom det finns gulsparvar som helt saknar gult på vintern." Jag provade då under några dagar att plåta alla grå gulsparvar jag såg, och kunde efter 400 bilder konstatera att hur grå de än verkade vara fanns det alltid några gula strån i "pälsen" så informationen stämmer nog.

Här kommer en bild på henne:

Vid noggrant studium ser man litet gult. Det framgår bättre på nästa bild:

Vi har även fröätande flugsnappare här! Rödhaken räknas ju till flugsnapparna numera har jag lärt mig. Samtidigt som jag plåtade gulsparvdamen kunde jag ta några bilder på en frökalasande rödhake. Den såg ut att titta litet snett på det som bjöds:

Den såg sig omkring, men hittade nog inget bättre,

för sedan satte den igång att skala solrosfrö så skalen stänkte:

Som framgår har vi Skånsk vinter med mörker och dis, men jag håller fullständigt med Bengan: Perfekt vinterväder! Prognosen för el-förbrukning i januari säger just nu -32% jämfört med i fjol. Prima!

Vi hörs!